Antiziganism

Begreppet antiziganism används för att beskriva fördomar och fientlighet mot romer som grupp. Det bygger på negativa och stereotypa föreställningar om romer. Ett utmärkande drag för rasismen är att romer betraktas som ”avvikande” och icke tillhörande befolkningen, trots att en del romska grupper har levt i Sverige i hundratals år.

Genom historien har romer utsatts för kränkningar, steriliseringar, förföljelse och massmord. Under andra världskriget mördade nazisternas en stor del av den romska befolkningen i Europa. Forskare tror att ungefär en halv miljon romer dog i folkmordet på romer.

Antiziganism leder till att romer behandlas sämre, utsätts för diskriminering eller till och med hat, hot och våld. Både Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Brottsförebyggande rådet (Brå) för statistik men bedömer att det troligtvis finns ett stort mörkertal, eftersom många väljer att inte anmäla diskriminering och hatbrott på grund av rädsla för att bli sämre behandlade eller att inte bli trodda.

Flera statliga rapporter visar att antiziganism förekommer i alla delar av samhället: på arbetsplatsen, inom sjukvården, i skolan och i mataffären. Detta påverkar romers liv och gör det svårare att delta på lika villkor i samhället. Mest utsatta är de som bär romska dräkter. Detta gör att många väljer att dölja sin romska identitet vilket ofta innebär att man väljer att inte tala sitt språk. Detta bidrar till att allt fler förlorar sin kultur och sitt språk.

Ordet antiziganism betyder enligt Svenska akademins ordlista en ”fientlig inställning till romer”. Begreppet kopplas ihop med de fördomar och stereotypa idéer som har funnits och fortfarande finns om romer. Det har alltså inte att göra med individens identitet utan med förövarens föreställningar.

Den definition som Sveriges regering står bakom är arbetsdefinitionen som International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA) har antagit. Den säger bland annat att antiziganism är ”såväl enskilda yttringar och handlingar som institutionella policyer och praxis som innebär marginalisering, utestängning, fysiskt våld, nedvärdering av romska kulturer och livsstilar och hatspråk riktat mot romer samt andra enskilda och grupper […]”

Ett exempel på en analytisk definition som använts i svensk forskning är den av Jan Selling, professor i kritiska romska studier. I en studie från 2013 definierade han antiziganism som: ”en historiskt föränderlig diskursformation i vilken den ’konceptuelle zigenaren’ tar skepnad och majoritetssamhällets exkluderande praktik utvecklas”. Det finns kritik mot att använda begreppet antiziganism eftersom det bygger på och upprepar kränkande ord. Därför har andra begrepp föreslagits, till exempel antiromsk rasism. I vissa länder används termen antiromsk diskriminering och fokuserar då på specifika rasistiska handlingar.

Romer är inte en enda folkgrupp utan ett samlingsbegrepp för flera olika grupper vars kultur och levnadssätt skiljer sig åt. Grupperna kallar sig själva för olika namn beroende på språk, historia och ursprung, till exempel resande (eller resandefolket), kelderash, kaale, manouche, lovara, arli gurbeti, sinti med flera.

Staten har definierat fem romska grupper i Sverige:

• resande
• svenska romer
• finska romer
• utomnordiska romer
• nyanlända romer.

De resande brukar räknas som den ”äldsta” romska gruppen, och nästan alla svenska resandesläkter går att följa i historiska källor tillbaka till 1600-talet. De svenska romerna är ättlingar till kelderash-romer som kom till Sverige från Ryssland och Östeuropa på slutet av 1800-talet. De finska romerna har, likt de resande, funnits i Sverige i flera hundra år, eftersom Finland och Sverige var ett och samma rike fram till 1809. De finska romerna tillhör gruppen kaale. Gruppen utomnordiska romer är de som invandrade till Sverige på 1960- och 1970-talet från olika delar av Europa. Efter kriget på Balkan på 1990-talet kom många romer till Sverige för att söka asyl, och myndigheterna definierar denna grupp som nyanlända romer. På 2000-talet har även romer kommit till Sverige som en del av för EU:s fria rörlighet.

Omkring år 1300 började romer flytta till Europa och många stannade i nuvarande Rumänien. Där ville de styrande behålla deras yrkeskunskap och hantverk och förhindrade därför romer från att flytta vidare.

I protokoll från 1500-talet finns dokumenterat att romer också flyttade till städer i Nord- och Västeuropa, bland annat till Stockholm. Dessa grupper var till skillnad från romer i Rumänien fria. Till en början togs de emot med nyfikenhet och respekt på de platser de kom till. Men när det blev svåra tider letade man efter syndabockar och likt den judiska befolkningen började romer få skulden för mycket av det som hände. Till exempel anklagade man romer för att vara spioner åt fienden. Kyrkan, som hade stor makt, menade att romer var hedningar, alltså inte kristna.

