Förföljelsen av judar under 1930-talet

Efter att Adolf Hitler hade kommit till makten den 30 januari 1933, började judarna i Tyskland att utsättas för en snabbt växande diskriminering och brutala förföljelser. Under 1930-talets gång segregerades de tyska judarna successivt från den övriga befolkningen. Anti-judiska lagar och restriktioner infördes. De anti-judiska lagarna tog ifrån den judiska befolkningen dess medborgerliga rättigheter. Mot slutet av 1930-talet utsattes judarna alltmer för rena våldsaktioner. Efter annekteringen av Österrike och delar av Tjeckoslovakien 1938–1939 började judarna också i dessa länder att förföljas av den nazityska regimen.

En väsentlig del av den anti-judiska politiken i Nazityskland under 1930-talet var den så kallade ”ariseringen”. Den innebar att judar utestängdes från arbetsmarknaden och det ekonomiska livet. Judiska företag beslagtogs och drevs vidare av "ickejudar". Successivt förbjöds judarna att arbeta inom olika yrkesområden och fråntogs alla möjligheter att försörja sig.

Under 1930-talet syftade den nazistiska politiken i första hand till att skapa ett judefritt Tyskland. Genom att omöjliggöra för judarna att leva i Tyskland skulle de tvingas att emigrera eller fly till andra länder. Det var emellertid svårt för de tyska judarna att hitta andra tillflyktsorter eftersom det fanns få länder som ville ta emot dem. När den judiska flyktingströmmen ökade 1938–1939 stängde de europeiska länderna och USA i stort sett sina gränser för judiska personer.

Begreppet antisemitism betecknar judefientlighet i den mening att man har fördomar om och fientliga attityder mot judar som kategori. Antisemitismen har en lång historisk bakgrund med rötter i främlingsfientlighet, ekonomi, religion, nationalism, rastänkande och politik. Den kan uttryckas i till exempel ord eller handling, och riktas mot judar som individer eller som kollektiv.

Anklagelser mot och förföljelser av judar går ända tillbaka till antiken. I en del antika texter återfinns påståenden som levt vidare ända till våra dagar, exempelvis att judarna är fiender till alla andra människor och att de mördar icke-judar och använder sig deras blod och kroppar för rituella ändamål.

Jesus var jude och de första kristna var judar, men redan de tidiga kristna kyrkofäderna började predika mot judarna, och anklaga dem för bland annat Gudsmord (att ha dödat Jesus)”. Sedan kristendomen blivit statsreligion i det romerska imperiet i slutet av 300-talet och kyrkan började få allt större inflytande blev situationen för judarna gradvis sämre. Kyrkans syn på judarna präglades av förakt, och under medeltiden började kungar och furstar instifta lagar och bestämmelser som begränsade judarnas rättigheter. Till exempel fick de inte äga land, de fick inte vara medlemmar i gillen och de fick inte bo var de ville. De måste bära kläder eller märken som visade att de var judar, och betala särskilda avgifter och skatter. Långt in på 1800-talet var judar i flera länder tvungna att betala en särskild avgift (”kroppstull”) när de besökte eller ville vistas i en stad de inte kom ifrån, och i rättegångar måste de avlägga en särskild ”judisk ed”, ofta under förnedrande former.

Förutom de religiösa lärorna mot judarna uppstod under medeltiden också många folkliga myter och fördomar, som att judarna begick ritualmord på kristna barn, att de var djävulens anhang och hade horn och luktade svavel. Det fanns perioder och platser där de kunde leva relativt säkra, men förr eller senare kom bakslag och de diskriminerades och utsattes för förtryck. Under århundradena förekom också periodvis våldsamma förföljelser, fördrivningar och massakrer på judar, exempelvis i Tyskland under de kristna korstågen, i England i slutet av 1200-talet och i Spanien i slutet av 1400-talet, liksom i Polen och Ukraina under mitten av 1600-talet.

Den franska revolutionen i slutet av 1700-talet blev början på emancipationen (frigörelsen) av judarna i Europa. I Central- och Västeuropa fick de gradvis ökande medborgerliga rättigheter I Sverige fick judarna fullständiga medborgerliga rättigheter 1870.

