Fakta om folkmordet i Srebrenica

Srebrenica ligger i östra Bosnien, i det som idag är den serbiska delen av Bosnien-Hercegovina, i Republika Srpska. Namnet Srebrenica betyder silver och i området fanns både guld-, silver-, zink- och blygruvor. Srebrenica var också en populär kurort.

Under några dagar i juli 1995 blir staden skådeplats för ett omfattande folkmord, det första i Europa sedan Förintelsen. Över 8 300 män och unga pojkar mördas systematiskt under några få dagar. Sedan 1993 hade Srebrenica varit en frizon under FN:s beskydd, men FN visade sig inte vara tillräckligt skydd mot den anfallande bosnienserbiska armén.

Många lämnade Srebrenica efter massakern, många av husen är fortfarande övergivna och hopplöshet och brist på framtidstro präglar den lilla staden.

Efter ett folkmord är det många som ställer sig frågan; hur kunde det hända. FN var där, världen såg vad som skedde. Ändå mördades så många människor på så kort tid i en process som inleddes spontant, och sedan utfördes systematiskt.

Det här är berättelsen om folkmordet i Srebrenica, om de där dagarna i juli 1995 då det som inte fick ske, ändå skedde. Vi måste minnas, både för offrens skull, och för den kunskap som ligger till grund för att det inte ska hända igen.

På de här sidorna ges möjlighet att fördjupa sig i de skeenden som föregick folkmordet i Srebrenica, vad som hände under dessa ödesdigra dagar och vad som hänt efteråt.

Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien bildades efter andra världskriget och existerade mellan 1945 och 1992. Federationen utgjordes av Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro och Makedonien. Sedan mitten av 1970-talet befann sig Jugoslavien i en ekonomisk kris och den kommunistiska ledningen och ideologin var ifrågasatt. När landets president Josip Broz Tito dog 1980 startade en våg av nationalism där varje folkgrupp främst såg till sitt eget bästa i politiska frågor.

År 1991 utropade Kroatien och Slovenien sin självständighet. Detta blev startskottet för krig och konflikter på flera platser. De väpnade konflikter som pågick mellan 1991 och 2001 brukar kallas de jugoslaviska krigen.

En våg av nationalism svepte över forna Jugoslavien i det vakuum som Tito lämnade efter sig. Nedan finns två klipp som illustrerar hur historien används för att mobilisera stöd till de nationalistiska rörelserna.

Klipp 1: Den 19 november 1988 håller Slobodan Milošević, då ordförande för den serbiska republikens kommunistparti (SKS) och ledande inom det jugoslaviska kommunistpartiet (League of Communists), ett tal vid en demonstration i Belgrad, där han beskriver ett hot från fiender utom såväl som inom Jugoslavien, och att han är redo för strid.

Klipp 2: Franjo Tudjman väljs till kroatisk president 1990 och utropar Kroatien till en självständig stat. Detta skapar stor oro bland serber bosatta i Kroatien, mot bakgrund av deras erfarenheter av Kroatien under andra världskriget.

Konflikter pågick på flera håll i Jugoslavien under krigsåren. Gränser flyttades allt eftersom de olika ländernas arméer vann mark i olika områden. Alla folkgrupper i Jugoslavien drabbades av konflikten. Värst var det i Bosnien-Hercegovina där de etniska rensningarna blev mycket omfattande. De som drabbades hårdast var bosnienmuslimerna eller bosniakerna. 70 procent av alla civila offer var bosnienmuslimer.

Men även andra grupper blev utsatta för den etniska rensningen. Under Operation Storm som genomfördes av den kroatiska armén i augusti 1995 fördrevs mellan 150 000 och 200 000 serber från Kroatien. Det största enskilda fallet av etnisk rensning under de jugoslaviska krigen.

I april 1992 påbörjade den bosnienserbiska armén en kraftfull militär operation för att ta kontroll över de delar av Bosnien som de ansåg tillhörde dem. I ett försök att skapa ett etniskt homogent område, inte baserat på geografin utan på etniska kriterier, fördrevs både kroater och muslimer genom systematiska attacker. De kroater och muslimer som var bosatta i de för bosnienserberna strategiska områden utsattes för förföljelse, mord och deportering och deras fasta egendom, inklusive religiösa platser, förstördes. Detta blev känt som etnisk rensning, ett begrepp som kom att karakterisera de jugoslaviska krigen, och som innefattar krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten.