Många länder gjorde särskilda lagar för att få romer att lämna landet. Det ordnades jakter på romer och förföljelserna kunde vara mycket våldsamma. Flera länder utvisade romer eller förvisade dem till kolonier långt borta. Spanien tillät romer att bosätta sig där under 1600- och 1700-talen, men förbjöd deras språk och kultur. Detta kallas för tvångsassimilering, och innebär att en grupp tvingas att anpassa sig till majoriteten.

Det var också vanligt att stänga romer ute. Många fick inte bosätta sig på en plats utan tvingades flytta från plats till plats. Detta hade bland annat att göra med de lokala arbetsmarknaderna och regler om konkurrens. Romer måste därför hitta andra sätt att få en inkomst. Att arbeta som kringresande handelsmän på marknader i olika städer och sälja saker som de själva tillverkat var ett sätt. Många arbeten krävde rörlighet. Romer har alltså både tvingats att flytta, och behövt flytta för sin försörjning.

Under 1700-talet växte naturvetenskaperna fram och det skapades nya idéer om människans utveckling. Vetenskapsmännen delade in både djur, växter och folkgrupper i olika typer eller varieteter. 1700-talets klassificeringar av människan i olika typer skapade grunden för det som kallas för en ”vetenskaplig rasism”. Den har varit drivande för antiziganismens utveckling genom historien.

I början av 1900-talet var antiziganismen utbredd i hela Europa. Många länder skapade lagar för att försvåra romers liv, exempelvis genom att förbjuda vissa typer av försörjning, att slå läger och att låta hästen beta på vissa platser.

När nazisterna kom till makten i Tyskland 1933 infördes nya lagar, däribland Nürnberglagarna 1935 som byggde på rasbiologiska idéer och skiljde på olika ”folkraser”. Under andra världskriget tvingades många romer att bo i getton och i arbets- och koncentrationsläger. Många mördades i dessa läger eller genom massavrättning. Under flera årtionden efter kriget erkändes inte romer som offer för rasistisk förföljelse.

Romer har levt i Sverige sedan början av 1500-talet och antiziganismen har funnits lika länge. I dåtidens skrivelser från kungen anklagades romer för spioneri och tjuveri och skulle drivas ut ur landet. I protokoll och minnesanteckningar från Stockholms rådhusrätt, beskrivs år 1512 hur en grupp så kallade ”tatra” anländer till Stockholm. Gruppen, som tidigare hade rest bland annat i Skottland och Danmark, togs emot som pilgrimer. Det innebar att de behandlades väl i enlighet med tidens normer. Gästfriheten höll dock inte i sig. Under århundradena som följde försökte makthavare på olika sätt driva bort, stänga ute eller tvinga romer att anpassa sig.

Under 1600-talet skrevs lagar och togs beslut som påverkade romer mycket. Den grymmaste var ”Placat om Tartarnes fördrifwande af landet” från 1637, som bestämde att romer skulle bli fängslade, avrättade eller utvisade. Det finns dock inga belägg för att lagen faktiskt tillämpades.

År 1914, samma år som första världskriget bröt ut i Europa, beslutade riksdagen om en ny lag som förbjöd romer att resa in i Sverige. Den så kallade utlänningslagstiftningen gällde ända fram till 1954 och innebar alltså att romer under både första och andra världskriget inte hade någon möjlighet att fly till eller genom Sverige. Mellan 1914 och 1954 nekades 60 romer inträde till Sverige på grund av denna lag. År 1943 hindrades 62 romer som var norska medborgare från att resa hem från Belgien via Sverige. Trots att de hade norska pass fick de inte resa in i landet. Norska myndigheter gjorde samma sak och sa att deras pass var ogiltiga. Gruppen fick därför återvända till Belgien. Året därpå deporterades de till de tyska koncentrationslägren Auschwitz och Buchenwald. Endast fyra överlevde.

Begreppet antiziganism används för att beskriva fördomar och fientlighet mot romer som grupp. Det bygger på negativa och stereotypa föreställningar om romer. Ett utmärkande drag för rasismen är att romer betraktas som ”avvikande” och icke tillhörande befolkningen, trots att en del romska grupper har levt i Sverige i hundratals år.

Genom historien har romer utsatts för kränkningar, steriliseringar, förföljelse och massmord. Under andra världskriget mördade nazisternas en stor del av den romska befolkningen i Europa. Forskare tror att ungefär en halv miljon romer dog i folkmordet på romer.

År 1909 bildades Svenska sällskapet för rashygien. De bedrev ett starkt lobbyarbete för att rashygieniska perspektiv skulle få inflytande över samhället. Bakom opinionsbildningen fanns ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som ville åstadkomma två saker: grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg, och dessutom införa steriliseringslagar i Sverige. Det lyckades de också med. Institutet startade 1922 och den första steriliseringslagen kom 1934.