Under slutet av 1800-talet uppkom de socialdarwinistiska idéerna och rasbiologin, som menade att det fanns olika raser, vissa med ”sämre” egenskaper. Den germanska rasen ansågs vara den mest överlägsna och måste därför härska över andra raser. Samtidigt fanns det individer och grupper som var emot emancipationen av judarna. De började agera och organisera sig politiskt. Sådana grupper använde det nya begreppet antisemitism för att markera att deras fientlighet mot judar skilde sig från äldre tiders religiösa judehat. Deras judehat uttrycktes därför oftare i politiska och rasistiska termer. Judarna påstods vara främmande och farliga element i nationen, och deras påstått negativa egenskaper förklarades med hänvisning till deras ”ras”.

I Ryssland (inklusive Ukraina) inträffade vågor av pogromer, blodiga förföljelser av judar i form av våldsamma upplopp där man vandaliserade egendom, misshandlade och dödade människor. Framför allt under åren1881-84 och 1903-06 mördades tusentals judar. Det förekom att pogromerna uppmuntrades av myndigheterna. Miljoner judar lämnade Ryssland under den här tiden och de flesta sökte sig till USA. År 1905 publicerades ”Sions vises protokoll”, som var ett falskt dokument som diktats ihop av tsarens hemliga polis. Dokumentet skulle ”bevisa” att det fanns en världsomspännande judisk konspiration mot den övriga mänskligheten för att erövra världsherraväldet. Protokollen påstod att judarna kontrollerade politiken, massmedierna och världsekonomin. Efter den ryska revolutionen 1917 fick förfalskningen stor internationell spridning. Många trodde att den förklarade vad som hade hänt i Ryssland, och att den kommunistiska revolutionen var en judisk komplott. Konspirationsteorin blev central för Hitler och nazisterna, och är ännu idag ett vanligt inslag i antisemitiska sammanhang i hela världen.

Den nazistiska ideologin byggde på den ”ariska” och germanska rasens påstådda överlägsenhet. Utgångspunkten var att den enskilda individen inte betydde någonting medan rasen betydde allt. Hela tillvaron gick ut på en ständig kamp mellan den egna rasen och andra raser. Judar, romer och andra påstått lägre raser stod för det onda i tillvaron enligt den nazistiska rasideologin. De måste till varje pris besegras eller förintas. Målet var att skapa en rasren och auktoritär stat byggd på en blandning av gamla traditioner och tekniska nyheter.

Den nazistiska propagandan lyfte fram ”ariern” som ett rasmässigt ideal. Det i motsats till den negativa beskrivningen av juden, som representerade det osunda och det onormala. Judarna framställdes som fiender till den tyska staten och det tyska folket. I den nazistiska propagandan ingick att allt osunt måste bort ur den tyska folkgemenskapen. Steg för steg skildes därför judarna från övriga tyskar. Till slut skildes de från sin mänskliga identitet, avhumaniserades och förintades.

Nazisterna betonade också vikten av utökat ”livsrum” (lebensraum). För att säkerställa det tyska folkets tillväxt och fortlevnad skulle Tyskland ta kontroll över stora områden österut. Det på grund av att befolkningen utgjordes av slaver och de ansågs också vara en lägre stående ras.

Adolf Hitler och nazisterna kom till makten i Tyskland den 30 januari 1933. Direkt efter makttillträdet började judarna i landet att utsättas för diskriminering och förföljelser.

Den 1 april 1933 utlystes en landsomfattande bojkott av judiska affärsföretag. Uniformerade nazister, en del av dem beväpnade, stod utanför butiker och företag som ägdes av judar, och hindrade kunder från att komma in. Samtidigt fördömde propagandan alla affärer med judar. Särskilt hårt drabbades företag som ägdes av judar som ursprungligen kom från Östeuropa. Den officiella bojkotten gällde bara en dag, men inspirerade till många liknande, mindre aktioner på lokal nivå.

Bojkotten den 1 april 1933 var den första landsomfattande aktionen som nazisterna riktade mot judarna. Bojkotten klargjorde att anti-judiska aktiviteter stöddes av regeringen. Den utgjorde också starten för den så kallade ”ariseringspolitiken” i Nazityskland. Den utestängde judarna från hela det ekonomiska samhällslivet. Judarna fråntogs alla möjligheter att försörja sig.

Den första anti-judiska förordningen infördes i Nazityskland den 7 april år 1933. Enligt den så kallade ”ariska klausulen” kunde judar avskedas från statliga och offentliga tjänster utan anledning.

