Afrofobi

Afrofobibegreppet kan jämföras med begrepp som homofobi eller islamofobi och är ett samlingsbegrepp för rasism, diskriminering och hatbrott mot afrikaner och människor av afrikansk härkomst.

Afrofobibegreppet har blivit ett vedertaget begrepp inom svensk politik och allmänheten, inte minst på grund av Afrofobirapporten som gavs ut av Mångkulturellt centrum 2014 och beställdes av den dåvarande regeringen.

Den grupp som utsätts för afrofobi är afrosvenskar. Afrosvenskar är en demografisk kategori som inkluderar alla invånare i Sverige med någon form av afrikanskt påbrå. Antalet afrosvenskar uppgår till ca 180 000 individer, av vilka 60 % är utlandsfödda och 40 % är födda i Sverige.

Afrofobi är ett samhällsproblem och ett samhällshinder för afrosvenskars grundläggande demokratiska rättigheter.

Afrofobi bygger på rasistiska föreställningar och idéer av att se och behandla afrikaner och människor av afrikansk härkomst som mindervärdiga.

Centralt för afrofobin är socialt konstruerade föreställningar om ”rasegenskaper” och att det finns en hierarki mellan "raser". Eftersom sådana föreställningar saknar vetenskapligt stöd, ska rasbegreppet inte förstås som biologiskt utan som en socialt betydelsefull kategori, som framförallt tar sig uttryck i olika former av strukturell diskriminering och institutionell rasism.

Liksom andra rasistiska föreställningar och beteenden har afrofobin djupa historiska rötter i Sverige. Det återspeglar sig i grundlösa antaganden om att vissa grupper är biologiskt och/eller kulturellt överlägsna/underlägsna andra.

Afrofobi återfinns inom alla samhällsområden. Det kan till exempel komma till uttryck inom kulturlivet som stereotypa och nedvärderande nidbilder och diskriminerande behandling.

Afrosvenskar blir utsatta för afrofobi i sin vardag; på bussen, i affären, på gatan, på arbetsplatsen, i hälso-och sjukvården och skolan. Kränkningarna kan vara allt från negativa kommentarer till skällsord och afrofobiska hatbrott. En viktig aspekt för att förstå afrofobi, är att utgå från ett intersektionellt perspektiv och normkritiskt synsätt. Det handlar om att uppmärksamma samverkande diskrimineringsgrunder i afrosvenskars liv. Det är på grund av sådan samverkan mellan till exempel föreställningar om ras och kön, som det främst är afrosvenska män som utsätts för rasprofilering och afrosvenska kvinnor som utsätts för sexualisering och exotifiering i det offentliga rummet.

Afrofobibegreppet har fått ett internationellt erkännande på EU-nivå genom EU-Parlamentets Hearing on Afrophobia och rapporter från Europeiska myndigheten för Grundläggande Rättigheter (FRA).  Det Pan-Europeiska Nätverket Mot Rasism (ENAR) arbetar för ett implementerande av en europeisk handlingsplan mot afrofobi och har publicerat rapporten Invisible/Visible Minorities om afrofobin inom EU.  Det är framför allt i arbetet efter FN:s världskonferens mot rasism i Durban, 2001, som införandet av och stödet för afrofobibegreppet har byggts upp inom FN. Afrofobi som begrepp har erkänts internationellt i en resolution antagen av FN:s råd för mänskliga rättigheter och av FN:s Working Group of Experts on People of African Descent. FN:s generalförsamling har i linje med detta förklarat 2015–2024 som det internationella årtiondet för människor av afrikansk härkomst.

Rasism mot människor av afrikansk härkomst har länge funnits i Sverige. Liksom i andra europeiska länder finns det en flera hundra år lång tradition i Sverige av att utmåla afrikaner och människor av afrikansk härkomst som underlägsna svenskar och andra vita européer. Detta synsätt har uttryckts i svenska vetenskapliga framställningar, läroböcker, barnböcker, romaner, dikter, konstverk, reseskildringar, uppslagsverk, nyhetsrapporteringar etc. I likhet med till exempel antisemitism och islamofobi, bör afrofobi ses som del av ett bredare europeiskt kulturarv.

