2022: Anabela Lemos

Som klimataktivist i Moçambique spelar Anabela Lemos ett högt spel. Hon och hennes medarbetare har utsatts för inbrott, hot, misshandel och andra övergrepp. Även hennes familj har trakasserats. Men hon ger inte upp. Hennes högsta prioritet är att kämpa för miljön och mänskliga rättigheter.

Anabela Lemos leder miljögruppen Justiça Ambiental (”Klimaträttvisa”) – en organisation som aktivt protesterar mot utländska bolags utvinning av naturgas och andra naturtillgångar i Moçambique. Ofta sker övergrepp i områden där majoriteten av befolkningen redan lever i extrem fattigdom.

I över 20 år har Anabela Lemos arbetat för att skydda miljön och hjälpa människor som påverkas av klimatförändringar och de multinationella bolagens exploatering av Moçambiques naturtillgångar.

Genom åren har hennes arbete inneburit ökat rättsligt skydd för människor som drabbats av markexploatering. Hennes aktivism har också skapat global uppmärksamhet kring flera klimatförstörande projekt. Det har lett till att processer saktats ned och ansvariga företag kunnat ställas till svars.

När insåg du att du ville arbeta för fattigas rättigheter och miljön i Moçambique?

– När jag växte upp såg jag vad människor gjorde med miljön, och att miljön inte kunde försvara sig. Så jag började lära mig mer. Sedan, någon gång kring 1998, fick vi reda på att det skulle byggas en förbränningsugn för giftiga bekämpningsmedel i vårt samhälle. Då kände jag att jag hade fått nog. Sedan dess har jag varit aktivist.

Varifrån får du styrkan och engagemanget?

– Det är svårt att se hur miljön fullständigt nonchaleras. Skogar avverkas med elitens goda minne och luften, landet, vattnet och floderna smutsas ner. Det är provocerande att se hur utländska investerare ger människor falskt hopp om ett bättre liv.

Hur skulle du beskriva din drivkraft?

– Befolkningen på landsbygden i mitt land saknar inflytande och förtrycks. Deras rätt till land och hav tas ifrån dem och deras vattentäkter förorenas, vilket förstör deras förutsättningar för ett bra liv. Samtidigt förväntas de vara tysta för landets bästa. Men var finns deras rättigheter, deras levebröd, deras framtid, deras drömmar och deras liv? Är dessa människor en del av landet eller inte?

Vad arbetar ni med just nu?

– Mest arbetar vi med kampanjer mot gasexploatering, kol, markstöld och annat. Vi stödjer samhällen när de riskerar övergrepp mot mänskliga rättigheter. Sedan har vi även andra projekt, som till exempel agro-ekologiska utbildningar, och uppföljningar, studier och forskning.

Du har hotats flera gånger med avsikt att få dig att sluta engagera dig. Har polisen kopplats in och agerat?

– Aldrig i livet. Varför skulle vi informera polisen? Vi har ingen här som skyddar oss. När vi hade inbrott tog det nästan ett år för dem att skicka en bekräftelse på händelsen. Och deras första fråga när de såg vårt förstörda kontor var ”Vems tår har ni trampat på nu?”. Det har hänt andra saker också, misshandel och att någon saboterat bromsarna på vår bil och andra skrämmande saker.

Har du någonsin varit rädd att dödas?
– Ja, visst har det hänt. Men jag är mer orolig för min familj och mitt team. Och min son Daniel, förstås. Under de senaste åren har även han varit mycket frispråkig och arbetat med känsliga frågor som gasexploatering i norra Moçambique.

Vilken är din största utmaning i arbetet?

– Apati är ett problem i Moçambique. Ibland säger inte folk ifrån eftersom de är rädda för makthavarna. Så orättvisorna fortsätter och vi måste kämpa emot detta.

– Korruption finns också på alla nivåer i samhället. Det är nästan omöjligt att få stöd från, eller ens få samarbeta med, en lokal regeringsrepresentant om de inte får en konkret fördel av initiativet.

Hur kommer Per Anger-priset att påverka dina insatser?

– Jag är så stolt över priset. Det är viktigt för arbetet, för mig och mitt team, och för våra vänner och partners. Å andra sidan jobbar vi inte för att få erkännanden och beröm. Vi gör det för att vi tror på klimaträttvisa och anser att vi har rätten på vår sida.

Har du någonsin funderat på att ge upp? Kanske göra något annat?

– Nej, aldrig. Det är inte bara ett jobb för mig. Jag har faktiskt aldrig fått lön för mitt aktivistarbete. Jag har haft mitt engagemang och det är den jag är. Jag är mitt liv.