Lagen förde med sig att de tyska judarna ganska snart förbjöds att tjänstgöra inom de flesta offentliga yrken, exempelvis som läkare, tandläkare, lärare, advokater och redaktörer. De utestängdes också från allmänna organisationer och föreningar, exempelvis idrottsföreningar. I november 1933 avskedades alla judar, och även alla icke-judar som var gifta med en judisk person, från det tyska järnvägsbolaget.

Den 25 april 1933 kom en lag som begränsade judars möjligheter till högre utbildning. Enligt lagen fick judar utgöra högst 1,5 procent av alla gymnasie- och universitetsstuderande i Tyskland. Varje enskild skola fick ha högst 5 procent judiska studenter. På grund av en gällande lag om obligatorisk skolplikt gjordes inga begränsningar för judar i grundskolan. Många judiska grundskoleelever flyttade ändå frivilligt över till rent judiska skolor . Det på grund av att de skrämdes av det anti-judiska klimatet och blev trakasserade av icke-judiska lärare och elever.

I november 1938 fick judiska barn endast gå i judiska skolor. Hösten 1941 förbjöds även alla judiska skolor.

Att bränna ”otyska” böcker var en av de åtgärder som naziregimen använde för att bestämma över människors tankar och åsikter, och begränsa yttrandefriheten. Propagandaministeriet, under ledning av Joseph Goebbels, övervakade alla delar av det kulturella och intellektuella livet i Tyskland. Ett stort nätverk av propagandakontor upprättades i hela landet.

Den 10 maj 1933 brände nazisterna tusentals böcker som var skrivna av judar eller av politiska motståndare. Det genomfördes som offentliga bokbål i Berlin och på andra platser. Vid slutet av 1934 hade över 5 000 boktitlar förbjudits i Tyskland.

Under 1933 tog regeringen allt fastare kontroll över den tyska radion och pressen. Hårda restriktioner infördes för vad som fick sändas och skrivas. Också musik-, teater- och filmproduktion kontrollerades av regimen.

Den tyska regeringen försökte även påverka vad som skrevs i andra länder. När en utländsk tidning skrev något negativt om Nazityskland, skickades en officiell protest till det aktuella landets regering. Protesten var oftast, mer eller mindre, hotfullt formulerad. Många utländska tidningar förbjöds i Tyskland och det blev också förbjudet att lyssna på utländsk radio.

Rasteorin var en väsentlig del i den nazistiska världsåskådningen. När nazisterna kom till makten i Tyskland försökte de göra den till en självklar norm inom alla områden. För att etablera och sprida den nazistiska rasläran infördes studier om ärftlighet och ”rasvetenskap” som obligatoriskt ämne i alla tyska skolor.

Den 17 september 1933 grundades Riksrepresentationen för tyska judar (Reichsvertretung der Deutschen Juden). Den leddes av rabbi Leo Baeck. Riksrepresentationen fungerade som en nationell organisation för de tyska judarna under naziregimen och arbetade för att säkerställa den judiska existensen i Tyskland. Den judiska befolkningen uppmuntrades att känna stolthet över sitt ursprung. De uppmanades också att hålla samman och hjälpa varandra för att klara av den fruktansvärda förföljelse och diskriminering som de utsattes för.

Riksrepresentationens arbete omfattade alla aspekter av det judiska livet och alla sektorer av det judiska samhället. Dess huvudsakliga verksamhetsområden var utbildning, inrättande av judiska skolor, omskolning av judar som hade förlorat sina arbeten, sjukvård, ekonomiskt bistånd och att hjälpa judarna att emigrera från Tyskland.

I juli 1939 erkändes Riksrepresentationen officiellt av den tyska regeringen och placerades under Gestapos kontroll. Organisationen förde judarnas talan inför de tyska myndigheterna och judiska representanter utomlands. Med hjälp av Riksrepresentationen försökte regeringen påskynda emigrationen av judar.

Under våren 1943 deporterades Riksrepresentationens ledare rabbi Leo Baeck till Theresienstadtlägret. I juli samma år upplöstes och förbjöds organisationen.

Under 1930-talet syftade den nazistiska politiken till att skilja det judiska samhället från det tyska och upphäva judiska människors jämställdhet med övriga medborgare. Genom att ta ifrån judarna deras rättigheter och deras möjligheter att försörja sig skulle de tvingas att lämna Tyskland.