I ett tidigt skede av kriget lyckades den bosnienserbiska armén fördriva många bosnienmuslimer från deras hem i områden längs floden Drina. Många av bosnienmuslimerna flydde då till Srebrenica, där den bosniska armén hade lyckats försvara staden och närliggande områden från den bosnienserbiska militärens attacker. Till följd av detta etablerades Srebrenicaenklaven, ett område omgivet av bosnienserbiskt territorium. Från sommaren 1992 blev därmed Srebrenica hem för ett stort antal bosnienmuslimer. Före kriget bodde cirka 37 000 människor i Srebrenica, varav tre fjärdedelar var muslimer. I december 1992 hade antalet boende ökat till 40 000, då nästan uteslutande muslimer. Efter en serbisk offensiv i februari 1993 fördubblades antalet.

Även serber i området drabbades av kriget. Under hösten och vintern 1992/1993 angrep bosnienmuslimska styrkor flera av de kringliggande serbiska samhällena runt Srebrenica. Många av invånarna – även civila – dödades eller sårades, hus brändes ned och livsmedel, vapen och ammunition plundrades. Några serber blev även tillfångatagna och förda till Srebrenica där de misshandlades och torterades, i något enstaka fall även mördade.

Under 1993 pågick kriget runt om Srebrenica, stadens befolkning och de muslimer som flytt dit var helt omringade av serbiska styrkor. Situationen för civilbefolkningen förvärrades hela tiden. På grund av Srebrenicas utsatta läge bestämde FN att staden skulle göras till en ”safe area”, en skyddad zon. Det betydde, enligt FN:s resolution 819 och 836, att området skulle hållas fritt från väpnade attacker. Befolkningen skulle skyddas och FN skickade dit en fredsbevarande styrka bestående av 300 soldater.

Uppdraget var att se till att den skyddade zonen respekterades, men eftersom styrkan inte var ett stridsförband hade de för få soldater och var inte tillräckligt utrustade för strid. Det visade sig snart att den skyddade zonen inte respekterades av vare sig Bosnien-Hercegovinas armé eller av den bosnienserbiska armén. Ledningen för den holländska fredsbevarande FN-styrkan noterade att den bosnienserbiska armén kom allt närmare staden.

FN:s säkerhetsrådsresolution 819 gav uttryck för en oro över att städer i östra Bosnien utsattes för attacker och att situationen för befolkningen i Srebrenica hade förvärrats. FN beslutade att båda sidor i konflikten skulle respektera Srebrenica som skyddat område och fördömde de bosnienserbiska handlingar som tvingade befolkningen att fly. FN liknade detta vid en etnisk rensning.

Resolution 836 underströk vikten av att den skyddade zonen hölls fritt från väpnade attacker. FN fördömde attackerna på civila i området och förtydligade att införandet av en skyddad zon var det enda svaret på en akut situation som fortsatte att förvärras.

I mars 1995 gav den bosnienserbiska presidenten Radovan Karadžić order om att förbindelserna mellan Srebrenica och den närliggande staden Žepa skulle brytas. Ordern som kallades direktiv 7 innebar att FN-soldater som varit på permission hindrades från att återvända in i den skyddade zonen. Det medförde också att hjälporganisationernas konvojer stoppades och att matleveranser inte nådde fram, vilket skapade en ohållbar situation i Srebrenica.

Med direktiv 7.1 beordrade sedan bosnienserbiska arméns överbefälhavare Ratko Mladić aktiva stridsoperationer i området kring Srebrenica. Bosnienserbiska trupper började nu gå till attack mot FN:s observationsposter och kom allt närmare staden.

Senare har FN erkänt att man gjorde en felbedömning av attackerna. FN trodde att attackerna endast var till för att begränsa den skyddade zonens omfattning. Den holländska fredsbevarande FN-styrkan som i nuläget var försvagad och förminskad i antal, begärde stöd från Nato i form av stridsflyg, men fick inte det. Direktiv 7 och 7.1 har i efterhand setts som en strategi för att förvärra situationen inne i Srebrenica och försvaga FN-styrkorna. Direktiven har betraktats som ett led i det folkmord som sedan genomfördes.

