Förintelseläger

De nazityska förintelselägren upprättades för ett enda syfte: att genomföra ett systematiskt massmord på Europas judar. Även benämningarna utrotningsläger eller dödsläger förekommer och är synonymt med förintelseläger.

Massmorden påbörjades när Nazityskland invaderade Sovjetunionen i juni 1941. Sovjetiska och baltiska judar avrättades genom massarkebuseringar. Det skedde i skuggan av de militära striderna som pågick i landet, men väckte ändå stor uppmärksamhet bland lokalbefolkningarna. Avrättningarna tog också lång tid, bland annat med stora massgravar som först skulle grävas och sedan grävas igen. Nazisterna försökte därför experimentera fram en effektivare metod. Lösningen blev specialbyggda förintelseläger som började upprättas i slutet av 1941, där judarna mördades med gas.

Det fanns fyra renodlade förintelseläger: Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka. Alla låg i det av Nazityskland annekterade Polen. Gaskamrarna i lägren var byggda så att de liknade duschrum. Offren mördades genom att kamrarna fylldes med koloxid.

De flesta judar som deporterades till förintelselägren avrättades direkt vid ankomsten. Endast ett mindre antal fångar valdes ut och hölls vid liv för att utföra de nödvändiga arbetena i lägren. En särskild arbetsgrupp kallades Sonderkommando. Det var de fångar som tvingades bära ut de döda kropparna från gaskamrarna och bränna dem.

Förintelselägren var förhållandevis små läger, som enbart fungerade som avrättningsplatser. Bostadsbaracker och andra byggnader behövdes bara för lägervakterna och det mindre antal fångar som arbetade i lägret.

Belzec, Sobibor och Treblinka var i drift under 1942–1943. Förintelselägret Chelmno var i drift i två perioder: från den 8 december 1941 till mars 1943, och från april 1944 till den 17 januari 1945. Totalt mördades över två miljoner judar i dessa fyra läger.

Två av de läger som upprättades i det av Nazityskland annekterade Polen, Auschwitz-Birkenau och Majdanek, fungerade som kombinerade koncentrations- och förintelseläger. Vid ankomsten till dessa läger fick fångarna genomgå selektioner, under vilka de antingen togs ut som slavarbetare eller sändes direkt till gaskamrarna. Kvinnor, barn och äldre hörde till dem som oftast gasades ihjäl direkt vid ankomsten.

Auschwitz-Birkenau var det största nazityska lägret och blev centrum för utrotningen av Europas judar.

Majdanek var ett mycket mindre läger, vars gaskammare inte hade kapacitet att avrätta fångar i stor skala. Men det faktum att en del av de judiska fångarna fördes direkt till gaskamrarna vid ankomsten, gör att Majdanek brukar räknas som ett förintelseläger.

I både Auschwitz-Birkenau och Majdanek användes Zyklon-B i gaskamrarna. Zyklon-B var egentligen ett bekämpningsmedel mot skadedjur, som användes för avlusning av kläder och baracker i lägren. Det tillverkades av det tyska företaget Degesch (Deutsche Gesellschaft für Schädlingsbekämpfung), som var ett dotterbolag till den tyska kemikoncernen I.G. Farben. Ämnet levererades i kristallform, och när de kom i kontakt med luften utvecklades en giftig gas. Kristallerna förvarades i slutna behållare, som tömdes ner i öppningar på taken till gaskamrarna.

1941–1945

Chelmno var ett förintelseläger som låg i Polen, väster om staden Lodz. Det var det första nazityska lägret där massavrättningar utfördes med gas. Bortsett från Einsatzgruppernas aktioner i Sovjetunionen, var det också den första plats där de tyska nazisterna utförde massmord på judar.

Chelmno var främst avsett för att avrätta judarna i Lodz ghetto och i regionerna däromkring. Själva avrättningsplatsen var uppbyggd kring en gammal slottsbyggnad, där också den tyska lägerpersonalen bodde. I ett skogsområde en bit därifrån fanns massgravar och krematorium.

Lägret var i drift en första period från december 1941 till mars 1943 och i en andra period från april 1944 till januari 1945. Totalt mördades omkring 320 000 människor i Chelmno, varav de flesta var judar. Lägret bemannades av en lägerkommendant och tyska SS-män. Det fanns också ett mindre antal judiska tvångsarbetare, som bland annat fick gräva massgravarna.

Chelmno togs i bruk den 8 december 1941. De första offren var polska judar från Lodzområdet och omkring 5 000 romer. I mitten av januari 1942 påbörjades deportationerna från ghettot i Lodz. Vid slutet av året hade omkring 86 000 judar från ghettot mördats i Chelmno.

Många av judarna i Chelmno var från Polen, men där fanns också judar från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien och Luxemburg, som tidigare hade deporterats till Lodz ghetto. Även ett antal icke-judiska polacker, sovjetiska krigsfångar och 88 barn från staden Lidice i Tjeckoslovakien sändes till förintelselägret i Chelmno under 1942.