Den 10 februari 1935 infördes en lag om förbud för möten och där judar uppmuntrades att stanna kvar i Tyskland. Det var den första i en serie lagar och förordningar, som instiftades för att bekämpa den judiska befolkningens försök att förbli tyskar. Judiska verksamheter som istället uppmanade judarna att avskärma sig från det övriga samhället eller emigrera fick officiellt stöd av regeringen.

Den 13 september 1937 utfärdade SS högsta ledare Heinrich Himmler en order som innebar att fängslade judar skulle friges om de lovade att emigrera från Tyskland. Det var en strategi i ett led av ansträngningar att göra Tyskland judefritt. Den möjlighet kom senare att ”erbjudas” många av de tiotusentals judar som arresterades under Kristallnatten i november 1938.

Den 21 oktober 1937 utfärdade Himmler ytterligare en order. Den innebar att alla tyskar som hade emigrerat från Tyskland efter den 30 januari 1933 skulle arresteras och sändas till koncentrationsläger om de återvände. Orden syftade till att hindra både judar och politiska motståndare från att återvända till Tyskland.

Under senare delen av 1930-talet genomförde nazisterna flera aktioner där många judar arresterades och sändes till koncentrationsläger. Syftet var att öka pressen på judiska personer att lämna Tyskland.

Nürnberglagarna kallas den anti-judiska lagstiftning som antogs på partidagarna i Nürnberg den 15 september 1935. Två lagar infördes som juridiskt och socialt skiljde judar från icke-judar i Tyskland.

Enligt den första av Nürnberglagarna förlorade judarna sitt tyska medborgarskap. Den andra lagen förbjöd äktenskap och sexuellt umgänge mellan judar och icke-judar. Judar fick heller inte använda den tyska flaggan eller de tyska färgerna. Brott mot lagen bestraffades med fängelse.

Den 14 november 1935 fick de båda lagarna flera tillägg som förtydligade hur de skulle användas och förklarade vem som hade judisk härkomst. Enligt tilläggen hade judar inte längre rösträtt och kunde inte ha offentliga ämbeten eller vara statstjänstemän.

Äktenskap mellan judar och så kallade ”kvartsjudar” förbjöds. ”Halvjudar” kunde få gifta sig med ”kvartsjudar” och icke-judar efter särskilt tillstånd från regeringen. ”Kvartsjudar” fick inte gifta sig med varandra, men däremot med icke-judar och skulle på så sätt bli en del av det tyska folket

Huruvida en person klassades som jude ansågs vara beroende av vilka mor- och farföräldrar han eller hon hade. Beteckningen ”i rasligt hänseende heljudisk mor-/farförälder” utgick från att en mor- eller farförälder räknades som ”heljude” om han eller hon hade tillhört en judisk församling.

Lagarna var ett tydligt uttryck för nazisternas rasideologi, där judar bedömdes utifrån sin biologiska bakgrund. Det berodde inte på vilken religion de hade. Att judarnas ursprung (mor-/farföräldrar) däremot bestämdes av religion, berodde på att människor inte fanns folkbokförda med ”rastillhörighet”. Det var bara genom att judarna var registrerade  i ett judiskt samfund som man kunde identifiera dem.

Att personer av judisk "blandras" inte drabbades lika hårt som "heljudar" berodde främst på att de ansågs ha för starka band till icke-judiska tyskar. Det kunde skapa motstånd mot den anti-judiska politiken bland den icke-judiska befolkningen.

Fram till mitten av 1943 utökades Nürnberglagarna med en lång rad förordningar och förbud. Dessa utestängde personer med judisk härkomst från delar i det tyska samhället i ännu större utsträckning.

Den 13 mars 1938 införlivades Österrike med Tyskland (Anschluβ). Vid den tidpunkten fanns omkring 185 000 judar i Österrike.

Den nazistiska regimen satte genast igång en omfattande aktion mot judarna. Antisemitiska lagar som hade införts gradvis i Tyskland sedan 1933, infördes nu i Österrike inom loppet av några veckor. Judar utestängdes från högre utbildningar och förbjöds att ha offentliga tjänster. Judiska företag och affärsrörelser beslagtogs. Judiska bostäder plundrades på konst och värdeföremål, som transporterades till Berlin. Synagogor vandaliserades. Många arresterades och sändes till koncentrationsläger.

