Den nazistiska förföljelsen av andra grupper

Politiska meningsmotståndare internerades nästan omedelbart efter att Hitler tagit makten 1933 och fördes till det första koncentrationslägret Dachau norr om München. Fångarna utsattes för starka påtryckningar och olika straffåtgärder för att ändra sin politiska uppfattning. Många mördades eller dog. De som överlevde frigavs ofta efter några månader då deras motstånd var nedbrutet.

Homosexuella tyska män ansågs utgöra en fara den ”ariska rasen”. De trakasserades och förföljdes. De ansågs klena, svaga och oförmögna att försvara nationen. Efter det nazistiska maktövertagandet utsattes de för ett allt hårdare tryck. Man krävde att de skulle överge sina homosexuella relationer och bli ”rasmedvetna”. Lesbiska kvinnor ansågs inte utgöra ett lika stort hot. Inte heller utsattes icke-tyska homosexuella män för några åtgärder, om de inte hade en tysk partner.

1935 infördes en ny lag där även misstanken om homosexualitet eller liknande ”misstänkt beteende” var grund för arrestering. Mellan 1937 – 1939,då förföljelsen av framförallt homosexuella män var som värst, genomfördes otaliga aktioner mot olika mötesplatser och ett nätverk av informatörer skapades. Från 1938 skickades homosexuella män till koncentrationsläger. Omkring 100 000 män arresterades och av dem dömdes hälften för homosexualitet.

Mellan 5 000 och 15 000 fördes till koncentrationslägren. De fick bära en rosa triangel som tecken på att de tillhörde den homosexuella gruppen. Vakternas behandling av dessa fångar var oerhört brutal. Eftersom nazisterna ansåg att homosexualitet var en sjukdom skulle fångarna ”botas” genom förnedring och hårt arbete. Många utsattes för mycket grymma medicinska experiment. Tusentals homosexuella fångar mördades eller dog, exakt hur många är inte säkerställt.

Lesbiska kvinnor som skickades till lägren fick istället bära den svarta triangeln Det var tecknet för att man straffats för ”asocialt beteende”. Hur många lesbiska kvinnor som hamnade i koncentrationsläger och hur många som dog där är okänt eftersom det i gruppen ”asociala” också fanns andra kategorier av dömda.

De slaviska folken ansågs vara underlägsna det tyska folket enligt nazismen. Trots detta var slovaker, kroater, bulgarer och en del av den ukrainska befolkningen lierad med det nazistiska Tyskland. Behandlingen som människorna fick kom därför att skilja sig åt mellan olika områden.

Mer än tre miljoner ryska krigsfångar mördades, arbetades till döds, svalt eller frös ihjäl. Höga funktionärer inom staten och kommunistiska ledare mördades också.

Nästan två miljoner icke judiska polacker mördades av nazisterna. Det polska ledarskapet skulle elimineras, folket terroriseras och den polska nationen försvinna. Polackerna skulle utgöra en arbetskraftsreserv som skulle utföra slavarbete i de otaliga fabriker och läger som tyskarna satte upp. Den polska politiska ledningen fängslades omedelbart efter att kriget brutit ut och fördes till olika läger. Många polacker sköts eller dog av hårt arbete, svält och umbäranden. Nästan två miljoner polacker arbetade under kriget som slavarbetare i Tyskland. Under den sovjetiska ockupationen 1939 – 1940 deporterades 750 000 polacker till arbetsläger i Sovjetunionen och åtminstone 15 000 fångar mördades av den sovjetiska armén.

Jehovas vittnen var en grupp som på religiösa grunder vägrade underordna sig det nazistiska partiet och som motsatte sig Hitler som ledare.

1933 fanns mellan 20 000 och 30 000 Jehovas vittnen i Tyskland. Deras ovilja att delta i de nazistiska organisationerna, att hylla flaggan och göra ”Hitler-hälsning” upprörde de nazistiska myndigheterna. 1935 då allmän värnplikt infördes blev konflikten ännu värre. Jehovas vittnena vägrade delta i armén på grund av sin trosuppfattning. De var trogna sin religion och fortsatte sina bibelstudier och underordnade sig inte någon annan än Gud. 1939 var ungefär 6 000 Jehovas vittnen internerade i olika fängelser eller läger.

