Islamofobi

Begreppet islamofobi används för att beskriva fördomsfulla och fientliga attityder, föreställningar och handlingar mot islam och personer som är eller antas vara muslimer. Det leder till att de behandlas sämre, diskrimineras eller till och med utsätts för hat, hot och våld. Islamofobi bygger på tankar om att muslimer är på ett visst sätt just på grund av att de är muslimer och bekänner sig till islam. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) liksom Diskrimineringsombudsmannen (DO) publicerar regelbundet rapporter som pekar på att islamofobi är ett betydande och växande problem i samhället. Studier visar att muslimer (och andra religiösa minoriteter) kan vara extra utsatta i skolan.

Inom forskningen finns olika definitioner av begreppet islamofobi. En forskare som ofta citeras är den amerikanska statsvetaren Erik Bleich. Han beskriver islamofobi som ”urskillningslösa negativa attityder och känslor riktade mot islam och muslimer.” En mer utförlig definition har föreslagits av de brittiska kriminologerna Imran Awad och Irene Zempi. De definierar islamofobi som ”olika former av rädsla, fördomar eller hat som tar sig uttryck i intolerans, provokationer eller fientlighet gentemot muslimer, och ibland mot icke-muslimer, och som kan resultera i trakasserier, övergrepp, hets eller hot.”

I Nationalencyklopedin definieras begreppet både som ”fördomar om och aversion mot islam och muslimer” och som ” handlingar och bruk som angriper, exkluderar eller diskriminerar människor på grund av att de är eller antas vara muslimer och associeras till islam.” I regeringens åtgärdsprogram mot islamofobi definieras det som ”ideologier, uppfattningar eller värderingar som ger uttryck för fientlighet mot muslimer.”

Islamofobi används alltså såväl om fördomar om islam, som om ideologier och handlingar som syftar till att marginalisera eller till och med skada muslimer. Att vara kritisk till islam är inte samma sak som islamofobi. Fördomar eller attityder som bidrar till att människor behandlas sämre just för att de är, eller uppfattas vara, muslimer definieras som islamofobi.

I Sverige är islamofobi ett etablerat begrepp. Det används bland annat i regeringens nationella plan mot rasism från 2016. Vissa anser dock att ordet är missvisande. Dels för att det inte handlar om fobi i medicinsk bemärkelse. Dels för att det riktar uppmärksamheten på det mer abstrakta ”islam” än på dem som drabbas. Att tala om problemet som en fobi kan också uppfattas som att det enbart rör sig om attityder hos enskilda personer. Det riskerar att osynliggöra hur islamofobi också kan ta form som idéer eller ideologier som delas av mindre eller större grupper som har konsekvenser för hela samhället. Därför har alternativa begrepp föreslagits, som exempelvis ”antimuslimsk rasism”. Vissa talar också om ”antimuslimsk diskriminering” och fokuserar på specifika handlingar där rasism uttryckts.

Islamofobi kan se ut på olika sätt. Det uttrycks som hat, diskriminering eller våld. Den vanligaste formen av islamofobi i Sverige förekommer i vardagliga situationer. Studier visar att till exempel kvinnor som bär sjal kan få kommentarer om det på bussen eller i köpcentret. Det kan också handla om blickar, svordomar, viskningar, nedvärderande skämt eller att någon spottar framför en just på grund av att man är eller uppfattas vara muslim. Återkommande kränkningar som drabbade personer behöver förhålla sig till i sin vardag kallas ibland vardagsrasism.

Rapporter från Diskrimineringsombudsmannen (DO) har också visat att personer som uppfattas som muslimer kan diskrimineras på flera områden i det svenska samhället, exempelvis i möten med socialtjänsten liksom i svenska rättsprocesser. DO har också pekat på att personer som har muslimska eller arabiskklingande namn har sämre chanser än personer med svenskklingande namn att bli kallade till en anställningsintervju. Liknande diskrimineringsmönster framträder i studier av hur personer som uppfattas som muslimer kan diskrimineras på bostadsmarknaden. Det kan i dessa fall ibland vara svårt att avgöra om det rör sig om diskriminering som har samband med religiös tillhörighet eller någon annan diskrimineringsgrund, som till exempel nationell eller etnisk tillhörighet.