Flera hundra österrikiska judar begick självmord under de första månaderna efter Anschluβ. Andra försökte att fly.  Under sommaren 1938 flydde uppskattningsvis 50 000 judar från Österrike, i maj 1939 hade ytterligare ca 50 000 lämnat landet och de skulle följas av omkring 25 000 under de två följande åren. Av de som blev kvar mördades omkring 65 000 personer.

På initiativ av den amerikanska presidenten, Franklin D. Roosevelt, samlades representanter från 32 länder till en internationell konferens i Evian i Frankrike den 6–15 juli 1938. Avsikten var att diskutera en lösning på flyktingproblemet i Europa, framför allt de många judiska flyktingarna från Tyskland och Österrike. Målet var att definiera de olika ländernas hjälpåtgärder för judiska flyktingar och fastställa antalet flyktingar som varje land kunde ta emot. 33 länder var inbjudna, men Italien tackade nej av hänsyn till sin allians med Tyskland. På plats fanns också representanter från närmare 40 frivilliga hjälp- och flyktingorganisationer. Organisationerna var inte inbjudna som deltagare utan enbart som åhörare.

Konferensen blev ett totalt misslyckande vad det gällde att hjälpa de europeiska judarna i deras svåra situation. Alla de deltagande länderna uttryckte stor sympati med de förföljda judarna, men förklarade samtidigt att de inte kunde ta emot fler flyktingar. Skälen var främst ekonomiska och sociala hänsyn samt risk för ökad arbetslöshet. Det fanns också en rädsla för att en judisk flyktingström skulle skapa ökad antisemitism och ”ett judeproblem” i det egna landet.

Det enda konkreta resultatet av Eviankonferansen var att en internationell flyktingkommitté, Intergovernmental Committee on Refugees (IGCR), bildades. IGCR hade representanter från 27 nationer och med säte i London. Dess främsta uppgift var att försöka hitta länder som var villiga att ta emot de judiska flyktingarna. Kommittén skulle också förhandla med den nazityska regeringen för att försöka få till stånd en mer ordnad judisk utvandring från Tyskland. Men också IGCR:s arbete misslyckades. De flesta länder skärpte istället sin flyktingpolitik gentemot judar under 1938–1939. Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Flertalet av de 27 nationerna i IGCR deltog endast pliktskyldigast och med bristande engagemang.

När den judiska flyktingströmmen ökade i slutet av 1930-talet, skärptes flyktingpolitiken i de flesta länder i Europa. Hårdare regler infördes för att stoppa de judiska flyktingarna redan vid gränserna. Det var emellertid ofta svårt för gränspolisen att veta vilka som var judar.

I oktober 1938 började Nazityskland stämpla tyska judars pass med ett rött J på första sidan. Bakgrunden var Schweiz beslut att införa visumtvång för alla tyska medborgare i syfte att förhindra att oönskade österrikiska judar tog sig in i landet. Det tyska förslaget innebar att de judiska passen skulle märkas med ett J för lättare igenkänning vid gränskontrollerna. Den schweiziska regeringen godtog förslaget och avskaffade därför visumtvånget den 4 oktober.

Några veckor senare, den 27 oktober 1938, införde även Sverige visumtvång för tyska medborgare med J-pass, men fortfarande ansökte många om att få komma in i Sverige. England valde en annan väg och införde visumtvång för alla tyska medborgare.

Den 27–28 oktober 1938 arresterades omkring 17 000 judar med polskt medborgarskap i Tyskland. De transporterades omedelbart ut ur landet och lämnades vid den polska gränsen. En del av de deporterade var hela familjer, men de flesta var fäderna i familjerna. De tyska myndigheterna hoppades att kvinnor och barn självmant skulle följa efter, när familjefadern hade utvisats.

Bakgrunden till deportationen var att den polska regeringen hade beslutat att alla pass som tillhörde polska judar som bodde utomlands, skulle bli ogiltiga från och med den 29 oktober. Innehavarna av passen skulle också förlora sitt polska medborgarskap. Den polska regeringen ville förhindra att de judar som tidigare hade utvandrat till Tyskland och bott där i många år skulle återvända till Polen på grund av nazisternas förföljelser.

