Andra världskriget 1940

Tusentals polska officerare, poliser, tjänstemän och civila mördandes av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD på direkt order av Politbyrån.

Den 17 september 1939 gick sovjetiska förband in i och ockuperade de östra delarna av Polen. Officiellt motiverades aggressionen med behovet av att ”skydda” den belarusiska och ukrainska befolkningen i dessa områden. Det efter att Sovjetunionen ansåg att  den polska staten var i sönderfall och” intern konkurs”. I själva verket hade Tyskland och Sovjetunionen redan före det tyska anfallet på Polen delat upp det polska territoriet mellan sig i ett hemligt tilläggsprotokoll till det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet som undertecknades den 23 augusti 1939. Någon officiell krigsförklaring utfärdades vare sig från sovjetisk eller från polsk sida, men en del polska förband bjöd på begränsat väpnat motstånd.

I samband med den sovjetiska ockupationen arresterades 240 000–260 000 polska militärer och sattes i sovjetiska läger. Även polska civila arresterades i stor utsträckning under de påföljande månaderna i syfte att eliminera de bärande skikten av den polska staten. Under hösten och vintern 1939 släpptes de flesta av de fångna soldaterna och underofficerarna. Medan polska officerare, liksom polis och fängelsepersonal, kom att koncentreras till tre läger i Kozelsk, Ostasjkov och Starobilsk.

Fångarna i dessa tre läger, sammanlagt ca 14 700, dödades i april-maj 1940 på direkt order av Politbyrån. Fångarna i Kozelsk fördes till Katynskogen utanför Gnezdovo, de från Ostasjkov till Kalinin och de från Starobilsk till Charkiv där de sköts och slängdes i massgravar. Samtidigt dödades ca 7 300 andra polska fångar som hölls i olika fängelser i de belarusiska och ukrainska sovjetrepublikerna. Dessa händelser brukar ofta sammanfattande benämnas som Katyn-massakern eftersom det var massakern på denna plats som tidigast blev föremål för internationell uppmärksamhet.

1943 hittade tyska förband massgravarna i Katyn och spred nyheten över världen som ett led i den tyska krigspropagandan. Detta bemöttes från sovjetiskt håll med påståendet att det varit tyskarna som själva var förövare. Inte minst av realpolitiska skäl kom de brittiska och amerikanska regeringarna att så länge kriget pågick officiellt acceptera den sovjetiska versionen. Efter kriget fastslog en amerikansk kongressutredning 1952 att Sovjetunionen varit förövare. Storbritannien dröjde emellertid betydligt längre med ett entydigt officiellt erkännande av den sovjetiska skulden. Från sovjetisk sida vidhöll ända fram till murens fall att det var tyskarna som var ansvariga för massakern. Det var först 1990 som Mikhail Gorbatjov slutligen erkände att det i själva verket hade varit NKVD som hade dödat de polska fångarna.

Den mellankrigstida polska staten sträckte sig betydligt längre österut än dagens Polen och var en multinationell stat. Det område som ockuperades av Sovjetunionen 1939 motsvarade ungefär 52 procent av den polska statens yta och beboddes av ca 38 procent av dess befolkning. I den sovjetiska propagandan gjordes gällande att den absoluta merparten av människorna i detta område i etniskt avseende var belaruser och ukrainare. Detta var en överdrift. I den moderna forskningen möter man olika siffror, men de flesta lutar åt att andelen etniska polacker utgjorde någonstans mellan 35 och 40 procent av områdets befolkning.

Staden Kozelsk ligger vid Zhizdra-floden ca 25 mil sydöst om Smolensk längs med järnvägslinjen som förbinder Smolensk med Brjansk och Tula. Fånglägret uppfördes tidigt i oktober 1939 på platsen för vad som tidigare hade varit ett kloster och låg ca 5 km utanför staden. Under 1800-talet hade klosterkomplexet varit berömt och bland annat Tolstoj, Gogol och Dostojevskij hade tidvis dragit sig tillbaka till dess ”skit”, en särskild avskild avdelning för människor som ville dra sig undan världen, för att skriva böcker. Efter revolutionen hade byggnaderna använts för ett vilohem.

