Texter om rasbiologi

Det är svårt att slå fast en exakt startpunkt för idén om mänskliga ”raser”. Främlingsfientlighet kan vi finna i hela mänsklighetens historia – men idéerna om ras är kopplade till 1700 talets intresse för att klassificera och förstå världen. Då, under det som kallas upplysningen, började forskare studera och ordna djur och natur systematiskt. På samma sätt kartlade de olika människotyper. 

Tanken om raser växte också fram i samband med att Europa koloniserade andra delar av världen. Sakta skedde en övergång från att dela in människor efter deras religion – judar, kristna, muslimer och så vidare – till att utgå från deras utseende och geografiska härkomst. 

Under sent 1700 tal och tidigt 1800 tal, den epok vi kallar romantiken, växte idéer om det egna folkets ”renhet” fram. De sammanflätades med andra nya idéer, som nationalstaten och ”folksjälen”. 

Mycket av rasbiologins historia kan förstås som ett svar på den utmaning som skapades av den långsamt framväxande demokratin. Folket, majoriteten, började få politiskt inflytande – men vilka skulle då räknas till folket? 

Under 1800 talet hände mycket med Europas befolkning. Dödligheten bland barn minskade, livslängden ökade, människorna blev fler. Industrialiseringen tog fart och förändrade folks liv. 

En del dåtida forskare såg detta som försämringar. När forskaren Charles Darwins bok Om arternas uppkomst gavs ut 1859 startade en väldig debatt om människors utveckling och arvsanlag. Debatten förstärktes runt år 1900, då man återupptäckte den österrikiske munken Gregor Mendels forskning om just arvsanlagen. Men hur skulle detta tillämpas på människan? 

Några viktiga namn förutom Darwin och Mendel var ekonomen Thomas Malthus, filosofen Herbert Spencer och rasbiologins skapare Francis Galton. Deras koppling till rasbiologin är av olika karaktär. Där Darwin och Mendel egentligen lade fram korrekta vetenskapliga rön, så gjorde Spencer och Galton politik av det. De ville ta fram politiska och medicinska program för vilka människor som borde tillåtas få barn, till exempel.

Precis som i övriga världen skedde stora förändringar i befolkningen i Sverige. Det hängde samman med sådant som minskad spädbarnsdödlighet och början till utbildning för vanligt folk. Den kände biskopen och författaren Esaias Tegnér sammanfattade år 1833 orsakerna som ”freden, vaccinet, potäterna”. 

Vid 1800 talets mitt uppgick Sveriges befolkning till ungefär 4 miljoner. Runt år 1900 hade den växt till drygt 5 miljoner, trots den stora hungersnöden under slutet av 1860 talet, epidemier av kolera och emigration till USA. 

Även andra viktiga förändringar påverkade samhället. Till exempel fick Sverige en mer representativ riksdag år 1867. Järnvägen började byggas runt 1850. Och modern press växte fram: år 1830 grundades tidningen Aftonbladet och 1864 Dagens Nyheter.

Samhällsförändringarna gjorde frågan om människans plats i samhället aktuell. Läskunnigheten har exempelvis alltid varit ganska hög i Sverige. Men 1842 infördes folkskolestadgan som sade att alla barn i Sverige skulle gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna. Det visade sig snart att en liten grupp elever inte klarade det – de var ”obildbara”. Gruppen började kallas ”sinnesslöa”. En del av dessa barn hade funktionsnedsättningar, andra hade svårt att lära av andra orsaker.

Också i Sverige fanns forskning som bidrog till att lägga grunden för rasbiologin. Till exempel låg svenska forskare redan långt fram när det gällde botanik och zoologi. Traditionen kom från 1700 talet och Carl von Linné. 

1800-talets forskare inom medicin och antropologi fortsatte genom att kartlägga människans form och spridning. Två kända exempel är Anders Retzius (1796–1860) och hans son Gustaf Retzius (1842–1919). De uppfann begreppen ”långskalliga” och ”kortskalliga” för att klassificera människan vetenskapligt. Här var Sverige helt i takt med omvärlden.

Orden rasbiologi, rashygien och eugenik används lite omväxlande i facklitteraturen. Men de betyder inte riktigt samma sak. 

Rasbiologin ville vara en vetenskap, besläktad med antropologin, men spetsad med genetikens nya rön. Rasbiologin tolkade det mesta i samhället utifrån ärftlighetslära. 

Rashygien var rasbiologins praktiska sida. Den handlade om vilket politiskt och medicinskt program som skulle användas för att lösa de problem som rasbiologin tyckte sig se. 