De polska myndigheterna vägrade först att släppa in de deporterade judarna i Polen. De internerades istället i den lilla gränsstaden Zbaszyn. Där tvingades de leva under svåra förhållanden. Först den 24 januari 1939 nåddes en överenskommelse mellan Tyskland och Polen. De utvisade judiska personerna fick tillfälligt åka tillbaka till Tyskland för att ordna upp sina affärer. Därefter fick de återvända till Polen med sina familjer.

Den 7 november 1938 blev tredjesekreteraren vid den tyska beskickningen i Paris, Ernst vom Rath, skjuten. Skotten avlossades av en 17-årig polsk jude, Herschel Grynszpan. Hans föräldrar och syster hade, tillsammans med omkring 17 000 andra polskfödda judar, utvisats från Tyskland till Polen den 28 oktober. Deportationen gick under namnet Zbaszyn-deportationen. De polska myndigheterna hade vägrat att ta emot dem och de befann sig nu under svåra förhållanden i ett ingenmansland vid den tysk-polska gränsen. Grynzpans motiv var förtvivlan över familjens situation och den behandling de hade fått av de tyska nazisterna. Ernst vom Rath dog av skadorna den 9 november.

Mordet på vom Rath blev en förevändning för den tyska nazistregeringen att genomföra en stor våldsaktion mot judarna i Tyskland och Österrike. En landsomfattande pogrom med massarresteringar av judar hade redan planlagts och koncentrationslägren hade förberetts för att ta emot ett stort antal fångar. vom Raths död erbjöd ett bra tillfälle att sätta planen i verket. Aktionen genomfördes av lokala parti- och SA-organisationer över hela landet. Polis och brandkår beordrades att inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades.

Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.

Enligt senare forskning mördades omkring 400 judar under natten den 9–10 november. Tillsammans med självmorden och dödsfallen i koncentrationslägren den närmaste tiden efteråt beräknas det totala antalet dödsoffer för hela pogromen vara runt 1 500. De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna fick också städa upp på gatorna efter förödelsen.

Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, gjorde att pogromen fick namnet Kristallnatten, eller egentligen Rikskristallnatten. Men våldsaktionerna mot judarna i november 1938 ägde inte rum enbart under natten den 9–10. De började redan den 7 och pågick till den 13 november. Det anses därför mer rättvisande att kalla händelserna för Novemberpogromen. Det är också oklart vem som från början hittade på namnet Kristallnatten. Det skulle kunna vara en cynisk benämning på pogromen som skapades av förövarna.

Novemberpogromen markerade att de tyska nazisterna var beredda att använda vilka medel som helst i kriget mot judarna. Den tydliggjorde också att den tyska staten skyddade våldsverkarna, inte de judiska offren.

Under hösten 1938 infördes ett omfattande system av raslagar i det fascistiska Italien. Äktenskap och intimt umgänge mellan judar och icke-judar förbjöds. Judar som inte hade italienskt medborgarskap utvisades ur landet. Judiska elever och lärare stängdes ute från skolorna och en rad ekonomiska restriktioner infördes för judarna.

Den nazityska anti-judiska politiken under 1930-talet syftade främst till att göra Tyskland "judefritt". Förföljelserna och diskrimineringen skulle tvinga judarna att lämna landet. Samtidigt skärpte de flesta andra länder sin flyktingpolitik gentemot judar.

När de judiska familjerna fick allt svårare att hitta något land som tog emot dem försökte många av dem att åtminstone rädda sina barn ut ur Nazityskland. Efter Kristallnatten i november 1938 började judiska organisationer i flera länder att arbeta för att försöka utverka inresetillstånd för tysk-judiska barn och ungdomar.

Från slutet av 1938 och fram till mitten av 1940 fördes judiska barn ut ur Tyskland, Österrike och Tjeckoslovakien inom ramen för det som kallas Barntransport (Kindertransport). Det exakta antalet kan inte fastställas, men uppskattningsvis handlade det om mellan 17 500 och 20 500 barn under 16 år. Omkring 10 000 av dem togs emot i Storbritannien. Andra länder som exempelvis Holland, Belgien, Frankrike, Danmark, Norge och USA tog emot ett växlande antal. Det kunde vara några få tiotal upp till 2 000. Sverige tog emot 500 barn. Barnen lämnade sina hemländer ensamma. Oftast fick olika judiska organisationer eller privatpersoner i mottagarländerna betala kostnaderna för deras uppehälle.