De deporterade anlände med tåg till en järnvägsstation i närheten och transporterades sedan på lastbilar den sista biten till lägret. Vid ankomsten samlades de ihop på slottets gårdsplan. Där fick de veta att de skulle duscha, innan de skulle resa vidare till ett arbetsläger. I grupper om 50–70 personer, män, kvinnor och barn tillsammans, fördes de in i byggnaden. Där fick de klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter.

När alla klätt av sig tvingades de, oftast med slag och sparkar, att gå nedför en ramp som ledde in till ett slutet lastutrymme i en lastbil. När den var fylld låstes dörrarna och lastbilen startades. Med hjälp av en slang leddes avgaserna in i lastutrymmet. Efter ungefär tio minuter hade alla kvävts till döds.

Kropparna fördes till det närbelägna skogsområdet, där de kastades i massgravar. Våren 1944 byggdes krematorium och kropparna brändes istället. En stor del av de värdesaker som tillhörde offren, gavs eller såldes till tyskar som var bosatta i området.

I mars 1943 stoppades deportationerna till Chelmno. Då var alla judar i den omgivande regionen utrotade, bortsett från dem som fortfarande fanns kvar i Lodz ghetto. I april 1944 beslutade tyskarna att avveckla ghettot i Lodz helt och hållet och öppnade därför Chelmno igen. Från mitten av juni till mitten av juli 1944 gasades över 7 000 judar ihjäl. Därefter avtog transporterna till Chelmno och de flesta av de kvarvarande judarna i ghettot sändes istället till Auschwitz-Birkenau. Gaskamrarna i Birkenau hade större kapacitet och var effektivare.

När den sovjetiska armén kom allt närmare under hösten 1944, började tyskarna utplåna spåren av massmorden i Chelmno. Massgravarna grävdes upp och kropparna kremerades. Den 17 januari 1945 lämnade tyskarna lägret.

Två av de judiska fångar som togs ut för att gräva gravar i Chelmno, lyckades fly därifrån. I slutet av januari 1942 gav en av dem, Jacob Grojanowski, en detaljerad rapport om Chelmno till den judiska motståndsrörelsen i Warszawas ghetto. Rapporten smugglades till London av den polska motståndsrörelsen och blev känd i juni 1942. Efter kriget gav också en tysk nazist som befunnit sig i Chelmno, en detaljerad beskrivning av lägret och vad som hade ägt rum där.

Mellan 1947 och 1950 åtalades två medlemmar av Chelmnos lägerpersonal, Walter Piller och Hermann Gielow. Båda dömdes till döden och avrättades. Mellan 1962 och 1965 åtalades ytterligare tolv medlemmar av en västtysk domstol. Tre av dem dömdes till 13 års fängelse och en till tolv år. De övriga fick endast lindriga straff.

1942

Belzec var ett förintelseläger som låg i Lublindistriktet i sydöstra Polen. De tyska nazisterna började bygga Belzec i november 1941, i syfte att utrota judarna i generalguvernementet Polen. Totalt mördades omkring 600 000 människor i Belzec. Bortsett från några hundra romer, var alla judar.

Belzec bemannades av en lägerkommendant, 20–30 SS-män och över 100 ukrainska vakter. De sistnämnda var ukrainska krigsfångar, som hade anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Lägret var indelat i en administrationsdel där fångarna togs emot och en del med tre gaskammare.

Under februari 1942 skickades flera grupper av judar till lägret, för att gaskamrarna skulle testas innan de togs i drift. Den 17 mars 1942 började Belzec officiellt att fungera som förintelseläger. Bara under de närmaste veckorna därefter mördades 80 000 judar i lägret. Under maj månad sändes tusentals judar från Krakow till Belzec.

Judarna transporterades till Belzec med godståg. Varje tåg bestod av mellan 40 och 60 vagnar. Resorna tog oftast lång tid, ibland flera dagar. Förhållandena inne i de fullpackade och igenbommade godsvagnarna var odrägliga. Många dog under transporterna.

När ett tåg anlände till Belzec togs 20 vagnar åt gången in i lägret, med omkring 2 000 judar. Vid ankomsten fick judarna veta att de befann sig i ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan de skulle transporteras vidare till ett arbetsläger. Män och kvinnor separerades. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter och därefter fördes de in i gaskamrarna. I början tog denna procedur tre–fyra timmar men snart drevs tempot upp så det hela genomfördes på 60–90 minuter. Efter avrättningarna slängdes kropparna i massgravar.

I juni 1942 byggdes gaskamrarna ut, så att fler skulle få plats samtidigt. Mellan juli och december 1942 sändes 225 000 judar från Lvovområdet till Belzec, 130 000 från Krakowdistriktet och ytterligare tiotusentals från olika polska områden. I december 1942 stoppades deportationerna till Belzec. Då hade de flesta av judarna i generalguvernementet mördats.

Alla judar dödades inte omedelbart vid ankomsten. En del av de yngre, fysiskt starka männen togs ut som arbetskraft. Totalt arbetade mellan 700 och 1 000 judar i lägret under hela den period det existerade.