Video: Åklagaren Peter McCloskey vid ICTY föredrar inför rätten kring Direktiv 7.

I juli 1995 intogs Srebrenica av bosnienserbiska trupper. Syftet var att införliva enklaven i bosnienserbiskt territorium och rensa området från dess muslimska befolkning. De holländska FN-trupperna avväpnades och förlorade kontrollen över staden.

Samtidigt flydde ännu fler människor från områden runt omkring staden in till Srebrenica och till FN-basen i Potočari. Över 20 000 flyktingar anlände, men långt ifrån alla fick plats så många tvingades övernatta utanför basen.

Sveriges tidigare statsminister Carl Bildt, som var EU:s representant, försökte uppmana till förhandling i stället för strid. Förhandlingar hölls också mellan den holländska FN-truppen, representanter från Srebrenica och den bosnienserbiska armén. Under förhandlingarna skyllde Ratko Mladić agerandet på att FN-truppen hade blandat in Nato. Mladić argumenterade också för att muslimernas enda sätt att garantera sin egen säkerhet var att lägga ner sina vapen och förbereda sig på att lämna området.

FN gav slutligen upp kontrollen över basen i Potočari och den bosnienserbiska armén tilläts ta över. Srebrenicas muslimska befolkning saknade nu helt skydd. Efteråt har FN beskyllts för att ha agerat felaktigt och brutit sitt löfte om att skydda stadens befolkning och flyktingarna på FN-basen.

Klipp 2: Förhandlingar mellan FN och Ratko Mladić på hotell Fontana i Bratunac.

Ett stort antal bussar ordnades fram. De skulle användas för att transportera de muslimska flyktingarna (kvinnor, barn och äldre män) från Srebrenica till områden som kontrollerades av den bosniska armén. Samtidigt gavs ordern att alla män i stridbar ålder, mellan 15 och 65 år, ska separeras från resten av gruppen. Den bosnienserbiska armén hävdade att anledningen till detta var att de vill försäkra sig om att inga krigsförbrytare höll sig gömda bland den civila befolkningen.

Situationen på FN-basen i Potočari var kaotisk, det var varmt, ohygienisk och våldsamt. Vittnen har efteråt berättat om att flera kvinnor utsattes för våldtäkt och att flyktingar blev misshandlade och hotade av de bosnienserbiska soldaterna. Kvinnor och barn beordrades att gå ombord på bussarna för transport till bosnienkontrollerade områden. Förflyttningen av människor skedde snabbt och effektivt.

Bussar, bränsle och en mängd soldater fanns tillgängliga för att förflytta människorna. Detta har senare använts som bevis för hur välplanerad fördrivningen av befolkningen och den etniska rensningen var.

Alla män i åldern 15–65 år hade tidigare skiljts från resten av Srebrenicas befolkning. En stor grupp på 10 000–15 000 män bestämde sig för att fly och i gemensam trupp ta sig till fots till staden Tuzla. Många var svaga, skadade och trötta och endast ett fåtal av dem var beväpnade. Srebrenica var helt omringat av bosnienserbisk armé och polis och många av de flyende dödades.

Samtidigt försökte den bosnienserbiska armén få männen att återvända till enklaven. De flesta tillfångatas och avrättas. Det var först när några överlevande lyckats ta sig till Tuzla som kännedomen om händelserna i Srebrenica nådde omvärlden. Veckorna efteråt uppdagades även massakerns omfattning via amerikanska satellitbilder.

Enver Husić vittnar vid ICTY. Klippet visar även bosnienserbiska soldater som övervakar tillfångatagna bosniakiska män.

De män som inte flytt till FN-basen Potočari hade hållits tillfångatagna på olika platser runt om Srebrenica, på fotbollsplaner, i skolors gymnastiksalar, stora hangarer eller lagerlokaler. Männens identitetshandlingar brändes upp tillsammans med deras tillhörigheter. Framför ögonen på FN-soldaterna kördes männen till ett antal olika avskilda platser.