Barnens föräldrar blev kvar i Nazityskland och många av dem dog i förintelselägren. Ett okänt antal av de barn som räddades till exempelvis Holland, Belgien och Frankrike föll offer för Förintelsen, när dessa länder senare ockuperades av Tyskland.

Den 30 januari 1939 höll Hitler ett tal i den tyska riksdagen. I talet gav han judarna skulden för att ett nytt världskrig närmade sig och hotade med att utrota alla judar i Europa om kriget skulle bryta ut.

Utdrag ur Hitlers riskdagstal:

”Jag vill idag åter vara profet: om den internationella finansjudendomen inom och utom Europa skulle lyckas att än en gång störta folken i ett världskrig, så blir resultatet inte en bolsjevisering av världen och därmed judendomens seger, utan ett förintande av den judiska rasen i Europa.”

Efter att Tyskland hade ockuperat den tjeckiska delen av Tjeckoslovakien den 15 mars 1939 och låtit kungöra att detta område därefter skulle vara ett tyskt protektorat, det s k Protektoratet Böhmen-Mähren, började en omfattande förföljelse av judarna. Anti-judiska lagar tog ifrån judarna deras medborgerliga rättigheter. Judisk egendom beslagtogs. Synagogor vandaliserades. Judar trakasserades, överfölls på gatorna och arresterades. Av de ca 118 000 judar som befann sig inom protektoratets gränser i mars 1939 lyckades mer än 26 000 lämna området innan dess att emigration fullständigt förbjöds i oktober 1941.

Den 13 maj 1939 lämnade det tyska passagerarfartyget St. Louis staden Hamburg på väg mot Kubas huvudstad Havanna. Ombord fanns 930 tyska judar med inresetillstånd till Kuba. Tillstånden var utfärdade av generaldirektören för den kubanska immigrationsmyndigheten. Generaldirektören hade tagit betalt för dem och försäkrat att de skulle gälla istället för visum. Men inresetillstånden förklarades, trots myndighetens löfte, ogiltiga av den kubanska regeringen. Många kubaner visade också ett starkt motstånd mot judisk invandring.

När St. Louis kom fram till Havanna den 27 maj 1939 fick endast 23 av de 930 judarna tillåtelse att komma in i landet. De övriga fick inte lämna fartyget. Den 2 juni tvingades St. Louis lämna Havannas hamn. Den amerikanska organisationen Jewish Joint Distribution Committee (JDC) försökte förhandla med den kubanska regeringen om att alla judarna skulle få stanna. Den 5 juni gick Kuba med på att ta emot dem mot en ersättning av 500 dollar per flykting. Betalningen skulle ske senast dagen efter. JDC klarade inte av att betala den summan på den korta tiden.

Medan förhandlingarna mellan JDC och den kubanska regeringen pågick cirklade St. Louis runt i området mellan Kuba och Florida. Försök gjordes att få USA att ta emot flyktingarna, men de amerikanska myndigheterna meddelade att St. Louis inte fick komma in på amerikanskt vatten.

Den 6 juni påbörjade St. Louis färden tillbaka mot Tyskland. För judarna ombord väntade en mörk framtid. Enligt en tysk lag som hade utfärdats den 21 oktober 1937 skulle alla som emigrerade från Tyskland, men återvände, arresteras och placeras i koncentrationsläger. Men judarna på St. Louis behövde inte återvända till Tyskland. Medan fartyget var på väg tillbaka förhandlade JDC med flera europeiska länder och lyckades till slut få Storbritannien, Frankrike, Holland och Belgien att ta emot dem.

St. Louis resa till Kuba uppmärksammades i världspressen. För Hitler och de tyska nazisterna blev den en propagandaseger. Den visade att judar var lika oönskade i övriga världen som i Nazityskland.

En av dem som kämpade för att rädda judarna på St. Louis var fartygets kapten Gustav Schröder. Han vägrade i det längsta att vända tillbaka till Tyskland. Han var till och med beredd att låta fartyget gå på grund utanför den brittiska kusten, så att alla passagerarna skulle bli tvungna att föras i land i Storbritannien.

Många av de judar på St. Louis som togs emot i Frankrike, Holland och Belgien blev senare offer för Förintelsen när dessa länder ockuperades av Nazityskland.