Orden rasbiologi och rashygien är tyska till sitt ursprung – rashygien myntades av forskaren Alfred Ploetz runt 1895. 

Ordet eugenik betyder ungefär samma sak som rasbiologi och rashygien, men täcker bådas innebörd. Det myntades av Francis Galton 1883. 

Ytterligare ett begrepp som var vanligt under denna tid var degeneration. Både före och efter Charles Darwins tid fördes en vetenskaplig diskussion om hur arter i naturen dog ut. Tanken blev nu att ”fel” människor skaffade för många barn, eller att arvsanlag skadades av droger, industriutsläpp eller det moderna livets skadliga inflytande. Degeneration kunde också bli följden av rasblandning.

Dessa tankar ledde i sin tur till idén att sterilisera vissa människor – alltså att genom operationer ta bort förmågan att få barn.

Rasbiologin som vetenskap växte fram genom att små grupper av vetenskapsmän och opinionsbildare knöt kontakter med andra likasinnade. Det skedde särskilt efter att Mendels arvslagar återupptäckts i slutet av 1800 talet. I Tyskland samlades många kända namn 1905 kring föreningen Tyska sällskapet för rashygien, under ledning av Alfred Ploetz. De gav också impulser till Svenska sällskapet för rashygien som bildades 1909.

Ungefär samtidigt hade rasbiologin uppstått i England, men under sitt andra namn eugenik. Den största eugenikkonferensen hölls just i London 1921. Men trots detta fick England aldrig några lagar om sterilisering. Eugeniken fick hård kritik av intellektuella och politiker, som ansåg att det rörde sig om en sorts ”klasskrig” uppifrån. 

I USA kretsade mycket av rasbiologin kring forskningsinstitutet Cold Spring Harbor, dess ledande gestalt Charles Davenport och hans medarbetare Harry Laughlin. De arbetade hårt för att införa steriliseringslagar i de olika delstaterna. 
Det var i USA som de första steriliseringslagarna stiftades. Fallet Carrie Buck gick 1927 ända upp till Högsta domstolen och blev avgörande. Hon var en fattig flicka som ansågs vara sinnesslö och som hade blivit gravid. Enligt domstolens beslut var det lagligt att sterilisera människor mot deras vilja. Efter domen blev det fritt fram för sterilisering av så kallade sinnesslöa i USA. 
Fram till 1970 talet räknar man med att minst 60 000 människor tvångssteriliserades. Flest av dem levde i Kalifornien. Men i USA växte också stark kritik mot eugenikens idéer.

Den tyska rasbiologiska rörelsen fick stort inflytande över den nazistiska statens utrotningsprogram på 1930 talet. Samma personer som föreläst vid olika rasbiologiska möten i Storbritannien, USA och Sverige återfanns senare i det så kallade T4-programmet. Inom programmet, före och under andra världskriget, mördades hundratusentals tyska medborgare. Det var människor som klassades som sinnesslöa, psykiskt sjuka eller hade andra sjukdomar som man trodde var ärftliga. 

Programmet kallades T4 efter adressen Tiergartenstrasse 4 i Berlin, där kontoret låg. Till en början mördades patienter vid mentalsjukhus i bussar, där avgaserna leddes in i passagerarutrymmet. Sedan gick man över till gaskamrar där man använde kolmonoxid. Kropparna kremerades och anhöriga fick brev om att de avlidit i ”lunginflammation”. 

Senare anlades ett antal olika utrotningscenter i Tyskland och Österrike, som Grafeneck, Brandenburg, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar. Några av dem var befintliga vårdanstalter som utrustades med gaskammare, några var nya center som byggdes upp. Man beräknar att T4 under sin första fas mördade cirka 70 000 människor. 

Efter 1941 påstod myndigheterna att programmet avslutats. De folkliga protesterna hade blivit alltför starka. Men i hemlighet fortsatte mördandet, för att mot krigsslutet ha nått slutsumman: 200 000–250 000 döda. 

En fråga som är svår att besvara är hur det kunde uppstå en tysk opinion mot den sortens utrotningsaktioner, men inte mot att tyska judar och romer mördades på liknande sätt. T4 var dessutom en förövning till Förintelsen – här utprovades fraktsystem och tekniker för att döda människor i industriell skala.