Cirka 2 000–2 500 tyska Jehovas vittnen och nästan 1 000 av annan nationalitet skickades till olika koncentrationsläger. De fick bära en lila triangel. Även under de hårda förhållanden som rådde fortsatte de sin verksamhet med bönemöten och mission. I koncentrationslägret Buchenwald distribuerade Jehovas vittnen religiöst material som tryckts på en underjordisk tryckpress. Medlemmarna i Jehovas vittnen fick stöd av varandra. De var trygga i tron på att deras lidande var en del av deras arbete för Gud. Av de vittnen som hamnade i koncentrationsläger uppskattar man dödstalet till cirka 1 000 tyska Jehovas vittnen och cirka 400 icke tyska.

Den nazistiska raspolitiken fick också konsekvenser för de 20 000–30 000 barn till tyska män som gift sig med svarta kvinnor från någon av kolonierna. Dessa barn utsattes redan innan nazisterna kom till makten för trakasserier. Det fanns också en liten grupp ”svarta barn” vars fäder var franska soldater från kolonierna som gift sig med tyska kvinnor. Många av dessa barn steriliserades.

Också när det gäller människor med funktionsnedsättningar är det svårt att veta exakt hur många som drabbades av den nazistiska politiken i 30- och 40-talens Tyskland. Forskare har uppskattat att cirka en miljon människor antingen mördades, steriliserades eller utnyttjades som slavarbetskraft eller på annat sätt i det nazistiska Tyskland. Minst 275 000 mördades antagligen enbart på grund av sina funktionsnedsättningar i bland annat det så kallade T4-programmet. Människor med alla typer av funktionsnedsättningar och sjukdomar utsattes. Alla var de oönskade enligt den nazistiska ideologin.

1933 kom en tysk lag som gjorde det obligatoriskt med sterilisering för människor med funktionsnedsättningar. Runt 400 000 män och kvinnor steriliserades på grund av lagen.

Texterna i Fakta om Förintelsen är skrivna av fil dr. Ingela Karlsson 2008-2009, uppdaterade/redigerade 2010-2011.

Följande texter är hämtade från miniutställningen ”Aktion T4 – om människosyn i Nazityskland”. 

Det här avsnittet handlar om människosynen i Nazityskland under perioden 1933–1945. En människosyn som fick oerhörda konsekvenser, bland annat för människor med funktionsnedsättning. 

År 1933 infördes tvångssterilisering av människor med vissa funktionsnedsättningar och sjukdomar, och hösten 1939 inleddes ”barnaktionen” (Kinderaktion), ”dödshjälp” för barn som nazisterna bedömde som ”icke livsdugliga” och vars vård och omsorg kostade pengar. 

Barnen skulle i hemlighet mördas på särskilda avdelningar på kliniker och institutioner. Samtidigt påbörjades förberedelserna för en mer omfattande ”aktion” riktad mot vuxna med funktionsnedsättning, som fick namnet Aktion T4.

När nazisterna fick makten i Tyskland 1933 hade rastänkande och rasistiska idéer under lång tid spridits i Europa. Inflytelserika filo-sofer hade sedan 1600-talet spekulerat över förekomsten av mänskliga raser. Under mitten av 1800-talet utvecklade Charles Darwin sin teori om det naturliga urvalet, nämligen att de bäst anpassade individerna bland levande organismer överlever och fortplantar sig.

Under sent 1800-tal började vetenskapsmän och intellektuella propagera för att Darwins tankar om naturen även gällde det mänskliga samhället och skulle användas för att forma det. Detta kallas social-darwinism och omfattade tankar om att ”de starka” hade rätt att styra över ”de svaga”.

Dessa idéer bidrog till uppkomsten av eugenik, även kallat rashygien. Rashygien handlade bland annat om att hindra människor med ”mindervärdiga arvsanlag” att få barn, eftersom detta ansågs hota samhällets, statens och folkets framtid. Däremot skulle de med ”goda arvsanlag” uppmuntras att få fler barn.

