Antisemitism

Antisemitism är fördomar och fientlighet mot judar som grupp. Det kan uttryckas som attityder och föreställningar, men också som handlingar, till exempel att judar utsätts för diskriminering, hot och våld.
Antisemitismen har rötter som går långt tillbaka i tiden. Genom historien har antisemitism lett till diskriminering, förföljelse, fördrivning och massmord. Det mest extrema exemplet är Förintelsen, Nazitysklands folkmord på närmare 6 miljoner judar under andra världskriget. Även idag är fördomar och hat mot judar ett allvarligt problem i Sverige och i många delar av världen, till exempel i Europa och Mellanöstern. Den skapar otrygghet och rädsla och begränsar många judars liv.

På många sätt liknar antisemitism andra former av rasism. Till exempel strider antisemitism mot principen om alla människors lika värde. Det bygger på ett synsätt som ser vissa grupper som överlägsna och andra som underlägsna, och som vill ge fördelar till vissa grupper men diskriminera andra. Ett annat gemensamt drag är synen på ”de andra” som enhetliga grupper som tillskrivs negativa egenskaper. Detta stereotypa sätt att se på grupper har använts för att beskriva judar, men också andra grupper som romer, muslimer och svarta.

Olika former av rasism har också drag som skiljer sig från varandra. När det gäller antisemitism är det vanligt att judar vid sidan av att utmålas som mindervärdiga också framställs som en överlägsen grupp. Judar påstås ha en stor, mystisk och farlig makt. En gammal och vanlig myt är att judar genom en hemlig konspiration kontrollerar politik, ekonomi och medier, och på så sätt styr världen för sina egna onda syften. Detta innebär att antisemitismen även utgör en konspirationsteori om hur världen fungerar.

Begreppet antisemitism används för att beskriva olika former av antijudiska uttryck och handlingar.

Den definition som Sveriges regering står bakom är arbetsdefinitionen som International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) har antagit: "Antisemitism är en bestämd uppfattning om judar som kan uttryckas som hat mot judar. Språkliga och fysiska uttryck för antisemitism riktas mot judiska eller icke-judiska personer och/eller deras egendom samt mot judiska institutioner och religiösa samlingsplatser."

I Nationalencyklopedin definieras begreppet som "fientlighet, förföljelse eller fördomar mot judar som etnisk eller religiös grupp".

Inom forskningen förekommer olika definitioner av antisemitism. En definition som ofta används har formulerats av sociologen Helen Fein. Hon beskriver antisemitism som en "struktur av föreställningar fientliga mot judar som kollektiv, vilka på det individuella planet manifesteras som attityder, och i kulturen som myter, ideologi, folkliga traditioner och bildspråk, och i handlingar – social eller legal diskriminering, politisk mobilisering mot judarna, och kollektivt eller statligt våld – vilka resulterar i och/eller syftar till att fjärma, driva bort eller tillintetgöra judar just för att de är judar."

Fördomar och fientlighet mot judar har funnits länge. Vissa fientliga föreställningar om judar kan spåras till den förkristna antiken, alltså tidsperioden innan kristendomen hade etablerats. Men det var när kristendomen växte fram som ett antijudiskt tänkande spreds och fick fäste i Europa. Den kristna kyrkan anklagade judarna bland annat för att ha dödat Jesus. Kyrkan införde även lagar som diskriminerade judar.

Under den tidiga medeltiden fanns blomstrande judiska samhällen i Väst- och Centraleuropa med ett eget religiöst, socialt och kulturellt liv. Judar levde som en minoritet som var omgiven av den kristna majoriteten. Under vissa perioder levde kristna och judar fredligt sida vid sida, men under andra perioder utsattes judarna för förtryck och diskriminering av kristna makthavare.

