Andra världskriget 1944

I mars ockuperade tyska trupper Ungern efter att den ungerska regeringen hade försökt att sluta en separatfred med de västallierade. I början av juni hade västallierade styrkor nått långt in på det italienska fastlandet och erövrade Rom.

Den 6 juni inleddes den västallierade invasionen i Normandie. Paris befriades i augusti och Belgien i november. Ungefär samtidigt med invasionen i Normandie, intensifierades den sovjetiska offensiven österifrån. Efter ett misslyckat försök att dra sig ur alliansen med Tyskland ockuperades även Slovakien i september-oktober 1944.

Under hösten erövrades de baltiska länderna och Jugoslavien av sovjetiska styrkor, samtidigt som Rumänien, Bulgarien och Finland kapitulerade för Sovjetunionen.

Sedan november 1940 var Ungern allierat med Tyskland. När de tyska motgångarna ökade under 1943 försökte den ungerska statschefen, Miklós Horthy, att bryta samarbetet med Tyskland och dra sig ur kriget. I början av år 1944 bestämde Hitler därför att Ungern skulle ockuperas.

Den 19 mars besatte tyska trupper Budapest. Horthy fick till en början sitta kvar som statschef, men sedan upplöstes hans regering. Istället tillsattes en ny tyskvänlig regering med medlemmar från det ungerska fascistpartiet, de så kallade Pilkorsarna. Den 15 oktober 1944 avgick Horthy efter att tyskarna hade kidnappat hans son och hotat att avrätta honom. Pilkorsledaren Ferenc Szálasi blev ny statschef i Ungern.

Den 6 juni 1944 inleddes den västallierade invasionen av det europeiska fastlandet – Operation Overlord. Invasionen hade planerats länge och våren 1944 samlades stora allierade trupper i Storbritannien i väntan på klartecken. Den amerikanska generalen Dwight D. Eisenhower ledde hela operationen. Den brittiska generalen Bernard Law Montgomery var ledare för själva landstigningen.

Invasionen skulle egentligen ägt rum den 5 juni, men fick skjutas upp ett dygn på grund av hård storm. Invasionsstyrkan bestod av omkring 200 000 soldater, 30 000 strids- och transportplan och 5 000 fartyg.

Tidigt på morgonen den 6 juni inleddes anfallet över Engelska kanalen. De allierade landsteg på fem olika platser utefter den franska kusten i Normandie, som alla hade fått olika kodnamn: Utah och Omaha (amerikanska trupper), Gold och Sword (brittiska trupper) samt Juno (kanadensiska trupper). Det dåliga vädret försvårade landstigningen. Flygplan flög vilse och divisioner med fallskärmsjägare landade på fel ställen. Många soldater drunknade i de höga vågorna och mycket krigsmateriel gick förlorad.

Tyskarna visste att en invasion skulle komma, men inte var och när. De överraskades av anfallet, men lyckades ändå mobilisera ett starkare försvar än de allierade hade väntat sig. Trots de svåra förhållandena och det tyska motståndet lyckades invasionen. Omkring 150 000 allierade soldater landsattes det första dygnet. Efter några veckor hade de allierade tagit kontrollen över Normandie och marschen mot Tyskland kunde börja. Den 25 augusti 1944 befriades Paris. Senare på hösten befriades också Belgien.

Ungefär samtidigt med den västallierade invasionen påbörjade den sovjetiska armén en stark offensiv österifrån.

Efter Tysklands nederlag i Sovjetunionen och Nordafrika våren 1943, insåg många inom den tyska krigsmakten att kriget var förlorat. För att försöka rädda Tyskland från total undergång gick ett antal högre militärer och ämbetsmän samman i en motståndsgrupp. De planerade att mörda Hitler och störta den nazistiska regeringen. Därefter skulle en ny regering bildas och den skulle göra slut på kriget genom att förhandla fram en fred med de allierade.

Under hösten 1943 och våren 1944 planerade gruppen flera olika attentat mot Hitler, men inget av dem kunde genomföras. Efter landstigningen i Normandie i början av juni 1944  började det bli ont om tid för att förhandla med de allierade innan det var för sent.