Efter den sovjetiska ockupationen av östra Polen fylldes lägret snabbt med tillfångatagna polska soldater, de flesta av lägre rang. Som mest hölls uppemot 12 000 fångna i de förfallna byggnaderna. Under loppet av hösten utväxlades en del av fångarna med Tyskland, medan andra sändes till arbetsläger. Den 1 april 1940 kvarstod 4 599 fångar, de flesta officerare varav 1 amiral, 4 generaler, 15 kommendörkaptener, 330 överstar, överstelöjtnanter och majorer, 647 kaptener och 3 480 löjtnanter och fänrikar.

En stor del av de sistnämnda var i själva verket reservofficerare som kallats in efter det tyska anfallet och många upprätthöll framstående positioner i det polska civila samhället. Bland fångarna fanns således 21 universitetslärare, mer än 300 läkare och flera hundra jurister, ingenjörer och lärare. Förutom officerarna återfanns bland fångarna, förutom några meniga och kaplaner, även 107 civila; ungefär hälften var statstjänstemän.

Lägret var inrymt i en före detta klosterbyggnad på en ö i Seliger-sjön, drygt en mil från staden Ostasjkov som låg cirka 17 mil väster om Kalinin (dagens Tver). Lägret användes inledningsvis som ett generellt uppsamlingsläger för tillfångatagna polska militärer samt en del civila. Efter ett par månader kom framför allt personal från gränstrupperna, poliser, fångvaktare och juridisk personal att koncentreras till detta läger. I mitten av mars 1940 hölls 6 364 personer i lägret, varav 5 987 var polismän av olika rang och 189 fångvaktare.

Starobilsk var en liten stad som låg längs floden Ajdar cirka 21 mil sydöst om Charkiv i Ukraina. Fånglägret, som etablerades i oktober 1939, var inhyst i ett före detta kloster och prästseminarium. Byggnadskomplexet, som omfattade nästan 8 hektar, var kraftigt förfallet och levnadsförhållandena var inledningsvis mycket torftiga. Fångarna med högst rang, åtta generaler, hölls i stället i ett hus inne i staden.

Inledningsvis hölls 11 262 polska medborgare fångna i Starobilsk. Under hösten släpptes emellertid de flesta meniga och underofficerare, i synnerhet de med belarusisk eller ukrainsk etnicitet, medan civila personer överfördes till olika fängelser i februari 1940. Omedelbart före massakern hölls 3 893 personer fångna i lägret, av dessa var 3 884 officerare: 8 generaler, 497 överstar, överstelöjtnanter och majorer, 843 kaptener och 2 527 löjtnanter och fänrikar. Bland reservofficerarna återfanns många som i det civila upprätthöll viktiga funktioner i det polska samhället såsom flera hundra universitetsprofessorer och lektorer, cirka 400 läkare, hundratals ingenjörer, jurister, lärare och journalister.

Den 23 augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen ett ”icke-aggressions avtal”, det så kallade Molotov-Ribbentrop-avtalet. I ett hemligt tilläggsavtal delade de två staterna samtidigt upp östra Europa mellan sig:

”[…] 1. I händelse av en territoriell och politisk restrukturering av regionerna som tillhör de baltiska staterna (Finland, Estland, Lettland, Litauen) skall Litauens norra gräns samtidigt utgöra gränsen mellan Tysklands och USSR :s intressesfärer. I detta avseende skall Litauens intresse i avseende på Vilna-regionen [Vilnius,Wilno] erkännas av båda parter.
2. I händelse av en territoriell och politisk restrukturering av regionerna som är en del av den polska staten skall gränsen mellan Tysklands och USSR :s intressesfärer ungefärligen följa linjen [som bildas] av floderna Narew, Wisla och San.
Frågan om det är i parternas gemensamma intresse önskvärt att behålla en oberoende polsk stat och, om så är fallet, var gränserna för denna stat skall gå kan definitivt avgöras endast i loppet av vidare politiska utvecklingar. I alla händelser kommer båda regeringarna att lösa denna fråga genom vänskapligt ömsesidigt samförstånd.
3. I avseende på sydöstra Europa betonar den sovjetiska sidan USSR :s intresse i Bessarabien. Den tyska sidan förklarar sitt fullkomliga ointresse i dessa regioner.
4. Detta protokoll skall hållas strikt hemligt av båda parter. […]”

Enligt den officiella sovjetiska redogörelsen skall 737 sovjetiska soldater ha dödats och 1 862 ha skadats under operationen. Polska historiker har istället uppskattat de sovjetiska förlusterna till runt 3 000 dödade och 8 000-10 000 sårade. De polska militära förlusterna har uppskattats till mellan 3 000 och 7 000 dödade och 20 000 sårade. Därutöver skall 1 000- 2 500 polska militärer ha dödats omedelbart efter ockupationen av sovjetisk personal och ukrainska nationalister.

Omröstningen ägde rum den 5 mars 1940 efter ett förslag av chefen för NKVD, Beria. Beria underströk att de fångna polska officerarna och statstjänstemännen var kontrarevolutionärer som dessutom försökte fortsätta sina kontrarevolutionära aktiviteter: ”De är alla svurna fiender till Sovjetmakten, fyllda med hat till det sovjetiska styrelseskicket.” Bland signaturerna på förslaget att döda fångarna fanns - förutom Beria - Stalin, Vorosjilov, Molotov och Mikojan.

Den 9 april 1940 inledde Tyskland ockupationen av Danmark och Norge. Den tyska regeringen uppmanade båda länderna att inte göra motstånd. Länderna skulle få förbli självständiga och regeringarna skulle få sitta kvar om de samarbetade med Tyskland. En av orsakerna till angreppet var att säkra de svenska järnmalmsleveranserna till Tyskland, som bland annat transporterades via den norska hamnstaden Narvik. Av militärstrategiska skäl skulle Tyskland också upprätta marin- och flygbaser på den norska västkusten mot Storbritannien.

Det danska försvaret var alltför dåligt rustat för att strida mot den tyska armén. Den danska regeringen accepterade därför de tyska kraven utan att förklara krig mot Tyskland. Regeringen fick sitta kvar och Danmark fick en särställning jämfört med andra länder som var ockuperade av Tyskland. Det innebar bland annat att judarna i Danmark inte utsattes för några tyska åtgärder under de första åren av ockupationen.

Till en början bedrev den danska regeringen en samarbetspolitik med Tyskland. Det danska folkets motstånd mot ockupationen blev emellertid allt starkare. Efter stora strejker och sabotageaktioner mot tyskarna avsattes den danska regeringen den 29 augusti 1943. Danmark ställdes därefter under direkt tyskt styre. SS-generalen Werner Best blev den tyska regeringens representant i Danmark. Ockupationsförhållandena hårdnade och allt fler danskar fängslades. Över 6 000 tusen danskar deporterades till tyska koncentrationsläger. Minst lika många placerades i läger som upprättades i Danmark.

Den norska regeringen sade nej till de tyska kraven om samarbete. Storbritannien och Frankrike sände några få förband till Norges hjälp, men kunde inte hindra invasionen. Norge tvingades kapitulera den 10 juni. Några dagar tidigare hade den norska regeringen och kungen flytt till London. Där upprättades en exilregering.

I Norge inrättades en tysk ockupationsmyndighet under ledning av rikskommissarie Josef Terboven. Vidkun Quisling, som var ledare för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, blev ministerpresident för en nationell nazistisk regering. Men Quisling och hans regering fick aldrig någon verklig makt.