Under högmedeltiden (1000–1300-talet) ökade fientligheten mot judar. Under korstågen och som en följd av nya, folkligt förankrade myter utsattes judiska minoriteter på flera platser för förföljelse och massakrer. Judar anklagades bland annat för ritualmord på kristna och för att förgifta brunnar för att sprida pesten. Några av de mest seglivade antijudiska fördomarna kommer från just medeltiden, och de handlar om pengar. Judar var som icke-kristna utestängda från en rad yrken och på många håll fick judar inte heller äga och bruka mark. Judar tvingades därför hitta arbeten inom yrken som stod öppna för dem, som inom handel och penningutlåning. Mot slutet av 1100-talet och under 1200-talet förbjöd kyrkan de kristna att låna ut pengar mot ränta. Det var däremot tillåtet för judar, och en del judar sysslade med penningutlåning mot ränta. Trots förbudet var det vanligt att även kristna lånade ut pengar och tog ut räntor.

Efter 1200-talet minskade judars roll i penningutlåningen. Utlåningen dominerades av kristna handelsmän och finansiärer. Ändå levde fördomar om judar som rika, utsugare, snåla och giriga kvar och fortsatte spridas. Mellan 1200- och 1500-talet tvingades judar att lämna flera delar av västra Europa.

När reformationen startade under 1500-talet i Europa minskade kyrkans makt, men det förändrade inte de antijudiska föreställningarna. Martin Luther, som var teolog och en drivande kraft inom reformationen, vidareförmedlade många av de negativa och hotfulla bilder av judar som formats under medeltiden. Under den efterföljande motreformationen drabbades judar hårt av den katolska kyrkans kamp mot kättare och andra som uppfattades som religiösa fiender.

Under 1800-talet förbättrades judarnas situation i delar av Europa. De fick samma medborgerliga rättigheter som andra och kunde delta i samhällslivet. Men fientlighet och fördomar fanns kvar och förstärktes mot slutet av århundradet.

Den antisemitism som nu växte fram, påverkades av nationalism och rasläror. Antisemitismen förenades med kritik av hur staten och samhället moderniserades, och att judarna successivt fått samma medborgerliga rättigheter som andra i flera europeiska länder.

Nationalistiska, antisemitiska partier och rörelser anklagade judar för att ligga bakom ekonomiska kriser och för att förstöra den ”nationella” kulturen. I antijudisk propaganda beskrevs judar som en främmande och farlig folkgrupp eller ”ras” som inte hörde hemma i europeiska länder. Judarna framställdes som drivkraften bakom allt som dessa rörelser ogillade och fruktade i det moderna samhället, till exempel sekularisering, demokrati, kapitalism och socialism.

Även för Östeuropas judar blev livet allt svårare i slutet av 1800-talet. En våg av pogromer (attacker mot judar och deras egendom) svepte genom Ryssland. Tusentals judar mördades och fördrevs. Många flydde till Västeuropa och Palestina, och runt sekelskiftet 1900 utvandrade omkring 2 miljoner judar utvandrade till USA. Efter första världskriget och den ryska revolutionen 1917 förstärktes antisemitismen.

I Europa i början av 1900-talet plågades många av fattigdom och förtryck och vissa lockades av socialismens budskap om jämlikhet. Under denna tid växte en myt fram som framställde kommunismen som ett judiskt hot. I antisemitisk propaganda i början av 1900-talet spreds också myten om att judar i hemlighet konspirerade för att styra världen. Myten spreds internationellt genom den förfalskade boken ”Sions vises protokoll”. Boken gavs ut på många olika språk, och den blev med tiden en av de mest inflytelserika antisemitiska skrifterna. Bland annat användes den av Nazityskland, och den sprids även idag i många länder.

I början av 1930-talet befann sig Tyskland i en djup ekonomisk kris och många tyskar kände hopplöshet. 1933 tog nazisterna makten i Tyskland. Nazisterna gav judarna skulden för alla olyckor som drabbat Tyskland. De tyska judarna utsattes för en statligt organiserad förföljelse som hela tiden förvärrades. När andra världskriget bröt ut 1939 ökade förföljelsen ännu mer och drabbade judar i alla de länder som Tyskland ockuperade. Den nazistiska regimen pekade ut judarna som ett dödligt hot mot Tyskland och den så kallade ”ariska rasen”. Judarna anklagades för att ligga bakom kommunismen, kontrollera den internationella ekonomin och styra världen genom en global konspiration.