År 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien. De bedrev ett starkt lobbyarbete för att rashygieniska perspektiv skulle få inflytande över samhället. Bakom opinionsbildningen fanns ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som ville åstadkomma två saker: grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg, och dessutom införa steriliseringslagar i Sverige. Det lyckades de också med. Institutet startade 1922 och den första lagen kom 1934. 

Rasbiologiska institutet var remissinstans för steriliseringslagen 1934. Två av de viktigaste namnen bakom denna utveckling var riksdagsmännen Alfred Petrén och Nils Wohlin. De lade avgörande motioner i riksdagen. En annan viktig person var Nils von Hofsten: biolog, rektor för Uppsala universitet och Socialstyrelsens expert i steriliseringsfrågor under lång tid.

Svenska sällskapet för rashygien lade mycket tid på att få igenom sina tankar om ärftlighet. År 1919 turnerade till exempel en så kallad folktypsutställning runt i Sverige. Deras slogan var ”Känn dig själv, din släkt, ditt folk!”. 

Utställningen var den största satsning som gjordes av nätverket kring det rashygieniska sällskapet. Den byggdes upp efter amerikanska och tyska förebilder, och var så multimedial som tidens teknik tillät: här fanns gipsbyster och fotografier av olika ”folktyper”, och så fick besökarna själva medverka vid olika stationer. 

Utställningen blev en mycket stor framgång. Den visades för minst 40 000 besökare i Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg. 

Statens institut för rasbiologi bildades som ett resultat av lobbyarbete från Svenska sällskapet för rashygien. Riksdagen röstade ja till institutet utan mycket debatt, och med stöd av samtliga partier, år 1921. Sedan öppnade institutet 1922, med Herman Lundborg som ledare. 

I sin omarbetade avhandling som kom 1913 beskrev Lundborg hur degenerering kunde hota Sverige om inte rasbiologisk vetenskap fick ett starkt inflytande på samhällsutvecklingen. Samma år som institutet öppnade gav han ut Degenerationsfaran i sällskapets skriftserie. I skriften utvecklade Lundborg sina tankar om det hot som vilade över landet. År 1927 gav Rasbiologiska institutet ut en lite enklare ”folkbildningsvolym” som blev betydligt mer spridd: Svensk raskunskap.

Men institutet blev aldrig stort. Politikerna hade förhoppningar på forskning om folkhälsan, men Herman Lundborg satsade nästan all tid på att ”undersöka” den samiska befolkningen utifrån rasistiska perspektiv. Han hamnade allt mer vid sidan av forskarsamhället. 

Under några inledande energiska år hade institutet flera internationellt kända rasbiologer som föreläsare. Sedan gick luften ur Statens institut för rasbiologi. De ekonomiska anslagen skars ned. Och i takt med nazismens genomslag i Tyskland fick rasbiologin sämre anseende som vetenskap. 

När Lundborg gick i pension 1935 blev statistikern Gunnar Dahlberg ny chef för institutet. Dahlberg förkastade begreppet ras och ville forska på sjukdomar som tuberkulos och cancer.

I styrelsen satt dock flera av personerna från Svenska sällskapet för rashygien kvar.

År 1922 lades den första motionen i Sveriges riksdag om en lag om sterilisering. Steriliseringen gällde här främst ”sinnesslöa”. Motionen var skriven av representanter för olika politiska partier, bland andra Alfred Petrén och Nils Wohlin. Det blev ett lagförslag 1929 – men de som var för steriliseringar tyckte att förslaget var för kraftlöst, så det skrotades. Samma år införde Danmark de första steriliseringslagarna i Norden. 

1933 motionerade Petrén igen, och 1934 antogs lagen med bred politisk majoritet. Det blev nu möjligt att sterilisera så kallade sinnesslöa om två läkare beslutat om det. Norge och Finland fick liknande lagar 1934 respektive 1935.

1941 skärptes den svenska lagen, fortfarande med bred politisk majoritet. Nu skulle beslut fattas av myndigheten Medicinalstyrelsen i stället. Det blev då enklare att sterilisera människor på ”social indikation” – alltså att vissa inte ansågs kunna ta hand om sig själva eller sina barn. 

I de svenska lagarna stod det aldrig att människor skulle tvingas till sterilisering. Men i praktiken handlade det om tvång och framtvingade medgivanden. Det vanligaste var att personer inte fick bli utskrivna från anstalter förrän de ”gått med på” att steriliseras.

Lagarna ledde till att många steriliserades. Vi vet fortfarande inte exakt hur många som steriliserades mot sin vilja. Men dagens forskare tror att det handlar om mellan 15 000 och 30 000 människor.

