1914­­–1932: Ett Tyskland som formades till Nazityskland

När första världskriget slutade hösten 1918 tillhörde Tyskland den förlorande sidan.

De segrande staterna lade hela skulden för kriget på Tyskland och den tyska regeringen tvingades underteckna hårda fredsvillkor i den så kallade Versaillesfreden. De hårda fredsvillkoren blev en katastrof för Tyskland och lade grunden för den utveckling som ledde fram till andra världskriget.

Efter första världskriget slut i november 1918 vidtog utdragna förhandlingar i Paris som dominerades av Frankrike, Storbritannien och USA. Tyskland deltog inte i förhandlingarna utan ställdes inför fullbordat faktum, och kunde påverka villkoren bara i mindre detaljer. Enligt fredsfördraget som undertecknades i Versailles den 28 juni 1919 tvingades Tyskland:

Erkänna att Tyskland och dess bundsförvanter genom sin aggression hade påtvingat de allierade kriget och därmed var ansvariga för förstörelsen och förlusterna som hade tillfogats dem. Denna s.k. skuldparagraf väckte mycket bitterhet i Tyskland.

Av vilka stora delar tidigare hade erövrats i krig av Tyskland. T.ex. skulle Alsace-Lorraine återgå till Frankrike. Andra landområden införlivades med nya omkringliggande stater, som Polen och Tjeckoslovakien. Det innebar att Tyskland förlorade stora industriella och ekonomiska resurser. Bland annat viktiga järnmalmstillgångar och en fjärdedel av sina koltillgångar. Omkring tio miljoner tyskar hamnade utanför Tysklands nya gränser. Alla kolonier förlorades.

De allierade, särskilt Frankrike, ville försäkra sig om att Tyskland aldrig mer skulle kunna utgöra ett militärt hot. Därför tilläts Tyskland ha en armé med högst 100 000 man och med endast lättare vapenutrustning, en marinkår med högst 15 000 man och inget flygvapen. Den allmänna värnplikten förbjöds. Den tyska gränszonen mot väst, Rhenlandet, skulle vara demilitariserad.

Fabriker, gruvor, maskiner, större handelsfartyg m.m. och alla tillgångar utomlands beslagtogs av segrarmakterna. Miljoner ton av den tyska kolproduktionen skulle levereras till bland annat Frankrike, vars gruvor i den norra delen av landet hade sprängts av tyskarna under kriget.

Framför allt till Frankrike och Belgien som hade drabbats av omfattande förstörelse. Den officiella summan som fastslogs 1921 var enorm, 132 miljarder guldmark, som skulle betalas av under dryg fyra decennier. I verkligheten avsåg dock de allierade att inkräva mindre än hälften. Under efterföljande förhandlingar och konferenser sänktes summan ytterligare och efter Lausanne-konferensen 1932 upphörde första världskrigets segrarmakter att kräva fortsatta betalningar. Även andra villkor i fördraget mjukades upp efterhand.

Under första världskriget var dubbelmonarkin Österrike-Ungern allierad med Tyskland. I andra fredstraktat efter kriget delades Österrike-Ungern upp och fick lämna ifrån sig stora områden. Det ledde bland annat till att två nya stater bildades: Tjeckoslovakien och Jugoslavien. Efter kriget ville den kortvariga republiken Tysk-Österrike anslutas till Tyskland, men detta förbjöds av segrarmakterna som också hindrade att den nya republiken Österrike, grundad 1919, anslöts till Tyskland.

Det lilla antikapitalistiska, antimarxistiska, nationalistiska, rasistiska och antisemitiska Deutsche Arbeiterpartei bildades i München 1919 och den då 30-årige Adolf Hitler anslöt sig. År 1920 antog partiet ett 25-punktsprogram och bytte namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (NSDAP).

NSDAP var starkt influerat av (Völkisch-rörelsens) idéer om den mytomspunna gamla germanska ”folkgemenskapen”. Idéerna var vitt spridda och många av rörelsens tankar återspeglades i det nazistiska partiprogrammet. Bland annat sågs historien som en kamp mellan den andliga blonda nordiska hjälten och den materialistiske, mörke och parasiterande ”juden”, som förknippades med det moderna stadslivet med dess nya varuhus, reklam och kommersialism. Völkisch-rörelsen betonade bandet mellan ”blod och jord” (Blut und Boden), d.v.s. att ett folks ”ras” och därmed dess egenskaper och karaktär, var oupplösligt förbundet med den jord och det landskap det bebodde. Den antisemitism som fanns inom Völkisch-rörelsen var central även i det nazistiska partiprogrammet. Judar sågs som en ”antiras” som utgjorde ett dödligt hot mot den ”ariska rasen”. De var farliga ”baciller” och ”skadegörare” som därför måste oskadliggöras och isoleras från den tyska ”folkkroppen”.

