Rättskipning

Efter folkmordet bad Rwanda om FN:s hjälp att sätta upp en tribunal för att straffa de ansvariga för folkmordet. När resolutionen presenterades röstade Rwanda, som då satt på en av säkerhetsrådets icke-permanenta stolar, emot förslaget. En av anledningarna var att enligt Rwandisk lagstiftning fanns vid denna tid dödstraffet för mord och därför ansåg man att det var logiskt att en domstol som hanterade deltagande i folkmord skulle ha möjlighet att kunna utdöma dödsstraff. 

ICTR (International Tribunal for Rwanda) upprättades i Arusha, Tanzania. Den första rättegången, mot den förre borgmästaren Jean Paul Akayesu, inleddes 1997. Året efter dömdes han för folkmord. Det var första gången sedan folkmordskonventionen skrevs 1948 som någon dömdes som skyldig till brottet.

Förutom folkmordsdomen har ICTR varit banbrytande på flera andra punkter. Bland annat var detta den första internationella domstolen [S1] som slog fast att systematisk våldtäkt kan utgöra en del av ett folkmord. Rwandas domstolar fastslog detta redan året innan.

Förhållandet mellan ICTR och Rwanda har stundtals varit frostigt. Men då ICTR hade ett tidsbegränsat mandat och Rwandas rättsväsende så småningom kunde pröva fallen på samma villkor som ICTR (man hade då bland annat slopat dödsstraffet) lämnade ICTR år 2012 åtta fall för att dömas inom Rwandas rättsväsende.

Vid ICTR prövades 76 misstänkta personer, 14 av dessa friades.

I Rwanda fängslades året efter folkmordet ett stort antal människor misstänkta för att ha deltagit i folkmordet. Men vid slutet av 1995 var antalet fall som var beslutade för prövning av domstol 120 000. Då hade man valt att endast arrestera de som planerat och organiserat folkmordet, samt de som haft ledande roller i massakrer, liksom de som våldtagit och eller begått sexuell tortyr (brottskategori 1 med andra ord).

Men landets domstolsväsende hade kollapsat och nästan alla jurister hade mördats. Att pröva de misstänka inför en vanlig domstol skulle därför ta mycket lång tid.

I ett försök att skynda på rättvisan återupprättades, parallellt med det nationella domstolsväsendet, det traditionella rättssystem som bygger på bydeltagande: gacaca – gräsrotsdomstolarna.

Gacaca inleddes på försök 2002 och leddes av lekmannadomare i varje by. Det maximala straffet var livstids fängelse och den som erkände och visade ånger kunde få reducerat straff. Delar av straffet kunde också förvandlas till samhällstjänst.

Målet var att blottlägga sanningen om vad som hänt, skipa rättvisa i byarna och bana väg för försoning. En av de viktigaste hörnstenarna i gacaca var därför att alla invånarna i byn deltog. I gacaca uppmanades folket att vittna om vad de sett – och försvara dem som fängslats på fel grunder. Förövare fick också en chans att erkänna och be om ursäkt inför hela byn.

Domstolarna har fått kritik från internationella rättsorganisationer, liksom också från röster internt i Rwanda. Gacaca-domstolarna var inte rustade för att kunna hålla godtagbar juridisk standard för den här typen av brottmål.

Gacaca avslutades 2012. Gräsrotsdomstolarna, drygt 12 000 totalt, hade då prövat nästan 2 miljoner fall av vilka drygt 1 och en halv miljon (86%) dömdes för folkmordsbrott.