Flest steriliseringar skedde efter andra världskriget, från 1945 och tio år framåt. Sedan minskade antalet ofrivilliga steriliseringar. Då, i mitten av 1950‑talet, förändrades synen på ”sinnesslöa” och personer med psykisk sjukdom. Man började tala om deras rättigheter på ett nytt sätt. År 1976 ersattes den dåvarande lagen med en ny steriliseringslag. 

De flesta som steriliserades var fattiga människor. Forskare har senare diskuterat om vissa grupper, som romer, sorterades fram av rent rasistiska skäl. Till exempel verkar steriliseringarna ha drabbat särskilt de som av staten kategoriserades som ”tattare”. Många av de som betraktades som ”tattare” var resanderomer.

Motiveringarna i Socialstyrelsens arkiv nämner sällan någon ”rasbakgrund”, utan beskriver sociala skäl. Men gränsen är oklar. 

Steriliseringspolitiken har ibland setts som en mörk sida av 1900‑talets svenska välfärdsbygge, alltså de politiska förändringar som innebar till exempel allmän vård och ålderspension. Den här tiden kallas ibland ”folkhemmet”, och förknippas ofta med Socialdemokraterna. 

Var steriliseringarna, och kanske också rasbiologin, en del i bygget av folkhemmet? Så har det i perioder låtit i den politiska debatten, och ibland i den seriösa forskningen. 

Men en sådan problemformulering är för bred. Riksdagens ledamöter, från vänster till höger, var eniga om behovet av sterilseringslagar. Och liknande lagar infördes med olika politiska argument i till exempel USA och de andra nordiska länderna.

Historikern Mattias Tydén ger en intressant förklaring till den stora minskningen av påtvingade steriliseringar på 1950‑talet: fattiga familjer blev mer osynliga för myndigheterna. Lika barnbidrag till alla familjer infördes 1948. Tidigare hade familjer med många barn kunnat få andra bidrag vid behov, vilket gjort att familjerna kunde pekas ut som ett problem.

Dessutom sammanslogs den lokala ”fattigvården” till större enheter år 1952, när många kommuner slogs samman. Det var en reform som vi räknar till välfärdsstaten. 

Ett resultat var att systemet blev mer anonymt. En liten kommuns kostnader för en fattig familj med många barn försvann in i ett större system. 

Personer med intellektuell funktionsnedsättning har alltid funnits. Men det var i mitten av 1800‑talet, när industrialismen växte fram och den allmänna folkskolan startade, som det blev tydligt att vissa hade svårare att lära sig läsa, skriva och räkna. De kallades ”sinnesslöa”. 

Samtidigt blev det också tydligt att samhället hade ett särskilt ansvar för denna grupp. Tidigare fanns inte många möjligheter att ”tas om hand” av samhället. Ett barn som föräldrarna inte klarade att sköta kunde hamna på fattigstugan eller i värsta fall på hospitalet, alltså sinnessjukhuset. Sedan 1700‑talets mitt fanns några få statliga hospital i Sverige.

På 1800‑talet började svenska myndigheter ta hand om människor i gruppen på andra sätt. Idéerna kom främst från Frankrike, och sågs som moderna då. 

Men samhällets ansvar blev hela tiden ifrågasatt. Ska staten ta ansvaret, eller borde det i stället handla om välgörenhet? 

Runt sekelskiftet 1900 kunde det verka som om de ”sinnesslöa” höll på att integreras i det svenska samhället. Olika stiftelser och föreningar försvarade deras intressen (även om det är svårt att veta hur livet egentligen var för de fattigaste). 

Och vid samma tid började samhällets syn på frågan bli mer negativ igen. Många av de barn som myndigheter ”tagit hand om” hade blivit vuxna, men inte lyckats ”anpassa sig” till samhället. 

Med rasbiologin och ett nytt fokus på ärftlighet, tog saken en ny vändning. Åsikterna började handla om de sinnesslöas sexualitet och att de var fel uppfostrade, ”vanartiga”. Idén blev att samhället borde skyddas från dessa personer. De ansågs ha fel arvsanlag och de kunde förstöra sexualmoralen. 

Efter 1925 började man bygga anstalter för sinnesslöa. För vissa som placerades där liknade livet mer ett fängelse. Personerna tvingades ibland sterilisera sig för att få skrivas ut. 

Den största anstalten för sinnesslöa blev Vipeholm i Lund, där det under 1950‑talet fanns så många som 1 000 intagna. Sjukhuset blev hårt kritiserat för att man under tidigt 1950‑tal experimenterade med att skapa karies på de intagnas tänder. De drabbade visste inte ens att de deltog i ett experiment. 