En av de platser dit de infångade männen fördes var en lagerlokal i Kravica, nära Bratunac. Den 13 juli 1995 fördes över tusen personer till lagerlokalen, med buss eller till fots från de platser där de tillfångatagits. Vittnen har berättat om hur lagerlokalen bombades och utsattes för skottlossning. Av de personer som befann sig i lokalen överlevde bara ett fåtal. Efteråt berättade vittnen om hur kropparna efter männen som dödats lagts bakom en kulle och täckts med jord.

Under några få dagar avrättades över 8 300 pojkar och män, de flesta genom skott i ryggen eller i huvudet. För att genomföra detta behövdes tusentals kulor för ammunition, lastbilar, bussar och bränsle för transport, speciellt utsedda platser för avrättning och begravning och grävskopor för att gräva massgravar.

Ett flertal domar vid ICTY har slagit fast att uppsamling, transporter, mördandet och nedgrävningen av kroppar i massgravar genomfördes på ett mycket systematiskt och planlagt sätt.

Admir Buljubašić var 17 år när Srebrenica belägrades 11 juli 1995. Tillsammans med sin pappa och sin bror gav han sig iväg på den långa vandringen mot säkerheten i Tuzla. Han kom fram ensam.

I klippet nedan kan du höra hans berättelse om folkmordet i Srebrenica.

På ungefär en vecka hade en hel stads befolkning förts bort eller tillfångatagits och avrättats. Kropparna begravdes i stora massgravar, antingen på platsen där avrättningarna skett eller på andra platser dit kropparna förflyttats.

I efterhand grävdes flera massgravar upp och kropparna flyttades. Det har slagits fast i ett flertal domar vid Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) och har använts som bevis för att förövarna försökt dölja de brott som begåtts.

År 1993 upprättades en FN-domstol i Haag, Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY), som hade till uppgift att åtala och rannsaka misstänkta krigsförbrytare från forna Jugoslavien. Efter händelserna i Srebrenica hölls rättegångar mot ett antal åtalade.

I domen mot Radislav Krstić, som var befälhavare för den armékår som anföll Srebrenica, fastslog ICTY 2001 att ett folkmord hade ägt rum i Srebrenica. För att kunna fastställa om händelserna i staden utgjorde ett folkmord var domstolen tvungen att ta hänsyn till två faktorer.

För det första vilka handlingar som hade begåtts (actus reus). Här konstaterade domstolen att åklagarsidan hade demonstrerat bort allt rimligt tvivel att bosnienmuslimska män som var bosatta i Srebrenica-enklaven hade mördats, i massavrättningar och individuellt. Det var också bevisat att allvarlig fysisk och psykisk skada hade åsamkats de få individer som hade överlevt.

För det andra var domstolen tvungen att ta hänsyn till avsikten med dessa handlingar (mens rea). I sitt domslut argumenterade den för att de bosnienserbiska befälhavarna inte kunde ha undgått att inse att beslutet att döda alla män i vapenför ålder skulle ha en bestående inverkan på möjligheterna för befolkningsgruppen att finnas kvar i Srebrenica. Därigenom hade de bosnienserbiska styrkorna i praktiken förstört den bosnienmuslimska befolkningsgruppen som sådan i Srebrenica och sannolikt även förstört alla möjligheter för den att återuppstå i staden.

Med detta motiv i beaktande konstaterades i domslutet att: ”Domstolen drar slutsatsen att uppsåtet att döda alla bosnienmuslimska män i vapenför ålder i Srebrenica utgör ett uppsåt att delvis förstöra den bosnienmuslimska gruppen i den bemärkelse som avses av artikel 4 och därför måste betecknas som folkmord.”

Domen överklagades men fastställdes slutligen 2004. Även i andra domslut har ICTY slagit fast att det som hände i Srebrenica var ett välplanerat folkmord. Radovan Karadžić, Slobodan Milošević och Ratko Mladić är några av dem som åtalats för delaktighet i folkmordet, men det finns även andra mindre kända rättegångar t.ex. den mot den bosnienserbiske officeren Vujadin Popović.