Båda dessa saker påverkade de romer som levde i Sverige i början av 1900-talet. Vid rasbiologiska institutet undersöktes och kategoriserades den svenska befolkningen. Romer klassificerades utifrån sitt utseende och karaktärsdrag. Till detta kopplades negativa egenskaper. Föreställningar om sådana negativa egenskaper lever kvar än i dag och påverkar romer. Även steriliseringslagarna drabbade romer. En uppskattning är att upp till tio procent av resandebefolkningen steriliserades mot sin vilja.

I Sverige har romer blivit kartlagda och registrerade ända sedan 1700-talet. På 1920-, 1930- och 1940-talen gjordes kartläggningar av polisen i Malmö, av lärare och fattigvårdstjänstemän i Göteborg och Jönköping, samt av Rasbiologiska institutet och Socialstyrelsen. Syftet var att ta reda på hur många romer det fanns, hur de levde och om de skulle betraktas som "svenskar" eller "utlänningar". De som ansågs vara svenskar skulle anpassas till samhället, medan de som ansågs vara utländska romer skulle tvingas att lämna landet.

På 1950-talet startade regeringen en utredning för att ta reda på mer om och förbättra romers situation. Utredningen kom fram till att gruppens utsatthet var ohållbar och opassande för ett välfärdsland som Sverige. Utredarna ansåg också att romerna behövde hjälp från myndigheterna. Mellan 1962 och 1965 genomfördes en stor socialmedicinsk undersökning av en grupp romer, och återigen skapades listor och register för att kartlägga deras situation och samla information för att göra olika åtgärder.

Målet med de statliga och vetenskapliga undersökningarna under 1950- och 1960-talen var att bättre inkludera romer i samhället, men kartläggningarna kom att betraktas som en kränkning av romers integritet.

Inte bara i Sverige utan i flera europeiska länder är romer fortfarande utsatta för både diskriminering och hatbrott, och mörkertalet är stort eftersom flera väljer att inte anmäla. Återkommande i anmälningar till DO är att diskriminering av romer sker öppet i det offentliga rummet, till exempel i affärer och på restauranger. Det sker även i mötet med offentlig sektor, till exempel inom sjukvården.

Trots en historia fylld av diskriminering och trakasserier betraktas antiziganism fortfarande som rumsren i många samhällen. Många romer har bittra erfarenheter av att ha blivit bortjagade från sina boplatser bara på grund av sin etniska tillhörighet. Runtom i Europa förvägras romer rättigheter som är självklara för andra. I vissa länder kan det handla om de inte betraktas som fullvärdiga medborgare eller som bärare av rättigheter överhuvudtaget. I vissa länder - som exempelvis i Sverige - har romer rättigheter precis som alla andra medborgare eller andra som befinner sig i landet, samtidigt som det konkreta förverkligandet av rättigheter i vardagen har brister.

Sedan romer erkändes som en nationell minoritet i Sverige år 2000 har flera utredningar om romers situation genomförts. Utredningarna visar bland annat hur antiziganismen har fungerat historiskt i Sverige, men också att den finns kvar än idag. De visar också att kunskapen är låg om romers utsatthet i historien och i dag, och om den systematiska diskriminering som leder till ojämlika livsvillkor. Regeringen har därför beslutat om åtgärdsprogram och gett flera myndigheter uppdrag att öka kunskapen.

År 2013 avslöjade Dagens Nyheter att polisen i Skåne hade ett register med namn, personnummer och adresser till över 4 700 romer i hela landet. Både barn och vuxna var registrerade på grund av deras etnicitet, inte för att de gjort något kriminellt. Etnisk registrering är olagligt i Sverige och den svenska staten stämdes för etnisk diskriminering. Domen blev att alla som stått med i registret fick ekonomisk ersättning.

Romers levnadsvillkor är på samtliga områden sämre och deras situation mer utsatt än majoritetsbefolkningens. Nästan en fjärdedel av romerna kände sig år 2019 diskriminerad på arbetsmarknaden och andelen som hade avlönat arbete var klart lägre. Av kvinnorna hade 42 procent avlönat arbete och av männen 52 procent, vilket kan jämföras med 80 procent respektive 84 procent för befolkningen i stort. Studier som Folkhälsomyndigheten har gjort (2021) visar att romers hälsosituation är sämre och den förväntade livslängden lägre än genomsnittet.

Stolt men ofta otrygg (2021) | Länsstyrelsen Stockholm

Hatbrottsstatistik (2021) | Brå

Romer och resande i sex länder (2022) | Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA)

Delredovisning av regeringsuppdrag: Uppdrag att genomföra insatser som ska förebygga och motverka antiziganism (2024) | MUCF