Det är också oklart vem som egentligen klassades som sinnesslö. Läkarvetenskapen hade länge inga bra metoder för att mäta en persons mognad eller bedöma funktionsnedsättning.

Vid 1950-talets mitt förändrades synen på människor med intellektuell funktionsnedsättning igen. Vården på anstalterna kritiserades alltmer, inte minst i tidningarna. FUB, Föreningen för utvecklingsstörda barn, grundades och arbetade för att barnen skulle integreras i samhället. Vipeholm började avvecklas 1973.

De ”sinnesslöa” minskade också mycket från 1950‑talet och framåt. En förklaring är att många i gruppen egentligen inte hade någon intellektuell funktionsnedsättning. Karl Grunewald, som länge var Socialstyrelsens överinspektör för ”sinnesslövården”, menade att ”sinnesslöhet” ofta berodde på undernäring, understimulans och återkommande barnsjukdomar. På grund av bättre levnadsförhållanden minskade gruppen kraftigt under 1900‑talets andra hälft. 

Under 1900-talet skedde minst två stora förändringar i det svenska samhällets människosyn. Den första var runt år 1910, när personer med intellektuell funktionsnedsättning och så kallade sinnesslöa började ses som hot som måste isoleras. Om de skulle släppas ut, skulle de steriliseras. 

Därefter skedde ett nytt skifte under 1950-talet, när gruppen började ses som medborgare med rättigheter. Det var ungefär samtidigt som antalet ofrivilliga steriliseringar minskade. Många började också ifrågasätta den odemokratiska behandlingen av minoriteter, till exempel olika romska grupper. 

Åren 1950 och 1951 samlade FN‑organet Unesco forskare till konferenser om rasbegreppet i Paris. Bland forskarna fanns Rasbiologiska institutets chef Gunnar Dahlberg. På konferenserna kom deltagarna fram till att ”ras” saknar all vetenskaplig trovärdighet. Det finns bara finns en mänsklig ”ras”: Homo sapiens. 

De stora genombrott som sedan skett inom DNA-forskningen bekräftar i allt väsentligt vad Unesco kom fram till 1950. Modern forskning har ändrat synen på människans förhistoria och visat att några ”rena raser” aldrig funnits. Skillnaderna mellan människor från olika delar av världen är försvinnande små. 

Detta hindrar inte olika rasistiska rörelser från att försöka använda de moderna rönen för eget bruk. Ibland ser man sådana försök på olika webbplatser: gamla rasbiologiska begrepp som ”den nordiska rasen” dyker upp igen. Men det är långt från var den seriösa forskningen befinner sig i dag. När man nu talar om rasism handlar det om de rasbiologiska idéernas avtryck i historien. Ovetenskapliga idéer om skillnader på grund av ursprung dröjer sig kvar.

Vårt moderna samhälle har växt fram under ett par hundra år, och större delen av tiden präglades av att dela in människor i raser, i ett hierarkiskt över- och underordnande. Även i dag, efter att rasismen som ”vetenskap” försvunnit, finns rasismens hierarkier och sätt att tänka kvar. Vissa menar därför att det fortfarande är relevant att tala om ras, men främst som ett sociologiskt begrepp. De använder oftast inte begreppet för att de vill dela in människor i raser. Utan därför att det redan skett, och det måste vi förhålla oss till, om vi vill ändra på det.

När rasbiologiska forskare talade om ärftlighet i början av 1900‑talet hade de delvis missförstått begreppet. Det ledde till att de missförstod hur till exempel vissa sjukdomar eller kromosomstörningar kan ärvas. 

Men frågor om ärftlighet är fortfarande aktuella. I dag ligger ansvaret för vårt genetiska arv  på en personlig nivå – och personer måste fatta svåra beslut på egen hand. 

Redan på 1950‑talet menade genetiker att ansvaret i allt högre grad låg hos den enskilda människan, inte hos ”samhället”. Däremot skulle människor få allt stöd de behövde från experter. 

Nu kan gravida få information om fostrets hälsa genom undersökningar med ultraljud och liknande. De kan välja att göra abort. Det har lett till att färre barn föds med till exempel kromosomrubbningen Downs syndrom. 

Inom filosofin talar man om ”biomakt” ­– hur individens liv, kropp och hälsa har blivit en allt större politisk maktfråga. 