Det är främst personer som är eller uppfattas vara muslimer som drabbas av islamofobi. Mest utsatta är de som bär kläder eller symboler som gör att de lätt identifieras som muslimer. Det är också vanligt att lokaler och byggnader vandaliseras, exempelvis moskéer. Personer som identifierar sig som muslimer av till exempel kulturella skäl men som inte praktiserar religionen islam, eller kanske bara har rötter i Mellanöstern, kan drabbas av islamofobi på grund av att andra personer tillskriver dem uppfattningar och värderingar som de i sin tur förknippar med islam. Det viktiga för att till exempel avgöra om något ska klassas som ett islamofobiskt hatbrott är förövarens motiv till brottet, inte brottsoffrets faktiska religion eller identitet.

Även personer som inte är muslimer, men uppfattas som muslimer kan alltså drabbas av islamofobi. Det kan även personer som arbetar med frågor som rör islam– exempelvis en journalist som skrivit om islam eller en fastighetsägare som hyr ut en lokal till en muslimsk församling. Detta för att individer eller grupper kan vilja skrämma eller skada personer som de upplever hjälper muslimer eller inte tar avstånd från islam.

Ända sedan islam uppstod har muslimer och kristna skapat nidbilder av varandra, men även kunnat leva tillsammans och samarbeta. Negativa föreställningar om islam och muslimer växte fram i bland annat kristna länder efter att islam expanderade från 600-talet och konflikter och krig uppstod mellan muslimska och kristna dynastier. Dagens islamofobi är till viss del en fortsättning på dessa historiska föreställningar.

Från sent 600-tal och 1000 år framåt utkämpades flera krig mellan muslimska och kristna riken och muslimer erövrade eller belägrade områden i Europa. Att islam och muslimer uppfattades som ett hot märks även i en del religiösa skrifter och ibland även i statspolitiken i Sverige från 1500-talet och framåt. Men i takt med att det militära hotet avtog utvecklades också en romantiskt exotifierande bild av viss muslimsk kultur från 1700-talet och en bit in på 1900-talet.

Begreppet ”islamofobi” har använts tidigare men det fick spridning efter 1997 när den brittiska tankesmedjan Runnymede Trust publicerade rapporten Islamophobia – a challange for us all. Den uppmärksammade att stereotypt negativa attityder om islam och muslimer var starka i Europa. Islamofobiska attityder har ökat på flera håll i världen efter dramatiska händelser, som exempelvis efter att den iranske ledaren Ayatolla Khomeinis uppmanade muslimer att döda författaren Salman Rushdie 1989 liksom efter de terrorattentat som legitimerats utifrån olika tolkningar av islam, där den kanske mest betydelsefulla händelsen är terrorattackerna mot Twin Towers i New York den 11 september 2001.

Sedan 1990-talet har islamofobiska attityder ökat inte bara i Sverige, utan globalt. Ibland talar man därför om en globaliserad islamofobi. Det betyder att samma föreställningar om islam och muslimer finns på olika platser i världen och att personer och organisationer delar uppfattningar och information med varandra och samarbetar i internationella nätverk. Under 2000-talet har flera islamofobiska nätverk etablerats, inte minst genom sociala medier, med förgreningar i stora delar av Asien, USA och Europa.

Berättelser om utsatthet: en analys av diskriminering som har samband med flera diskrimineringsgrunder (2023) | DO

Islamofobiska hatbrott (2021) | Brå

Forskning om diskriminering av muslimer i Sverige. En översikt av forskning publicerad vid universitet och högskolor i Sverige sedan år 2003. (2015) | DO

Islamofobi - en studie av begreppet, ungdomars attityder och unga muslimers utsatthet (2006) | Forum för levande historia

Åtgärdsprogram mot islamofobi (2022–2024) | Regeringskansliet