1933 - 1939: Åren före krigsutbrottet

Efter att Hitler hade kommit till makten den 30 januari 1933 försämrades Tysklands relationer till de västeuropeiska länderna. Nazisternas utrensningar bland politiska motståndare, förföljelserna av judarna och den ökande militariseringen i Tyskland väckte kritik hos omvärlden.

Den 19 oktober gick Tyskland ur Nationernas Förbund. Följden blev att den internationella kontrollen av Tysklands utrikes- och upprustningspolitik minskade.

Tyska trupper marscherade in i Rhenlandet och hälsades med jubel av områdets befolkning. Området ligger vid mellersta delen av floden Rhen och skulle enligt Versaillesfreden efter första världskriget vara demilitariserat. Det var tänkt som en buffertzon mot Frankrike.

Inmarschen i Rhenlandet var Hitlers första gränsöverskridande åtgärd i strid med Versaillesfreden. Det var också en chanstagning. Den tyska armén var ännu inte tillräckligt stark för att klara av en fransk motaktion. Västmakterna protesterade, men ingrep inte. För Hitler blev ockupationen av Rhenlandet en stor framgång och som stärkte hans ställning i både Tyskland och utomlands.

Inbördeskriget i Spanien bröt ut i juli 1936 efter stora regionala och sociala konflikter inom landet. Striderna stod mellan nationalistiska rebeller, ledda av general Francisco Franco, och den sittande republikanska regeringen. Franco fick starkt militärt stöd av Tyskland och Italien.

Spanska inbördeskriget brukar ofta omtalas som en tysk ”generalrepetition” inför andra världskriget. Det blev en möjlighet för Hitler och den tyska krigsmakten att pröva flygvapnets styrka. Luftwaffe gav understöd till Francos arméer och utförde terrorbombningar mot civila mål. Mest känd är tyskarnas bombning av den spanska staden Guernica den 26 april 1937, med stora förluster av civila människoliv.

Inbördeskriget tog slut den 1 april 1939. Nationalisterna hade vunnit och general Franco blev diktator. Omkring en miljon människor hade dödats eller flytt från landet. Franco behöll makten i Spanien fram till sin död 1975.

När andra världskriget bröt ut förklarade Franco Spanien som neutralt. Under perioden juni 1940-1943 stod Spanien som icke-krigförande på axelmakternas sida. Axelmakterna bestod av Tyskland, Italien och Japan. Därefter var Spanien återigen neutralt fram till krigsslutet.

Den 13 mars 1938 marscherade tyska trupper in i Österrike, som blev en del av det tyska riket. Stora delar av befolkningen accepterade anslutningen och hälsade tyskarna med jubel. Tyska SS-förband och österrikiska nazister genomförde en brutal utrensning bland de ledare och politiker som motsatte sig annekteringen.

Efter första världskriget fick de förlorande staterna Tyskland och Österrike-Ungern lämna ifrån sig stora landområden. Miljoner tysktalande människor hamnade blev nationella minoriteter i nyskapade stater såsom Polen och Tjeckoslovakien. Ett av dessa områden var de så kallade Sudetländerna. Detta område hade tidigare varit en del av Österrike, men var efter kriget en del av Tjeckoslovakien.

Efter annekteringen av Österrike i mars 1938, krävde företrädare för Sudettyska partiet, ett ”förklätt” nazistparti som tog order från Berlin, nationell autonomi och självstyre för tyskarna i Tjeckoslovakien. Dessa krav stöddes av en stor del av landets ca 3,5 miljoner tysktalande medborgare.  De sudettyska aktivisterna hade emellertid instruktioner från Hitler att hela tiden trappa upp konflikten och till varje pris undvika en överenskommelse med den tjeckoslovakiska regeringen.  Under sommaren 1938 förvärrades situationen alltmer och de flesta internationella bedömare fruktade att ett krig snart skulle bryta ut mellan Tyskland och Tjeckoslovakien över den ”sudettyska frågan”.

Den 29 september 1938 sammanträffade den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och Frankrikes president Édouard Daladier med Adolf Hitler och Italiens ledare Benito Mussolini i München, för att försöka lösa krisen i Tjeckoslovakien. Genom att hota med krig fick Hitler igenom sina krav och Tjeckoslovakien tvingades avstå stora delar av sina västra gränsområden till Tyskland. Hitler lovade att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser. Vid hemkomsten till London förklarade premiärminister Chamberlain att han genom Münchenavtalet hade uppnått ”fred för vår tid” ("I believe it is peace for our time.").

I Münchenavtalet den 29 september 1938 fick Hitler igenom sitt krav på att annektera Sudetenland, den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien. Den 1 oktober 1938 marscherade tyska trupper in i Sudetenland. Den tysktalande majoriteten i området hälsade trupperna med stort jubel. Hitler lovade att detta var hans sista territoriella krav och att han skulle respektera det övriga Tjeckoslovakiens gränser.