Rasbiologin är borta, och den hade katastrofalt fel. Men en del av frågorna lever kvar. Hur bestämmer vi i dag vem som ska födas? Hur länge vi ska leva? Utifrån vilka värderingar?

Slutligen måste vi fråga oss: var kommer våra värderingar ifrån, när vi känner avsmak inför rasbiologins övergrepp? Det är ju inte så att alla samhällen automatiskt går mot större öppenhet, medkänsla och förståelse. Hade de som levde på rasbiologins tid själva kunnat genomskåda vad som var fördomar och vad som var riktig vetenskap? Vet vi själva varför vi tycker som vi gör?

Sveriges minoritetspolitik mot de fem nationella minoriteterna har under historien påverkats av rasbiologiskt tänkande, värdekonservativ nationalism och fördomar.

I dag agerar staten annorlunda: ny lagstiftning ska i stället skydda minoriteterna och deras språk. Under 2000 talet har sannings- och försoningskommissioner inrättats för att kritiskt granska den svenska minoritetspolitiken och så kallade vitböcker har getts ut.

De fem nationella minoriteterna är judar, romer, samer (som också är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar. Det finns också fem historiska minoritetsspråk som är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Enligt FN:s kriterier ska nationella minoriteter vara medborgare i en stat. De ska också ha levt inom landets gränser en längre tid. Samerna räknas även som urfolk, både eftersom de levde i området innan den svenska staten etablerade sig och på grund av sin naturnära renskötsel. 

Även tornedalingar och sverigefinnar har en lång historisk närvaro. De tre räknas därför i dag som territoriella nationella minoriteter.
Romer och judar, som invandrade till Sverige från 1500 talet och framåt, räknas som icke territoriella minoriteter.

Sveriges nationella minoriteter skiljer sig kulturellt från varandra, men det finns likheter i den statliga minoritetspolitiken mot dem. 

På 1500 talet gick kyrkan i Sverige från att vara katolsk till att bli protestantisk. Denna förändring, reformationen, ledde till skärpta krav på att den enda tillåtna religionen var protestantisk kristendom. Samerna och judarna blev därför utsatta på grund av sina avvikande religioner. 

Mot samerna bedrev den svenska kyrkan en långvarig mission. Målet var att helt avskaffa samernas naturnära religion, som räknades som hednisk. 

Judarnas religion förbjöds och de utsattes under lång tid för diskriminering på grund av sin tro. Under olika perioder har det funnits starka antijudiska strömningar i Sverige, exempelvis på 1830 talet och 1930 talet.

Även romer förföljdes av religiösa skäl. Romerna ansågs syssla med spådom och trolleri, vilket sågs som avgudadyrkan – alltså att dyrka något annat än kristendomens enda Gud.

Under 1600 talet utvecklade den svenska staten en starkt moraliserande norm om att människor skulle vara fast bosatta. Det drabbade samerna och romerna. Många av dem levde mer eller mindre som nomader: de flyttade ofta, även om det inte alltid var frivilligt. 
Samer som blev utslagna ur renskötseln vid den tiden sökte sig till kusten för att försörja sig med tillfälliga arbeten och med tiggeri, som var vanligt då. Flera regionala förbud utfärdades, som förbjöd samer att komma till kustområdet. Romerna fick bara stanna korta perioder på varje ställe och man gjorde försök att utvisa dem. 

Kung Gustav II Adolf tog år 1624 initiativet till den första svenska lagen mot lösdriveri, alltså att ”driva runt” utan att ha en stabil försörjning. Lagen användes mot de två minoriteterna. I slutet av 1800 talet stiftades flera lagar mot lösdriveri. Syftet var att kunna gripa och straffa den som var arbetslös, egendomslös eller kringvandrande.  

Skolgången för de nomadiserande samerna och romerna var i början av 1900 talet sämre och mer oregelbunden än för andra barn. Rasbiologiska och nationalistiska idéer gjorde att de renskötande samernas barn tvingades ha sin skolgång i så kallade skolkåtor. Tanken var att de inte skulle få vänja sig vid det moderna samhällets bekvämligheter. På 1930 talet avvecklades skolkåtorna, eftersom de då sågs som ohygieniska och hälsovådliga. 

Romernas skolgång försummades av myndigheterna till långt in på 1900 talet. Både samer och tornedalingar sågs av nationalister som kulturella hot mot den svenska normen. Tornedalingarnas bosättning vid gränsen till Finland sågs som ett politiskt hot. De bestraffades därför i skolan om de använde sitt modersmål. De fick bara prata svenska i klassrummen.