Förintelsen i Ungern

Judar har levt i Ungern eller i de omkringliggande områden som tillhört Ungern ända sedan det ungerska riket grundades i slutet av 900-talet. I samband med att dubbelmonarkin Österrike-Ungern grundades 1867 inkluderas judarna som medborgare. Dock erhöll judarna i Ungern likvärdiga medborgerliga rättigheter först några år senare, 1895. Judarna kunde därmed delta aktivt i samhällslivet på lika villkor, vilket bidrog till Ungerns ekonomiska utveckling och modernisering.

Efter första världskriget blev Ungern helt självständigt, men förlorade samtidigt 2/3 delar av sitt territorium och därmed också hälften av sin befolkning. Under den här perioden växte den exkluderande nationalismen starkare och antisemitismen ökade.  Den konservativa regimen under Miklós Horthy införde lagar som begränsade judarnas möjligheter till högre studier. Under mellankrigstiden exkluderades judarna stegvis och 1938 infördes den första anti-judiska lagen som begränsade judarnas andel inom vissa yrken. Ungern fick successivt under åren 1938-1941 med stöd av Nazi-Tyskland tillbaka delar av sitt forna territorium. Detta medförde att den judiska befolkningen ökade och vid folkräkningen 1941 hade Ungern cirka 825 000 judar enligt en rasmässig definition som också inkluderade 100 000 kristna med judisk bakgrund. 

1939 infördes den andra anti-judiska lagen som i likhet med den första syftade till att begränsa judarnas andel inom vissa yrken och försvaga deras ekonomiska position till förmån för kristna ungrare. Konsekvensen blev att cirka 250 000 judar förlorade sina jobb. Judarna blev också av med sina civila rättigheter och rätten att rösta. 1941 infördes en tredje anti-judisk lag som förbjöd giftermål mellan kristna och judar. Ett motsvarande lagförslag för romer röstades ner i det ungerska parlamentet samma år. I den fjärde anti-judiska lagen 1942 förbjöds judarna att äga fastigheter. Därutöver infördes en lång rad föreskrifter och regleringar som diskriminerade och försvårade judarnas liv. 

En majoritet av alla arbetsföra judiska och många romska män tvångskommenderades till arbetsläger eftersom de kategoriserades som ”opålitliga” från ett nationellt perspektiv. Stegvis försämrades förhållandena i arbetslägren och övergick till att bli rent slavarbete. Många placerades för tjänstgöring vid fronten och omkom eller dödades, även av ungerska soldater. Totalt beräknas cirka 42 000 judiska och ett par tusen romska män ha dödats i den här typen av tvångstjänstgöring.

Runt 18 000 judar som inte kunde bevisa att de hade rätt till ungerskt medborgarskap tvångsdeporterades i augusti 1941 på initiativ av ungerska ledare till Kamyanets-Podilsky, i dagens Ukraina. Där massavrättades de av tyska SS-styrkor. Det var den första femsiffriga massavrättningen under Förintelsen. Den ungerska militärpolisen dödade också cirka 4 000 människor i en massaker i Újvidék (Novi Sad) under månadsskiftet januari/februari 1942, varav cirka 1 000 judar. Det innebär att den ungerska regeringen bar ansvaret för folkmordet på runt 63 000 judar och ett ännu okänt antal romer under perioden augusti 1941 till mars 1944.

Effekten av det inledande folkmordet var att den judiska befolkningen minskade, men en majoritet av de ungerska judarna levde ännu i början av år 1944 och deras roll i den ungerska ekonomin var trots allt ganska betydande ända fram till mars 1944. Rykten om att judarna i andra delar av Europa massmördades nådde Ungern, men de ungerska judarna hyste fortfarande hopp om att deras ungerska medborgskap skulle skydda dem.

I mars 1944 ockuperades Ungern av Nazi-Tyskland som snabbt vidtog förberedelser för genomförandet av ”den slutliga lösningen av judefrågan”. Dock skickade Nazi-Tyskland endast 600 SS-män till Ungern som under ledning av Adolf Eichmann fick uppdraget att genomföra ”den slutliga lösningen”. Denna relativt lilla styrka kom att tillsammans med flera hundra tusen ungrare genomföra den enorma operationen att först tvångsförflytta alla judar till avskilda ghetton, sedan konfiskera deras tillgångar och slutligen deportera dem. Delar av tillgångarna och bostäderna distribuerades till ungrare, andra plundrades.

Officiellt skulle judarna skickas till arbetsläger och relativt få protesterade därför mot själva deporteringen. De ungerska ledarna och nazisterna visste däremot att judarna skickades mot en säker död. Under april-juli deporterades cirka 440 000 judar via 150 tågtransporter till Auschwitz, varav 90 % mördades vid ankomsten. I slutet av juli hade alla judar på landsbygden och i provinsstäderna utplånats. De enda judar som fanns kvar i Ungern i juli 1944 befann sig i huvudstaden Budapest. Den brittiske premiärministern Winston Churchill skrev i juli att ”Det är ingen tvekan att mördandet av judarna i Ungern … troligtvis är det största och mest fruktansvärda brottet någonsin i världshistorien”.

Efter att judarna deporteras i juli 1944 diskuterades en motsvarande lösning av ”zigenarfrågan” och ett flertal romer deporterades och dödades. Konsekvensen blev att runt 50 000 romer, vilket motsvarar cirka 25 % av den romska befolkningen i Ungern under kriget, tvångsförflyttades till  koncentrations- eller arbetsläger i antingen Ungern eller Nazi-Tyskland där många omkom eller mördades.

I slutet av juni krävde flera internationella auktoriteter såsom påven, den amerikanske presidenten Franklin Roosevelt och Sveriges kung Gustaf V ett omedelbart stopp av deportationerna. Den ungerske riksföreståndaren Mikós Horthy deklarerade i mitten av juli att deportationerna skulle upphöra, men trots det deporterades ytterligare 50 000 judar.

Sveriges ambassad med Raoul Wallenberg och Per Anger i spetsen utfärdade i likhet med beskickningarna från Schweiz, Vatikanstaten, Portugal och Spanien så kallade ”skyddspass” som gjorde att cirka 25 000 judar i det internationella gettot i Budapest hindrades från att deporteras. Wallenberg och hans medarbetare arbetade aktivt för att förhindra deportationer och tusentals judar anser att de har honom att tacka för sina liv. Den ungerska juden och advokaten Rudolf Kasztner mutade ledande nazister och kunde därmed rädda cirka 1 700 judar via en tågtransport till Schweiz. 

De ungerska fascisterna, Pilkorsarna, tog över makten den 15 oktober 1944 från Horthy-regimen. Under perioden därefter och fram till februari 1945 mördade Pilkorsarna ytterligare 10-15 000 judar samt hundratals romer i Ungern genom massavrättningar. Resultatet av Förintelsen i Ungern innebar att cirka 570 000 judar mördades, vilket motsvarade 70 % av Ungerns judiska befolkning, och att cirka 12 000 romer mördades, vilket motsvarade cirka 10 % av Ungerns romska befolkning.