Med stöd av forskare hävdade många politiker att det gick att skapa ”det goda samhället” genom att hindra människor som ansågs ha ”mindervärdiga arvsanlag” att fortplanta sig och få barn.

Lagstiftning antogs, som under 1900-talet möjliggjorde hundra tusentals tvångssteriliseringar i Europa och USA av framför allt kvinnor. I Nazityskland gick det när kriget hade börjat 1939 så långt att människor systematiskt mördades.

Under 1920-talet började en del vetenskapsmän i Tyskland också att propagera för rätten att döda människor som påstods utgöra en belastning för samhället. De menade att människor med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning levde ”livsovärdiga liv” och utgjorde en ”tung börda” för de ”friska” individerna, för staten och samhället. Dessa idéer fångades snabbt upp av nazisterna.

Det går inte att skilja Nazitysklands historia från den nazistiska ideologin. När Tyskland förlorade första världskriget skapades en vilja till revansch hos delar av den tyska befolkningen.

Nazisterna argumenterade för att ”rasen” och den ”tyska folkgemenskapen” var viktigare än allt annat. Nazisterna menade att Tysklands räddning och återfödelse krävde att landet började använda rashygien.

Nazisterna gjorde ingen hemlighet av sin rasistiska människosyn. När Hitler kom till makten 1933 påbörjades omedelbart tillämpningen av denna ideologi som till slut ledde till Förintelsen.

Förintelsen föregicks av statliga och från högsta ort sanktionerade och organiserade mord på människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Denna operation leddes av framträdande personer i Adolf Hitlers privata kansli i Berlin. Täcknamnet Aktion T4, som operationen kom att kallas, kommer från operationens adress Tiergartenstrasse 4.

I oktober 1939 inleddes den så kallade barn aktionen (Kinderaktion), ”dödshjälp” för barn. Barn som nazisterna bedömde som ”icke livsdugliga” skulle i hemlighet mördas på psykiatriska kliniker och institutioner. De vanligaste metoderna var överdosering av sömnmedel eller utsvältning.

Under hösten 1939 påbörjades också förberedelserna för Aktion T4. Den omfattade alla vuxna med någon form av funktionsnedsättning, psykiskt sjuka och även människor som led av ärftliga sjukdomar. Kliniker och institutioner över hela Tyskland ombads fylla i formulär med upplysningar om sina patienter, och skicka dem till Berlin. Formulären bedömdes av läkare, som avgjorde vilka patienter som skulle mördas. För det ändamålet byggde nazisterna gaskammare i anslutning till sex särskilda anstalter. Patienterna trodde att de skulle duschas men i stället gasades de ihjäl. Därefter kremerade personalen kropparna för att dölja alla spår.

När morden på funktionsnedsatta uppdagades för allmän- heten väckte det stark oro. Den katolske kardinalprästen och biskopen i Münster, greven Clemens von Galen, höll i början av augusti 1941 en predikan i vilken han kraftfullt fördömde ”mördandet av oskyldiga”.

Den allmänna oron som aktionen väckte började bli besvärande för den nazistiska ledningen, vilket bidrog till att Aktion T4 ställdes in i slutet på augusti 1941. Vid det laget hade enligt aktionens interna statistikca 70 000 människor ”desinficerats”, det vill säga mördats.

Mördandet av barn och vuxna upphörde dock inte, utan fortsatte mer decentraliserat och huvudsakligen med andra metoder på vanliga institutioner och kliniker ända fram till krigsslutet.

Under åren 1939–1945 mördades i Tyskland mellan 120 000 och 200 000 människor med olika funktionsnedsättningar.

Robert var ett av alla de barn i Nazityskland som betraktades som ”livsovärdig”. Vid förlossningen skadades hans högra höft och han var därför tvungen att bära korsett och special-skor. 1942, när Robert var fem år gammal, kallades han till ett annex till universitetssjukhuset i Heidelberg som drevs av katolska nunnor.