Framväxten av afrofobi i Sverige är knuten till europeisk kolonialism och den politik och det synsätt som präglade den. Från sent 1400-tal började europeiska stater att tävla om att erövra och kolonisera utomeuropeiska landområden och folk. Huvudmotivet var att utnyttja naturresurser, mark och arbetskraft för egen vinning.

Den transatlantiska slavhandeln pågick från sent 1400-tal till 1800-talet. Uppskattningar av antalet människor som föll offer för slaveriet under denna tid varierar. Enligt beräkningar enbart baserade på antalet registrerade afrikaner på skepp från Afrika, rör det sig om ca 12 miljoner. Enligt uppskattningar som medräknar antalet människor som tros ha dött på väg till kusten, i forten, på skeppen eller som fötts förslavade, rör det sig om uppemot flera tiotals miljoner.

Levnadsomständigheterna på plantagerna i Karibien, Syd-, Mellan- och Nordamerika var brutala. Människor behandlades som boskap och drevs till att arbeta genom utstuderade tortyrmetoder som bestraffningar. Omsättningen av slavar var ofta också hög. Bara till Jamaica importerades sammanlagt 1,2 miljoner afrikaner. Vid slaveriets upphörande fanns det 300 000 överlevande. I Afrika ledde slavhandeln till utarmning, krig och annan destabilisering av i synnerhet västafrikanska samhällen. Ett annat exempel på hur ödesdiger europeisk kolonialism var för afrikaner, är den belgiske kungen Leopolds skräckvälde i Kongo från 1885 till 1908. Ca 10 miljoner människor, kanske så mycket som 50% av landets befolkning, tros ha mist livet för utvinningen av gummi, elfenben och mineraler.

Ett sådant kolonialt förhållande både möjliggjordes och skapades av en världsordning av europeisk överordning och ickeeuropeisk – inte minst afrikansk – underordning. Detta avspeglades exempelvis i sociala och politiska förhållanden där ickeeuropéer saknade européers status, befogenheter och rättigheter. I nationella lagar och förordningar kategoriserades till exempel förslavade afrikaner som privat egendom och boskap. Inom den globala ekonomin kontrollerades och utnyttjades naturresurserna i kolonierna av européer för deras egen och inte de koloniserades vinning. Kulturellt avspeglades det i föreställningar om utomeuropéer i allmänhet och afrikaner i synnerhet, som underlägsna, ociviliserade, djuriska, omänskliga, barnsliga och löjeväckande.

Sådana föreställningar växte fram med tiden, men blev särskilt utpräglade under den så kallade Upplysningstiden under 1700-talet. I Europa och även i Sverige utvecklades ett synsätt enligt vilken europeisk civilisation sågs som kulmen av historisk och kulturell utveckling. Vita européer ansågs vara själva definitionen av mänsklighet och ickevita utomeuropéer i allmänhet och afrikaner i synnerhet, som mindre utvecklade och mänskliga. Vid den här tiden kom även mänskligheten att rangordnas i så kallade ”raser” med olika inneboende egenskaper, grader av mänsklighet och intellektuella och kulturella förmågor. I synnerhet afrikaner kom under den här tiden att ses som av naturen ”primitiva” och i avsaknad av mänsklighet, civilisation, utveckling eller ens någon egentlig historia.

