Andra världskriget 1942

I början av 1942 nådde Tyskland och dess allierade höjdpunkten av sin makt.

I Europa var det endast Storbritannien och de neutrala länderna – Sverige, Schweiz, Turkiet, Portugal, Spanien, Lichtenstein, Andorra, Irland och Vatikanstaten – som inte var under tysk eller italiensk kontroll. En stor del av Sovjetunionen hade intagits av Tyskland. Den tyska armén hade övertaget i kriget i Nordafrika. Japan hade ockuperat stora områden i Sydostasien och Ostindien. Fram till och med våren 1942 var de flesta runt om i världen ganska övertygade om att Tyskland och dess allierade skulle vinna kriget.

Tyskland hade också övertaget i krigföringen till havs. De första krigsåren byggde Tyskland upp en överlägsen ubåtsflotta som förde ett intensivt sjökrig mot de allierades ubåtar, krigs- och handelsfartyg. De största segrarna uppnåddes under 1942, då de tyska sjöstridskrafterna sänkte över åtta miljoner ton västallierat tonnage.

Men samtidigt började styrkeförhållandena förändras. Sedan sommaren 1941 stod Sovjetunionen på de allierades sida i kampen mot Tyskland. Sedan december 1941 var också USA med i kriget på den allierade sidan.

Under 1942 utbröt inga nya krig. Striderna var koncentrerade till Sovjetunionen och Nordafrika.

I augusti 1941 träffades Storbritanniens premiärminister Churchill och USA:s president Roosevelt på ett fartyg i Nordatlanten. Under mötet skrev de Atlantdeklarationen, med demokratiska riktlinjer inför krigsslutet. Det nazistiska tyranniet skulle utplånas och en varaktig fred skulle upprättas.

Den 1 januari 1942 anslöt sig 26 nationer till Atlantdeklarationen genom att underteckna det så kallade Washingtonavtalet. Det var ett avtal som innebar att alla länder som skrev under skulle kämpa mot Nazityskland och dess bundsförvanter. Avtalet undertecknades av de tre stormakterna USA, Storbritannien och Sovjetunionen och deras allierade, samt av en rad länder i Latinamerika. Washingtonavtalet ledde till ett närmare samarbete mellan de allierade stormakterna i kampen mot axelmakterna.

I början av 1942 behärskade axelmakterna med den tyska Afrikakåren och general Rommel i spetsen kriget i Nordafrika. Den svårt sargade brittiska armén hade tvingats tillbaka till el-Alamein i Egypten. Under större delen av 1942 förstärktes de brittiska styrkorna. De omorganiserades och ställdes under generallöjtnanten Bernard Law Montgomerys befäl.

I slutet av oktober 1942 påbörjade britterna en offensiv mot de tyska styrkorna. Den 8 november landsteg amerikanska trupper i Marocko och Algeriet, under ledning av general Dwight D. Eisenhower. Under det följande halvåret uppnådde de allierade styrkorna avgörande framgångar på den nordafrikanska fronten. I mitten av maj 1943 var axeln slutgiltigt besegrad i Nordafrika, vilket öppnade vägen för en allierad invasion av Europa söderifrån. Den påbörjades redan i juli med slaget om Sicilien.