Här berättar Robert om hur hans mamma Charlotte räddade hans liv:

Läkarna undersökte mig medan min mamma satt utanför, vid dörren. Hon hörde läkarna prata och hur de till slut sa: ”Efter lunch ger vi honom en spruta så att han somnar in.” Mamma gick till nunnorna och sa: ”Min son kommer att stanna här men låt mig ta med mig hans kläder hem.”
Nunnorna gav henne kläderna och när läkarna gick på lunch tog min mamma tag i mig, såsom jag var – spritt språngande naken. Vi försökte lämna klostret men en nunna hindrade oss från att komma ut. Medan nunnan hämtade hjälp sprang vi ut och ner till floden. I den höga vassen klädde mamma på mig och vi åkte hem.

Paul bodde på ett barnhem i tyska Dortmund-Applerbeck mellan åren 1942–43. Han blev vittne till mord på andra föräldralösa barn. Här är Pauls egna ord om vad han såg:

Det såg ut som ett barnhem från utsidan. Inuti var det ett koncentrationsläger för barn. En sköterska antecknade när läkarenpekade ut fem eller sex barn åt gången, mellan fyra och fem år gamla. De skulle gå till läkarens kontor på morgonen och få sprutor mot difteri eller någon annan sjuk-dom. Men dessa barn syntes aldrig till igen.

Så en gång sa en sköterska till mig: ”Paul, skulle du inte kunna ta de smutsiga
lakanen till tvätten?” ”Varför inte?”, tänkte jag. Jag tyckte det var skönt att få komma ut och få lite frisk luft. När jag sköt kärran med lakan framför mig märkte jag att den var tyngre än vanligt. Och så, när ingen såg, tittade jag under lakanen. Där låg de – de döda barnen som mördats med en spruta samma morgon. Jag var tvungen att lämna dem till tvätten och bara några meter därifrån låg ett krematorium.

Både män och kvinnor, i olika yrkeskategorier som läkare och sjuksköterskor, deltog i skapandet av det ”goda samhället”, det vill säga en ”tysk folkgemenskap” fri från ”judiskt inflytande”, ”fiender” och ”mindervärdiga element”.

En av dessa var sjuksköterskan Pauline Kneissler som arbetade på en psykiatrisk vårdanstalt i Berlin. Hon var troende protestant, sjöng i kyrkokören och från 1937 aktiv i olika avdelningar inom nazistpartiet.

I december 1939 började Pauline Kneissler och flera andra sjuksköterskor frivilligt arbeta i eutanasiprogrammet. Kneisslers första uppdrag var att besöka institutioner enligt en lista över patienter som valts ut för transport till eutanasi- institutionen Grafeneck. Där under söktes patienterna av två läkare som gav det slutgiltiga beskedet om patienten skulle gasas eller inte. I de flesta fall mördades patienten inom 24 timmar efter att den anlänt.

Kneissler översåg gasningen som hon tyckte var lite skrämmande men inte så farlig eftersom metoden var ”smärtfri”. Senare mördade hon också själv ett stort antal patienter på olika institutioner. Efter andra världskrigets slut dömdes hon till ett kort fängelsestraff.

Den nazistiska ideologin legitimerade ”barmhärtighetsmord” på människor med funktionsnedsättning. Aktion T4 var för nazisterna ett sätt att ”lösa” det som de utmålade som hotande biologiska, ekonomiska och sociala problem.

För nazisterna fanns även andra ”problem” som måste ”lösas”, och Aktion T4:s teknik och erfarenheter med gaskammare utvecklades och användes senare i de nazityska förintelselägren Belzec, Sobibor och Treblinka i Polen. I dessa läger, som upprättades som ett led i den ”slutliga lösningen av judefrågan”, arbetade ett hundratal personer som tidigare hade tjänstgjort i T4-aktionen. Enbart i dessa tre läger mördades mellan mars 1942 och oktober 1943 minst 1,5 miljoner människor

Hur kan man förstå de här idéerna och handlingarna? Har de någon betydelse för oss idag? Finns det något att lära? 

Om det finns en utmaning här, så handlar den inte så mycket om att peka ut skurkar i det förflutna.

Det handlar mer om att vi ska få syn på vårt eget sätt att sortera människor och dra upp gränser, och fundera över vår egen och vetenskapens roll i formandet av vår människosyn.