Den 20 juli 1944 sattes Operation Valkyria i verket. Under ett militärt möte i högkvarteret i Rastenburg i Ostpreussen skulle Hitler mördas med hjälp av en tidsinställd bomb. När Hitler var död skulle regeringsbyggnaderna i Berlin ockuperas och de övriga ledande nazisterna skulle arresteras.

Mordet på Hitler skulle utföras av den tyske översten, Claus Schenk von Stauffenberg. Han hade bevittnat Einsatzgruppens brutala mord på judarna i Östeuropa och insett det vansinniga i den nazistiska utrotningspolitiken. Efter att ha blivit svårt skadad vid den nordafrikanska fronten, stationerades han i Tyskland 1943 och anslöt sig till den motståndsgrupp som tänkte störta den nazistiska regeringen.

Stauffenberg anlände till mötet i Rastenburg utrustad med en dokumentväska och två sprängladdningar. Han placerade väskan under bordet i närheten av Hitlers plats och lämnade sedan rummet. Explosionen dödade fyra personer och skadade flera andra. Hitler undkom nästan oskadd, bomben exploderade för långt ifrån honom. Efter att Stauffenberg hade lämnat rummet stötte en annan deltagare till väskan och eftersom han tyckte den stod i vägen flyttade han undan den. Hitler skyddades också av den tjocka bordsskivan av ek, som han stod lutad över. Dessutom hade Stauffenberg bara hunnit aptera den ena av de båda sprängladdningarna, vilket innebar att explosionskraften blev mindre än planerat.

Alla som på något sätt hade varit inblandade i sammansvärjningen mot Hitler straffades hårt. Flera av attentatsmännen, däribland Stauffenberg, sköts ihjäl redan samma kväll. De övriga ställdes inför rätta och de blev dömda till döden och hängdes. Fältmarskalk Erwin Rommel hade stött motståndsgruppen, men inte deltagit aktivt i attentatet. Han fick välja mellan att avrättas eller begå självmord. Han valde självmord.

När den sovjetiska armén närmade sig Warszawa, startade den polska motståndsrörelsen ett uppror mot de tyska trupperna i staden. Inom några dagar skulle de sovjetiska styrkorna tränga in i Warszawa och komma motståndsmännen till hjälp.

Men de sovjetiska trupperna kom aldrig till undsättning utan stannade utanför Warszawa. Efter 63 dagars hårda strider tvingades motståndskämparna ge upp. Då hade tiotusentals motståndsmän och civila dödats av de tyska trupperna. En stor del av Warszawas befolkning deporterades till koncentrations- och arbetsläger och tyskarna förstörde stora delar av staden. Först därefter gick de sovjetiska styrkorna in och erövrade Warszawa.

För samtiden var det oförklarligt varför de sovjetiska styrkorna inte hade ingripit. Efter kriget framträdde emellertid ett politiskt motiv bakom ryssarnas agerande. Under den tyska ockupationen hade den polska motståndsrörelsen vuxit sig stark. Dess mål var att uppnå ett fritt och självständigt Polen. Men Sovjetunionen hade andra planer för Polen. Efter krigsslutet skulle landet bli kommunistiskt och göras till en sovjetisk lydstat. För att underlätta införandet av kommunismen var det från sovjetisk sida önskvärt att den nationella polska motståndsstyrkan eliminerades.

Under våren 1944 ville den finska regeringen bryta den militära alliansen med Tyskland och försöka få fred med Sovjetunionen. Samtidigt använde den tyska regeringen både löften och hot för att hålla kvar Finland i alliansen.

Den 19 september undertecknades ett fredsavtal mellan Finland och Sovjetunionen. Finland tvingades lämna över vissa landområden och acceptera ett krigsskadestånd på 300 miljoner dollar. Den finska armén skulle demobiliseras och alla tyska förband skulle lämna finsk mark.

Tyskarna hämnades genom att bränna ner många byar och samhällen i norra Finland innan de lämnade landet.