Förföljelsen av romer under Förintelsen

I Tredje riket utpekades romer som syndabockar för majoritetssamhällets motgångar. De påstods vara kriminella och smittospridare. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. I en del ockuperade länder dödade SS mordkommandon romer i massavrättningar. På andra håll tvångsförflyttades de till nazisternas koncentrations- och utrotningsläger.

1944 drev SS-soldater i Auschwitz-Birkenau natten mellan den 2 och 3 augusti 4200 romer till gaskamrarna för en säker död. Sedan dess har detta kallats för ”Zigenarnatten”.

I Tyskland, efter nazisternas makttillträde 1933, hårdnade stämningen mot landets romska befolkning. Liksom judar blev romer klassade som främmande raselement och därmed ett hot mot nazisternas vision om ett enhetligt och ”rent” och ”sunt” tyskt folk. De nya raslagarna - Nürnberglagarna - drabbade också romer och bidrog till ytterligare marginalisering i samhället. Statens kampanjer mot ”lösdrivare”, ”asociala” och ”arbetsskygga” ledde till att de romer som upprätthöll en mer traditionell, nomadiserande livsstil kunde arresteras och tvångsförflyttas till ”boplatser”. Dessa så kallade boplatser var egentligen en slags koncentrationsläger.

Rasforskare från den tyska kriminalpolisen gjorde en stor undersökning av Tysklands romer. Deras slutsats var att personer med blandat romskt-tyskt påbrå, kallade "Zigeunermischlinge", var ”av naturen socialt mindervärdiga” - det vill säga oftast ”kriminella, arbetslösa, oförmögna att försörja sina stora barnaskaror”. Därför ägnade sig tyska polisen och SS åt att bekämpa alla ”blandzigenare”. Däremot ansåg rasforskarna att ”renrasiga” romer utgjorde rester av en utomeuropeisk ”arisk” stam, ursprungligen från Indien.

Rasforskarna trodde att det fanns ett fåtal romska släkter som genom sitt strikta upprätthållande av gamla seder begränsade sina kontakter med icke-romer och därför borde bevaras som ”levande rasbiologiska exemplar”. Denna bedömning av de ”renrasiga” romernas värde var tvärtemot den som gällde för judar, där människor med blandat judiskt-tyskt påbrå i vissa fall kunde undvika repressalier medan ”fullblodsjudar” klassades som de allra farligaste. Nazisterna klassade dock de allra flesta romska grupper i Europa som just ”blandzigenare”. Det betydde att de drabbades hårt av nazisternas politik.

Efter andra världskrigets utbrott utvecklades nazisternas politik mot romer i rask takt från diskriminering, marginalisering och trakassering till ett folkmord. Personer med romskt påbrå avskedades från den tyska krigsmakten och arresterades. I ockuperade länder följde utvecklingen ungefär samma mönster som för judarna. I polska Lódź stängdes till exempel romee in i ghettot tillsammans med judar.

I de delar av Sovjetunionen som Tyskland och axelmakterna ockuperat dödade SS mordkommandon romer i massavrättningar tillsammans med judar, kommunister och andra påstådda säkerhetsrisker. I Baltikum och Krim beordrade de tyska myndigheterna mord på kringresande romer. Romerna anklagades för att spionera för fienden eller sprida sjukdomar. I många fall drabbade dessa order även bofasta, ”icke-traditionella” romer.

I Tyskland och ockuperade länder i Västeuropa, exempelvis Frankrike och Nederländerna, mördades romer oftast inte på plats. I stället arbetade tyska SS från och med slutet av 1942 systematiskt för att flytta kvarlevande romer till koncentrations- och utrotningsläger. Ett undantag var Norge, där fanns det planer på att förinta de norska resande i inhemska koncentrationsläger - men det hann inte fullföljas innan befrielsen 1945.

I dödslägret Auschwitz upprättade lägerförvaltningen en särskild ”zigenaravdelning”. Som mest hölls där cirka 20 000 romska fångar från nästan hela Europa. Den ökända SS-läkaren, doktor Josef Mengele, utförde hemska experiment på romer. Både vuxna och barn drabbades.

Natten mellan den 2 och 3 augusti l944 avrättades alla fångarna på den så kallade "zigenaravdelningen". Händelsen har i efterhand kommit att kallas för "Zigenarnatten".

I länder där regimen var allierad med eller stödd av Nazityskland genomfördes liknande anti-romska åtgärder. Ett av de mest brutala var Ustašas mordkommandon i det fascistiska Kroatien. En del romer från Kroatien skickades också till koncentrationsläger i Italien. I Ungern skickades romer till uppsamlingsläger och ibland för vidaresändning till tyska läger.

Den rumänska regeringen tvångsförflyttade tiotusentals romer till det ockuperade området Transnistrien, nuvarande Moldavien och Ukraina. Där svalt många ihjäl under fruktansvärda förhållanden. Bland Tysklands allierade var det endast Finland som inte systematiskt trappade upp sina förföljelser av romer under kriget, även om befintliga lagar ibland kunde tillämpas på ett hårdare sätt.

Det finns ingen exakt statistik över hur många europeiska romer som mördades under andra världskriget. Detta beror på bristande källmaterial och avsaknaden av pålitliga siffror över hur stor Europas romska befolkning var före kriget. Uppskattningarna varierar därför kraftigt. Historiker, som bygger sina slutsatser på förövarnas fragmentariskt bevarade dokumentation, beräknar antalet offer till 100 000–200 000 personer av en förkrigspopulation på cirka 1 miljon människor. Andra forskare tar hänsyn till källor som till exempel muntliga berättelser och hävdar då att folkmordet krävde mellan 1 och 1,5 miljoner romska offer.

Nationalencyklopedin (2010) uppger 2 miljoner som ett möjligt antal. Den norske forskaren Jahn Otto Johansen anser däremot att omkring 500 000 offer är mest troligt, det vill säga ungefär hälften av Europas romska befolkning.

Romerna var dock inte bara passiva offer. I länder som till exempel Italien eller Bulgarien fanns det fall där romer deltog aktivt i motståndsrörelsen. Till och med i Auschwitz förekom flyktförsök och andra uttryck för romskt motstånd mot förtrycket.