En sammanfattning av den domen kan hämtas här (öppnas i nytt fönster).

Några av förövarna har erkänt sin skuld (öppnas i nytt fönster).

Både överlevande från Srebrenica och soldater ur bosnienserbiska armén har vittnat i domstolen om händelserna.

I FN:s egen rapport om händelserna i Srebrenica medger FN att man misslyckades med uppdraget att genom fredsbevarande insatser skydda befolkningen i Srebrenica.

Citat ur Kofi Annans rapport: ”Genom missbedömning och en oförmåga att känna igen graden av ondska som vi konfronterats med har vi misslyckats att göra vår del i att rädda Srebrenicas befolkning från massmord. När det internationella samfundet ger löftet att skydda en civilbefolkning från massaker, måste man vara beredd att vidta nödvändiga åtgärder för att hålla detta löfte”

I Nederländerna föranledde händelserna i Srebrenica och den holländska fredsbevarande FN-styrkans agerande en stor debatt. Sommaren 1996 beslöt därför den holländska regeringen att tillsätta en särskild undersökning som genomfördes av det nederländska institutet för krigsdokumentation (NIOD). Resultaten av undersökningen presenterades 2002 i en 3 368 sidor lång rapport (öppnas i nytt fönster).

År 1948 upprättades genom FN:s försorg en konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide). I artikel II definieras som folkmord vissa uppräknade gärningar under förutsättning att de förövats i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan. Gärningarna som räknas upp i konventionen är:

1. Att döda medlemmar av gruppen.
2. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada.
3. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång.
4. Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra barnafödande inom gruppen.
5. Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.

Folkmordskonventionen är en del av folkrätten. Förbudet mot folkmord anses förpliktiga även stater som inte ratificerat konventionen. Det är denna konvention som ligger till grund för de domslut vid ICTY som slagit fast att det som skedde i Srebrenica i juli 1995 är ett folkmord.

Utöver en rent juridisk definition av vad som konstituerar ett folkmord står det också klart att folkmord alltid är en gradvis process som genomgår ett antal faser. Enligt organisationen Genocide Watch (www.genocidewatch.org) finns åtta stadier av folkmord.

Denna definition har alltså inte legat till grund för ICTY:s arbete och de domar som fastslagits vid ICTY, utan kan snarare fungera som en varningsklocka för att förebygga folkmord.

En målgrupp identifieras och väljs ut på grund av sin religion, etnicitet eller annat. En uppdelning görs mellan "vi" och "dom".

De olika grupperna ges beteckningar som är utmärkande. Ett exempel är den gula stjärnan som judar tvingades bära i Nazityskland under Förintelsen.

En grupp förnekar en annan grupps mänskliga värde. Gruppen fråntas sina ägodelar, sin mark och sina tillgångar.

Folkmord är alltid organiserat, strukturerat och systematiskt. Handlingarna är välplanerade och äger rum under en lång tid. Folkmord sker aldrig spontant eller av en olyckshändelse. Beslut om folkmord tas alltid av högre politiska ledare och utförs av de i lägre grader.

Extremister spär på hatet mellan grupperna och de som initierar och utför folkmord är ofta övertygade om att de handlar rätt.

Dödslistor sammanställs och alla steg i utförandet är välplanerade och koordinerade. Ett steg leder till nästa och när processen är i gång händer det snabbt. Förföljelsen av en grupp människor trappas snabbt upp.

Folkmord är en våldsam förintelse som sker genom deportation och massmord. De som deltar i processen blir en del av ett komplext projekt där deras egna motiv, tankar och känslor sätts i samband med deras handlingar. Utövarna har olika roller, de högt upp i hierarkin ger order och bestämmer inriktning. Officerare är mer direkt inblandade och lokala soldater utför utrotningen av människor genom terror, förödmjukelse, utvisning, våldtäkt, tortyr och mord. Under folkmordsprocessen fortsätter avhumaniseringen. Offren förnekas mänsklighet genom sättet de mördas på. Liken skändas ofta och offren benämns som paket eller leveranser i stället för människor.

De som utför folkmord förnekar alltid det inträffade. Skulden läggs i stället på offren.