År 1941 angrep Tyskland Sovjetunionen. Nazisterna inledde en massmordskampanj mot judar, som de kallade ”den slutliga lösningen av judefrågan”. Efter en tid utökade de dessutom sitt mål till att försöka mörda alla judar i Europa. Judar från Tyskland och från ockuperade länder skickades med tåg till getton, koncentrations- och förintelseläger i Central- och Östeuropa. Många mördades i dödslägrens gaskammare, andra sköts eller dog till följd av svält, sjukdomar och slavarbete. Vid krigets slut 1945 hade närmare sex miljoner judiska män, kvinnor och barn mördats.

Efter andra världskriget minskade antisemitismen i de västliga demokratierna. Det var en följd av en ökad kunskap och medvetenhet om Nazitysklands folkmord på Europas judar liksom av förändrade politiska och sociala normer. Men fördomar och fientlighet mot judar fanns fortfarande kvar på många håll.
I Sovjetunionen och andra kommunistiska länder i Central- och Östeuropa spreds antisemitiska kampanjer där judar kallades för ”rotlösa kosmopoliter” eller ”sionister” istället för judar. I slutet av 1960-talet startade Polens regering en antisemitisk kampanj mot landets lilla judiska minoritet. Många judar avskedades från sina jobb, och tusentals flydde eller emigrerade.

Judiska grupper har levt i Mellanöstern och Nordafrika i tusentals år. Under muslimskt styre har behandlingen av judar sett olika ut vid olika tidpunkter och på olika platser. Judar och kristna har haft status som ”skyddsfolk”. De fick utöva sin religion och kunde skyddas mot förföljelser, men måste betala en särskild skyddsskatt och utsattes för diskriminering.

Under 1800- och i början av 1900-talet spreds olika former av europeisk antisemitism till Mellanöstern och Nordafrika. Bland annat översattes flera antisemitiska skrifter till arabiska. Under andra världskriget spred Nazityskland antijudisk propaganda via radio riktad till lyssnare i Mellanöstern och Nordafrika.

Antisemitismen förstärktes kraftigt i samband med att staten Israel grundades och de arabisk-israeliska krig som följde 1948 och 1967, som ledde till att hundratusentals palestinier flydde eller fördrevs från sina hem. Judiska minoritetsgrupper i arabiska länder utsattes för våldsamma attacker. Nästan alla judar utvandrade, flydde eller fördrevs.

Den antijudiska idétraditionen nådde Sverige genom kristendomen. Det skedde hundratals år innan Sverige hade en judisk befolkning. Länge fanns också ett religiöst motiverat förbud mot judisk invandring.
Först i slutet 1700-talet tilläts judar utöva sin religion och bilda församlingar i Sverige. Kungen, Kung Gustav III, ansåg att invandring av judar skulle bidra till att modernisera den svenska ekonomin. De första judarna som bosatte sig i Sverige kom från Tyskland. Deras rättigheter var dock starkt begränsade och bestämdes av det så kallade judereglementet. Med tiden avtog diskrimineringen. 1870 fick judar samma medborgerliga rättigheter som andra svenskar.

Mot slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet påverkades judefientligheten i Sverige allt tydligare av den nationalistiska och rasistiska antisemitism som vid denna tid växte fram i Europa. Under mellankrigstiden var fördomar om judar vanliga i svensk debatt och kultur. De högerradikala och nazistiska partierna var små men spred en grov, antijudisk propaganda. Antisemitism var en av flera faktorer som låg bakom den svenska regeringens restriktiva flyktingpolitik som fram till 1942 bedrevs gentemot judar som flydde undan nazisternas förföljelse. Men antisemitismen fick också kritik och mötte motstånd från flera håll. Under andra världskriget tog Sverige emot tusentals judar från Norge och Danmark. Både före och efter krigsslutet kom ytterligare tusentals judar som hade överlevt Nazitysklands koncentrationsläger.