Nazisterna påverkades också av socialdarwinismen, som tolkades som att vissa individer eller grupper hade rätt att dominera genom sin påstått genetiska överlägsenhet. ”Svaga” individer och grupper skulle inte stödjas eftersom det var ”naturens gång” att de gick under. Sådana idéer hade fått stor genomslagskraft under slutet av 1800-talet och kunde användas för att försvara den rådande ojämlika samhällsordningen. De vitas maktpositioner i kolonierna kunde också rättfärdigas med att de tillhörde en högre stående ”ras”.

För nazisterna var det viktigt att Tyskland fick upprättelse efter nederlaget i första världskriget. Villkoren i Versaillesfreden tillbakavisades. De förlorade landområdena skulle vinnas tillbaka, alla tysktalande skulle förenas i ett Stortyskland som ytterligare skulle utvidga sitt territorium eller ”livsrum” (Lebensraum). Framför allt österut i slaviska länder som t.ex. Polen och Ukraina som skulle bli tyska kolonisationsområden. Befolkningarna där påstods vara lägre stående än tyskarna.

Den 29 juli 1921 blev Adolf Hitler partiledare för NSDAP. Partiet hade då några få tusen medlemmar. Flera partiorganisationer skapades, bl.a. det paramilitära SA (stormavdelningarna) som skyddade de egna mötena och angrep politiska motståndare med våld. NSDAP förkastade det demokratiska styrelseskicket med flerpartisystem. I stället ville man ha en stark stat uppbyggd kring en ledare med diktatorisk makt, en Führer.

Nationernas Förbund (NF) bildades på amerikanskt initiativ 1920. NF:s främsta uppgift var att bevara freden och öka förståelsen mellan världens folk. Organisationen arbetade också med ekonomiska och sociala frågor. NF bestod från början av 41 medlemsländer, som alla tillhörde första världskrigets segrarmakter eller hade varit neutrala. Fram till början av 1930-talet blev ytterligare nio länder medlemmar, bland annat Tyskland 1926. USA, som hade varit initiativtagare till organisationen var aldrig med i NF. Under 1920-talet löste NF en rad mindre konflikter runtom i världen.

NF försvagades under de politiska kriserna i Europa på 1930-talet och förlorade sin betydelse efter andra världskrigets utbrott. NF upplöstes efter andra världskrigets slut och ersattes med Förenta Nationerna (FN).

Efter första världskriget bröt det tyska kejsardömet samman. I fria val, där även kvinnor hade rösträtt för första gången, bildades Weimarrepubliken med en demokratisk majoritetsregering, den så kallade Weimarkoalitionen. Regeringen leddes av en Rikskansler. Den lagstiftande makten låg hos riksdagen. Den utövande makten låg hos regeringen och en folkvald president.

Weimarrepublikens första år var kaotiska. Villkoren i Versaillesfreden var en belastning för den tyska ekonomin, men de djupare orsakerna till de ekonomiska problemen stod att finna i krigsårens höga upplåning. Hög inflation, höjda skatter och höjda priser. Återkommande lönekonflikter, strejker och revoltförsök. Den första tiden efter kriget rådde brist på mat och bränsle, många svalt och frös. Skulden lades av nationalistiska kretsar på Versaillesfreden och på Weimarkoalitionen som hade accepterat den.

Nationalistiska, konservativa, högerradikala och antisemitiska kretsar spred den så kallade dolkstötslegenden. Den var ett påstående om att den tyska armén aldrig hade besegrats i första världskriget. Istället skulle kapitulationen ha myglats fram av demokratiska republikaner, socialister, judar och kommunister, som gavs öknamnet ”novemberförbrytarna”. Många trodde på dolkstötslegenden efter att den tyska överbefälhavaren Paul von Hindenburg och hans stabschef Ludendorff, ställt sig bakom det falska påståendet att den tyska armén hade stått obesegrad vid krigsslutet. Redan 1920 ersattes Weimarkoalitionen av en liberal minoritetsregering. Weimarrepublikens första tid kännetecknades av politisk instabilitet, där olika minoritetsregeringar avlöste varandra. År 1925 valdes Paul von Hindenburg till Tysklands president.