Mindre än ett halvår senare bröt han det löftet. Den 15 mars 1939 gjordes den västra delen, Böhmen-Mähren, till ett tyskt protektorat. Slovakien, som var den östra delen, blev en självstyrande stat i allians med Tyskland. Hösten 1944 ockuperades även Slovakien.

Det tyska handlandet väckte starka reaktioner hos omvärlden. Hitler nöjde sig inte längre med att återerövra det som Tyskland hade förlorat i Versaillesfreden och att samla alla tysktalande folk inom sitt rike. Hans politik syftade till en total maktdominans i Europa.

Efter första världskriget ställdes det tyska området kring handelsstaden Danzig under Nationernas Förbunds beskydd. Genom en union förenades det med Polen och fick, enligt Versaillesfördraget, inte återgå till Tyskland.

Från och med hösten 1938 krävde Hitler flera gånger att Danzig skulle återförenas med Tyskland. Den polska regeringen sade nej. Den 21 mars 1939 upprepades kravet i en hotfullare ton. Den polska regeringen svarade att ett tyskt försök att erövra Danzig skulle betyda krig.

Den brittiska eftergiftspolitiken gentemot Tyskland hade misslyckats. Ett nytt krig i Europa verkade oundvikligt. Storbritannien och Frankrike tillkännagav att de skulle stödja Polen om det angreps.

I slutet av augusti skärptes konflikten mellan Tyskland och Polen. In i det sista försökte Storbritannien, Frankrike och flera andra stater att lösa konflikten på fredlig väg. Även Hitlers vapenbroder Mussolini försökte hindra krigsutbrottet. Anledningen var att den italienska armén ännu inte var fullt rustad för att gå i krig mot Storbritannien och Frankrike.

Efter första världskriget tillhörde Italien segrarmakterna. Landet uppnådde dock inte den stormaktsposition som många italienare hade hoppats på. I början av 1920-talet präglades Italien av svag ekonomi, massarbetslöshet, strejker och politisk oro. Kommunistiska organisationer övertog med våld makten i många städer. Gatubilden var fylld av öppna våldsstrider mellan kommunistiska och nationalistiska rörelser.

I oktober 1922 tog Benito Mussolini och hans fascistiska parti makten i Italien. I januari 1925 förbjöds alla andra politiska partier och Italien blev en diktatur. Mussolini hävdade Italiens ställning som stormakt och strävade efter att utöka det italienska territoriet. Fram till mitten av 1930-talet hade Mussolini goda relationer med västmakterna och deltog i de fransk-brittiska protesterna när Hitler bröt mot Versaillesfreden.

När Italien ockuperade Abessinien, nuvarande Etiopien, 1935 stämplade Nationernas Förbund Italien som angripare och införde ekonomiska sanktioner mot landet. Italien fick hjälp av Tyskland och ett samarbete påbörjades mellan de båda länderna. Hösten 1936 myntade Mussolini begreppet ”axeln Berlin-Rom”. Italien lämnade Nationernas Förbund och Mussolini gav Hitler sitt fulla stöd. Samarbetet stärktes 1937–1938 när både länderna stödde general Franco i det spanska inbördeskriget.

Efter att Hitler hade ockuperat delar av Tjeckoslovakien i mars 1939, började även Mussolini att utöka sitt maktområde. Den 7 april 1939 ockuperade italienska trupper Albanien, som införlivades med Italien.

Den 22 maj 1939 ingick Tyskland och Italien en ömsesidig allians, den så kallade Stålpakten. Om ett av länderna hamnade i krig skulle det andra landet omedelbart sluta upp som bundsförvant med militär hjälp.

Den 27 september 1940 anslöt sig också Japan till Tyskland och Italien. Tremaktspakten ”axeln Berlin-Rom-Tokyo” bildades. Under andra världskriget kallades Tyskland och dess allierade för axelmakterna.

Den 23 augusti 1939 ingick Tyskland och Sovjetunionen ett avtal om att inte angripa varandra militärt. Det skrevs under i Moskva av Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov och Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop. Det kallas därför ofta Molotov-Ribbentroppakten. Nyheten om den tysk-sovjetiska icke-angreppspakten var oväntad för övriga världen. Under hela 1930-talet hade Hitler talat om det kommunistiska Sovjetunionen som en huvudfiende.

Hitlers främsta motiv till pakten var att kunna anfalla Polen utan att riskera ett tvåfrontskrig med både västmakterna och Sovjetunionen. Sovjetunionens ledare, Josef Stalin, hade försökt att bilda ett försvarsförbund med Storbritannien och Frankrike, men detta hade misslyckats. Avtalet med Tyskland blev en väg ut ur Sovjetunionens utrikespolitiska isolering.

Till icke-angreppspakten hörde också ett hemligt avtal. Det gick ut på att Tyskland och Sovjetunionen delade upp Östeuropa mellan sig. Östra Polen, Finland, Estland, Lettland och Bessarabien tillföll Sovjetunionens. Västra Polen och Litauen tillföll Tyskland. I slutet av september 1939 fick dock Sovjetunionen fria händer även i Litauen.