Sverige var också en del av och bidrog till denna koloniala världsordning. Sverige tog del i den transatlantiska slavhandeln med handelsfort och slavskepp längs Afrikas västkust. Sverige bidrog till att introducera slaveriet på 1600-talet till vad som idag är Delaware i USA. Och Sverige ägde från 1784 till 1878 den karibiska ön S:t Barthélemy, som blev en betydande frihandelshamn för bland annat slavskepp. Svenskt järn kom också att bli en betydande del av järnet som användes i den transatlantiska slavhandeln och Sverige kom överhuvudtaget att gynnas av det maktförhållande, den ekonomi och den handel som etablerades mellan Europa och dess kolonier. Kulturellt präglades Sverige av kolonialismens världsordning och synen på vita européer som av naturen överlägsna. Den svenske biologen Carl von Linné var en föregångare i skapandet av ett system för att kategorisera naturen, men även en föregångare som rasbiolog. Det var Linné som först rangordnade mänskligheten i vita, gula, röda och svarta rastyper med inneboende psykologiska egenskaper.

Det är denna koloniala världsordning, dess historia och på många sätt fortsättning in i vår samtid som mer än något annat kommit att prägla afrofobin i Sverige.

Afrofobin i den svenska samtiden präglas av en ihållande svensk nationell självbild som ett ovanligt öppet, tolerant, solidariskt och jämlikt land. Denna självbild etablerades särskilt under 1960- och 1970-talen. Då blev Sverige internationellt känt som ett ovanligt progressivt och jämlikt land, med en generös bistånds- och flyktingpolitik och som en frän kritiker av andra länders imperialism och rasism. Rasism och rastänkande kom att ses som ett betydande problem i andra länder, men inte i Sverige.

Under de senaste 20 åren har denna självbild alltmer kommit att ifrågasättas av forskare, debattörer och aktivister. Inte sällan är det afrosvenskar och andra med utomeuropeisk bakgrund som gått i bräschen för detta ifrågasättande.

Vad som lyfts fram är att Sverige, i likhet med andra europeiska länder, varit del av en kolonial världsordning, där självidentifikationen som överlägsna vita européer och synen på afrikaner och människor av afrikansk härkomst som underlägsna varit utbredd, liksom nationalismen. 

På senare år har denna kritik förstärkts. Dels av forskare som i högre utsträckning kunnat peka på statistik som tyder på diskriminering enligt koloniala mönster av i synnerhet afrosvenskar och andra ickevita personer i Sverige. Dels av att alltfler antirasistiska debattörer och aktivister tagit plats i offentligheten och pekat på ett annat Sverige än den vanliga självbilden.

Forskare har alltmer pekat på statistik som tyder på att även Sverige är ett land där återkommande mönster av diskriminering och segregation återspeglar en flera hundra år gammal kolonial världsordning med vita européer på toppen och svarta afrikaner på botten.

Exempelvis har statistik från Brottsförebyggande rådet (Brå) visat att afrofobiska hatbrott är de vanligast förekommande hatbrotten och att afrosvenskar är särskilt utsatta för våldsamma hatbrott. Vad gäller arbetsmarknad har afrosvenskar landets högsta arbetslöshet av alla ”etniska” minoriteter, oavsett hur länge de har levt i landet och är mest drabbade av att ha jobb som de är överutbildade för. Vad gäller bostadsmarknaden är afrosvenskar överrepresenterade i segregerade låginkomstområden (som ”miljonprogramsområden” eller ”förorter”). Forskning pekar också på att afrofobi förekommer som vardagsrasism genom verbala och fysiska kränkningar och negativ särbehandling. Överhuvudtaget är marginaliseringen av afrosvenskar omfattande inom alla sektorer av det svenska samhället, såsom utbildning, hälsa, bostäder och sysselsättning.

Även antirasistiska debattörer och aktivister, som ofta själva är afrosvenskar, har på senare år gjort mycket för att öka uppmärksamheten kring afrofobin i samhället. De har bland annat pekat på stereotypiska nidbilder av svarta inom reklam, film, serier och annan media. De har kritiserat bruket av n-ordet, att framställningen av vita människor ensidigt dominerar svenskt kulturliv och att termen ”ras” sägs vara förlegad och tagits bort ur diskrimineringslagstiftningen, trots att den är socialt relevant bland annat för att beskriva och förstå afrofobin i samhället.