Tyskland lät upprepade gånger bli att möta avbetalningsterminerna för krigsskadeståndet. För att istället kunna ta ut skadeståndet direkt ur den tyska produktionen ockuperade Frankrike det stora industricentrat för kol- och stålproduktion i Ruhr i januari 1923. Kombinationen av skulderna efter de tyska jättelånen under världskriget, skadeståndsbetalningarna, ockupationen av Ruhr och de tyska politikernas försök att ta sig ur situationen genom att trycka nya sedlar ledde i stället till en våldsam inflation. Den tyska valutan förlorade hela sitt värde. De tyska arbetarna och medelklassen förlorade nästan allt. Reallönerna sjönk till hälften. Kontanta förmögenheter och besparingar blev värdelösa. Många människor blev helt utblottade.

I november 1923 försökte Hitler och Ludendorff genomföra ett kuppförsök, den s.k. ölhallskuppen i München, inspirerad av den italienske fascistledaren Benito Mussolinis lyckade ”marsch mot Rom” ett år tidigare. Kuppförsöket slogs snabbt ned av polis och militär. Kuppmakarna ställdes inför rätta. Hitler dömdes till 5 års fängelse för förräderi, men släpptes efter bara lite mer än 8 månader. I fängelset skrev han sin bok Min kamp (Mein Kampf).

År 1924 sänkte segrarmakterna de tyska avbetalningarna på krigsskadeståndet under fyra år framåt. Ockupationen av Ruhr drogs tillbaka 1925. I Tyskland genomfördes en valutareform redan i november 1923 som stabiliserade marken (den dåvarande tyska valutan). Under några år rådde god ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet. Tyskland lockade många besökare bl.a. med ett nyskapande och rikt kulturliv. Men den ekonomiska depressionen, som började i USA 1929 och snabbt spred sig till Europa, slog hårdare mot Tyskland än mot övriga europeiska länder. Den tyska exporten sjönk och arbetslösheten steg snabbt. 1932 var den tyska arbetslösheten 30 procent och störst i världen.

Den svåra situationen i Tyskland var en bra grogrund för högerextrema rörelser. Det tyska nationalsocialistiska arbetarpartiets (NSDAP) ledare Adolf Hitler vann gehör med sina löften om ett bättre Tyskland. Han lovade att ogiltigförklara Versaillesfreden, få ekonomin på fötter, ge arbete och förbättrad levnadsstandard åt folket, återta förlorade landområden och förena alla tysktalande människor i ett blomstrande Stortyskland. Samtidigt gav han judarna skulden för Tysklands nederlag i första världskriget, den ekonomiska misären och folkets lidanden.

Weimarrepublikens sista år präglades av politisk kräftgång och ökande politiska oroligheter. Med hjälp av propaganda och våld, försökte Hitler och nazisterna erövra folkets röster och få större inflytande i Tyskland. I riksdagsvalet år 1928 fick NSDAP bara 2,6 procent av rösterna men i valet år 1930 fick de 18,3 procent. I valet den 31 juli 1932 fick NSDAP 37,3 procent av rösterna och blev det största partiet i riksdagen. I ett nyval den 6 november 1932 gick nazistpartiet tillbaka till 33,1 procent, men var fortfarande det största partiet.

SA är en förkortning av Sturmabteilung, som på svenska betyder stormtrupp eller stormavdelning.

SA grundades av Hitler och NSDAP 1920, med Ernst Röhm som var chef för SA. SA-trupperna skulle upprätthålla ordningen på nazistiska möten och skapa oordning på andra partiers möten. De användes i propagandaparader och genomförde terroraktioner mot nazismens motståndare. De brununiformerade SA-männen blev ett fruktat inslag i den tyska gatubilden.

Efter att nazisterna hade kommit till makten 1933, riktades en stor del av SA:s terror mot judarna. Judar trakasserades, misshandlades på gatorna och judiska butiker vandaliserades.