Makten låg hos Terboven. Han var direkt underställd den tyska regeringen. Terboven använde propaganda, våld och terror för att skrämma det norska folket till lydnad. Till sin hjälp hade han Gestapo, SS och Wehrmacht. Som mest fanns över 400 000 tyska soldater i Norge. Omkring 40 000 norrmän arresterades. Tre fjärdedelar av dem sattes i fängelser och koncentrationsläger som tyskarna upprättade i Norge. Omkring 9 000 deporterades till läger i Tyskland.

På morgonen den 10 maj 1940 gick tyska trupper över gränserna till Holland, Belgien och Luxemburg. Därifrån fortsatte de vidare in i Frankrike. Luxemburg erövrades snabbt. Den 14 maj utsattes den holländska hamnstaden Rotterdam för ett tyskt bombanfall, som nästan jämnade staden med marken. Holland kapitulerade den 15 maj och Belgien den 28 maj. Både den holländska och den belgiska regeringen flydde till London och bildade exilregeringar. Hitler utnämnde SS-officeren Arthur Seyss-Inquart till rikskommissarie i det ockuperade Holland.

I slutet av maj omringades brittiska och franska styrkor på den franska kusten vid Dunkerque. Mellan den 27 maj och den 4 juni räddades 215 000 brittiska och 120 000 franska soldater över Engelska kanalen till Storbritannien. Över 850 fartyg i alla storlekar – krigsfartyg, färjor, pråmar, fiskebåtar och fritidsbåtar – hämtade oavbrutet soldater på stränderna samtidigt som de besköts av tyskarna. Det mesta av de brittiska vapnen fick lämnas kvar i Dunkerque och föll i tyskarnas händer.

Paris ockuperades av tyskarna den 14 juni 1940. Den 22 juni undertecknades vapenstilleståndet mellan Frankrike och Tyskland. Frankrikes kapitulation var en stor seger för Hitler. Han fick nu chansen att triumfera över ett av de länder som hade dikterat Tysklands nederlag i Versaillesfreden efter första världskriget. Fransmännen tvingades underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som hade använts vid Tysklands kapitulation den 11 november 1918. Hitler lät hämta den från det museum där den stod uppställd. Den franska officeren Charles de Gaulle flydde till London. Där blev han senare ledare för en fransk exilregering.

Två tredjedelar av Frankrike ockuperades av Tyskland. Södra delen av landet blev formellt självständigt och styrdes av den franska så kallade Vichyregeringen, under ledning marskalk Henri Philippe Pétain. I verkligheten fungerade Vichyfrankrike som en tysk lydstat. Vichyregimen förde en hård anti-judisk politik, både efter tyska krav och på egna initiativ. I november 1942 ockuperades även Vichyfrankrike av Tyskland.

Den 10 maj 1940, samma dag som Tyskland anföll Holland, Belgien och Frankrike, tvingades den brittiska premiärministern Neville Chamberlain att avgå. Han efterträddes av Winston Churchill som sedan krigsutbrottet hade varit marinminister.

Orsakerna till Chamberlains avgång var bland annat en växande kritik mot den eftergiftspolitik han hade fört gentemot Nazityskland under senare delen av 1930-talet. När Storbritannien inte lyckades stoppa de tyska truppernas erövring av Norge blev kritiken mot Chamberlain ännu starkare.

Churchill ledde Storbritannien under resten av kriget. Han rubbade aldrig på sin övertygelse att Nazityskland måste besegras. Många av hans officiella uttalanden under krigsåren blev berömda citat över hela världen. Strax efter att han blivit premiärminister föklarade han: ”Jag har ingenting annat att erbjuda än blod, möda, tårar och svett” (”I have nothing to offer but blood, toil, tears and sweat”).

Under senare delen av 1930-talet etablerades ett nära politiskt samarbete mellan det nazistiska Tyskland och det fascistiska Italien. Den 22 maj 1939 ingick de båda länderna en biståndspakt, den en så kallade Stålpakten. Pakten innebar ömsesidig militär hjälp om ett av länderna skulle hamna i krig.