Efter andra världskriget minskade antisemitismen i Sverige. 1948 kriminaliserades hets mot folkgrupp. Men negativa attityder och föreställningar om judar levde kvar. Från slutet av 1960-talet och framåt förekom på ett synligare sätt antisemitiska inslag i debatten om Israel.

Under 1990-talet stärktes den högerextrema rörelsen. Spridningen av rasistisk och antisemitisk propaganda intensifierades och antalet rasistiskt motiverade våldsdåd ökade. Sedan millennieskiftet har antisemitismen blivit tydligare i Sverige.

Antisemitismen är ett växande problem i Sverige, Europa och i andra delar av världen. Extrema politiska grupper sprider hat mot judar. Även andra former av gruppfientlighet och rasism har blivit tydligare och många judar upplever en ökad otrygghet.

Genom sociala medier sprids fördomar och konspirationsteorier om judar. Det gäller till exempel myten om en judisk världskonspiration, men även andra antisemitiska konspirationsteorier som ger falska förklaringar till politiska skeenden, globala kriser och konflikter. Antisemitism spelar en central roll i den propaganda som sprids av vit makt-grupper men förekommer även i bredare högernationalistiska sammanhang. Den spelar också en viktig roll i radikal islamistisk propaganda.

Antisemitism uttrycks ibland öppet, men i många fall förmedlas den med hjälp av kodord, bilder och mem (skämt och bilder som sprids i sociala medier). Vanliga kodord för judar i antisemitisk argumentation är till exempel ”sionister” och ”globalister”, ord som i andra sammanhang kan ha helt andra betydelser. Även namn som George Soros och Rothschild används i antijudisk propaganda som kodord för judiska konspirationer.

Kritik mot staten Israels politik är inte i sig antisemitism. Men ibland förekommer fördomar och fientlighet mot judar i debatten om Israel-Palestinakonflikten. Det kan vara antisemitiska påståenden och bilder som används i kritik mot Israel, eller när judar som grupp, till exempel svenska judar, görs ansvariga för Israels politik. Forskning visar att när Israel–Palestinakonflikten förvärras, ökar ofta antisemitismen i Europa och andra delar av världen.

Antisemitism kommer även till uttryck i påståenden som förnekar Nazitysklands folkmord på Europas judar. Uttalanden som förvanskar Förintelsen är också ett allvarligt problem. Det handlar om påståenden och propaganda som förvränger, förminskar eller på olika sätt missbrukar minnet av Förintelsen i politiska syften.

I flera länder har antalet hatbrott mot judar ökat. Det handlar om hatiska uttalanden, hot, trakasserier och våld mot enskilda individer och judiska församlingar, men även om vandalisering av synagogor och judiska begravningsplatser.

Antisemitism skapar otrygghet och rädsla inom judiska minoriteter och kan begränsa judars liv. En del undviker av oro för angrepp att öppet visa sin judiska identitet eller att besöka synagogor och delta i firandet av religiösa högtider. På grund av risken för våld måste judiska skolor, synagogor och andra institutioner i Sverige och många andra länder omgärdas av omfattande säkerhetsarrangemang.

Antisemitism i Sverige efter den 7 oktober | Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, 2024

Polisanmälda hatbrott med antisemitiska motiv under hösten 2023 | Brottsförebyggande rådet, 2024

Okunskap, myter och rädsla. Den svenska allmänhetens förklaringar till fördomar och fientlighet mot judar som grupp | Forum för levande historia, 2023

Antisemitismen i Stockholms skolor | Stockholms stad, 2022

Åtgärdsprogram mot antisemitism (2022-2024) | Regeringskansliet

Antisemitism i Sverige. En jämförelse av attityder och föreställningar 2005 och 2020 |  Forum för levande historia, 2021

Diskriminering som har samband med religion eller annan trosuppfattning – en analys av anmälningar | Diskrimineringsombudsmannen, 2021

Skolgårdsrasism, utanförskap och konspirationsteorier | Malmö

Antisemitiska hatbrott | Brottsförebyggande rådet, 2019