Den 30 juni 1934 lät Hitler arrestera och mörda chefen för SA, Ernst Röhm, och hans nära medarbetare. Aktionen kallas ”De långa knivarnas natt”.

Bakgrunden var att Ernst Röhm hade genomfört en gigantisk utbyggnad av sina styrkor. Han ville göra SA till den ledande militära organisationen i Tyskland och själv få en maktposition som krigsminister. Detta ledde till en maktkamp mellan SA och den reguljära tyska armén, Riksvärnet. Hitler var beroende av Riksvärnets yrkeskunskaper för sina krigsplaner och bestämde att det skulle göras en utrensning inom SA. SA krympte till en organisation utan militära maktmedel. Samtidigt blev SS (Schutzstaffeln), som tidigare stått under SA:s ledning, en självständig organisation som var direkt underställd Hitler.

I samband med aktionen mot SA lät Hitler mörda även en del andra motståndare, både inom och utanför det egna partiet.

Under Ölhallskuppen den 8–9 november 1923, försökte Adolf Hitler och nazisterna ta makten i Tyskland genom en statskupp. De misslyckades och Hitler fick avtjäna nio månader i fängelse. Under fängelsetiden skrev han första delen av sin bok Mein Kampf. Boken publicerades i juli 1925. När han blivit frisläppt skrev han den andra delen, som publicerades i december 1926. Några år senare slogs de båda delarna ihop till en enda bok.

Hitlers politiska manifest lades fram i boken Mein Kampf. Han utmålade judarna som en mindervärdig och konspirerande ras, med allt igenom usla egenskaper. Han beskrev sina utrikespolitiska mål att krossa kommunismen och att erövra landområden i Sovjetunionen och Östeuropa.

Mein Kampf blev nationalsocialismens viktigaste skrift och lanserades både i och utanför Tyskland. År 1939 hade över fem miljoner exemplar av boken sålts och den hade översatts till elva olika språk. Vid krigsslutet 1945 hade upplagan ökat till tio miljoner och den hade översatts till ytterligare fem språk.

Förkortningen SS står för Schutzstaffeln, som på svenska betyder skyddsavdelning eller skyddsvakt.

SS var till början en personlig vaktstyrka på omkring 250 man. Hitler började omge sig med SS-soldater under 1923. Den 6 januari 1929 grundades SS som en officiell organisation, sorterade under SA (Sturmabteilung). Heinrich Himmler utnämndes till chef för SS. Fram till slutet av 1932 ökade medlemsantalet från några hundra till över 50 000 man. I slutet av 1933 bestod SS av 200 000 man. Efter De långa knivarnas natt den 30 juni 1934, då Hitler rensade ut inom SA, blev SS en helt självständig organisation. Under slutet av 1930-talet och efter krigsutbrottet växte organisationen ytterligare.

SS var en dominerande organisation i Nazityskland, en elitstyrka som kunde liknas vid en stat i staten. SS var den viktigaste aktören under Förintelsen.

En rad organisationer och enheter upprättades under SS - bland annat SD, Gestapo och Einsatzgruppen.

Hösten 1939 bildades Waffen-SS, som blev SS militära förband. En annan av SS underorganisationer var Reichsicherheitshauptamt (RSHA). Det bildades i september 1939 och var ett ledningsorgan bland annat för den tyska säkerhetspolisen.

RSHA var i sin tur uppdelat i flera olika avdelningar. En av dessa var den så kallade judiska byrån under Gestapo. Den judiska byrån leddes av Adolf Eichmann. Denna avdelning ansvarade för ”judefrågor”, som bland annat kunde vara deportationer av judiska personer, både från det Tyska riket och från de ockuperade länderna.

I Nürnbergprocessen efter kriget förklarades SS, och alla dess underorganisationer, som en brottslig organisation.

SD är en förkortning av Sicherheitsdienst des Reichsführer-SS, som var SS-säkerhetstjänst.

SD bildades 1931 som en underorganisation till SS, med Reinhard Heydrich som chef. SD var en underrättelseorganisation, som till en början hade till uppgift att avslöja fiender inom det tyska nazistpartiet. När nazisterna kom till makten 1933, utökades organisationens verksamhet till att omfatta hela det tyska folket. SD stod nära Gestapo och gränserna mellan dem var ibland svåra att urskilja. Under kriget var SD också verksamt i alla de tyskockuperade länderna.