När kriget bröt ut mellan Tyskland och Polen/Storbritannien/Frankrike i början av september 1939, valde Italien ändå att ställa sig utanför. De förklarade sig som icke-krigförande på Tysklands sida. Den främsta anledningen var att den italienska armén ännu inte var tillräckligt rustad för att gå i krig.

Efter Tysklands stora segrar i Västeuropa under våren 1940 valde Italien att gå in i kriget som stridande part på Tysklands sida. Den 10 juni 1940 förklarade Italien krig mot Storbritannien och Frankrike. I september anföll Italien Egypten och i oktober Grekland. Den italienska armén led emellertid stora förluster och trängdes tillbaka på båda fronterna.

Enligt den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten, som ingicks den 23 augusti 1939, fick Sovjetunionen fria händer i Baltikum. I mitten av juni 1940 ockuperades Estland, Lettland och Litauen av sovjetiska trupper. Kort därefter införlivades de tre staterna med Sovjetunionen.

Efter Frankrikes fall i juni 1940 stod Storbritannien på tur för Hitlers invasionsplaner. Anfallet skulle göras i två etapper. Först skulle det tyska flygvapnet (Luftwaffe) slå ut det brittiska stridsflyget Royal Air Force (RAF), vilket beräknades ta högst några veckor. Därefter skulle tyska trupper landstiga på den brittiska kusten.

Den 12 augusti 1940 inleddes det tyska flyganfallet över Storbritannien. Men det brittiska flygvapnet var starkare än vad tyskarna hade trott. Efter en månad stod det klart att Storbritannien inte skulle kunna besegras i luften. RAF hade vunnit slaget om Storbritannien och gjort den tyska invasionen omöjlig. Premiärminister Churchill hyllade de brittiska stridspiloterna med de berömda orden: ”Aldrig i de mänskliga konflikternas historia har så många haft så få att tacka för så mycket” (”Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few”).

När invasionsplanerna misslyckades började Tyskland istället genomföra rena terrorbombningar mot det brittiska folket. Under den så kallade Blitzen över London hösten och vintern 1940/1941 förstördes miljoner bostäder och över 40 000 människor dödades. De tyska bombningarna fortsatte fram till maj 1941. Då omdirigerades Luftwaffe till östfronten inför anfallet mot Sovjetunionen.

Efter att Nationernas Förbund (NF) hade fördömt Japans angrepp på Kina i början av 1930-talet lämnade Japan NF 1932. Japan blev utrikespolitiskt isolerat och välkomnade Hitlers förslag till samarbete under senare delen av 1930-talet.

Den 27 september 1940 anslöt sig Japan till alliansen mellan Tyskland och Italien. En tremaktspakt undertecknades och den tidigare ”axeln Berlin-Rom” utökades till ”axeln Berlin-Rom-Tokyo”. Pakten innebar att de tre staterna skulle ge varandra militärt bistånd. Den gav också Tyskland och Italien rätt att bli ledande stater i Europa, medan Japan skulle vara ledande i Asien.

Tyskland, Italien och Japan kallades för axelmakterna. Även alla andra länder som var allierade med Tyskland räknades till axelmakterna.

Under hösten 1940 utövade Hitler påtryckningar mot Ungern, Rumänien och Bulgarien för att de skulle ansluta sig till tremaktspakten.Ungern anslöt sig den 20 november och Rumänien den 23 november. Redan tidigare på hösten hade tyska trupper placerats i Rumänien. Den främsta anledningen var att skydda de rumänska oljefälten. På grund av kriget avbröts Europas handelsutbyte med Nord- och Sydamerika. Eftersom större delen av all olja importerades därifrån blev det stor brist på olja och bensin i Europa. Under kriget var Rumänien det enda land som kunde förse Tyskland med olja.

Den 1 mars 1941 anslöt sig också Bulgarien till tremaktspakten.