Arbetsuppgifterna för judarna i förintelselägret var ofta vedervärdiga. En grupp av judar rengjorde godsvagnarna efter varje transport och bar bort de människor som inte hade överlevt resan. En annan grupp sorterade offrens ägodelar. En tredje grupp forslade bort kropparna från gaskamrarna och grävde ner dem i massgravarna. Ytterligare en grupp tog bort guldplomber ur de döda offrens tänder. Dessa judiska arbetare behandlades mycket brutalt och samtliga dödades när de inte längre behövdes som arbetskraft.

Under våren 1943 grävdes gravarna i Belzec upp och kropparna brändes, i syfte att utplåna bevisen för massmördandet. Därefter stängdes lägret. De sista 600 fångarna sändes till förintelselägret Sobibor. Platsen där Belzec hade legat gjordes om till en lantgård.

1942–1943

Sobibor var ett förintelseläger i Polen, i närheten av en by med samma namn. Lägret etablerades våren 1942 och avvecklades i slutet av 1943.

Sobibor bemannades av en kommendant som till sin hjälp hade omkring 30 SS-män och ett hundratal ukrainska lägervakter. De sistnämnda hade tidigare varit krigsfångar. Lägret var uppdelat i en administrationsdel, en mottagningsdel och ett avrättningsområde.

Judarna anlände i godståg och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle få duscha innan de transporterades vidare till ett arbetsläger. De fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, vartefter de tvingades in i gaskamrarna. Varje gaskammare rymde drygt 150 personer. Kammaren fylldes med koloxid och efter 20–30 minuter var alla döda. Hela proceduren från ankomst till att kropparna hade kremerats tog två–tre timmar. När en transport var avslutad anlände nästa.

Under hösten 1942 upphörde transporterna tillfälligt, på grund av att järnvägen till lägret måste repareras. Tyskarna utnyttjade uppehållet till att bygga fler gaskammare. Totalt mördades omkring 250 000 judar i Sobibor. De kom från Polen, Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Frankrike, Holland samt från ghetton i bland annat Vilna och Minsk.

I lägret fanns en grupp på omkring 1 000 judar som användes som arbetskraft. De tvingades förbereda offren inför avrättningarna, ta hand om alla döda kroppar och göra rent i gaskamrarna efter varje avrättning. De servade också lägervakterna som bland annat skomakare, skräddare och kökspersonal. De flesta av de judiska arbetarna fördes till gaskamrarna efter några månader och ersattes av nya.

Det gjordes flera flyktförsök från Sobibor. Några få lyckades, men varje gång avrättade lägerledningen många av de kvarvarande fångarna som hämnd.

Sommaren 1943 organiserade den judiske fången Leon Feldhendler en underjordisk grupp, som började förbereda ett uppror och en massflykt. I september anlände en grupp sovjet-judiska krigsfångar till lägret och dess ledare, löjtnant Aleksandr Pechersky, tog över ledningen för motståndsgruppen. Planen var att döda SS-männen, ta deras vapen och med hjälp av dem få ut så många fångar som möjligt ur lägret.

Upproret ägde rum den 14 oktober 1943. Motståndsgruppen dödade 11 SS-män och flera ukrainska vakter. Omkring 300 fångar lyckades ta sig ut ur lägret, men de flesta av dem fångades senare in och dödades. Endast omkring 50 av dem överlevde till krigsslutet. Alla de fångar som inte tog sig ut ur lägret under upproret blev avrättade.

I juli 1943 hade SS-chefen Heinrich Himmler givit order om att Sobibor skulle göras om från förintelseläger till ett koncentrationsläger. Efter fångupproret i oktober ändrades planerna och hela lägret avvecklades och förstördes. Området omvandlades till en lantgård, som överläts till en ukrainsk lägervakt.

Åren 1965–1966 åtalades elva SS-män som tjänstgjort i Sobibor. En av dem dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till mellan tre och åtta års fängelse, fyra frikändes och en begick självmord.

1942–1943

Treblinka var ett förintelseläger i Polen, nordöst om Warszawa. Lägret byggdes upp i början av sommaren 1942, som ett led i den nazityska planen att utrota judarna i generalguvernementet.

Totalt mördades över 875 000 människor i Treblinka. Av dessa var omkring 845 000 polska judar, omkring 29 000 judar från bland annat Slovakien, Grekland, Bulgarien och Jugoslavien samt omkring 2 000 romer.

Treblinka låg i ett skogsområde som var skyddat från insyn. Ett särskilt järnvägsspår byggdes fram till lägret. Lägret var uppdelat i tre delar. En del var bostadsområde för lägerpersonalen. Där fanns också särskilda baracker för de judar som användes som tvångsarbetskraft i lägret. En annan del var mottagningsområde för fångarna. En tredje, sista del, var avrättningsplats.

Avrättningsplatsen var särskilt inhägnad och avskild från resten av lägret. Där fanns en tegelbyggnad med tre gaskammare. I en byggnad bredvid fanns en dieselmotor som producerade koloxid. Koloxiden gick genom rör till gaskamrarnas tak, där den släpptes ut genom anordningar som liknade duschar. För att undvika panik och kaos under avrättningarna, skulle offren in i det längsta tro att de skulle duscha.

I ena änden av varje gaskammare fanns en dörr som fångarna leddes in igenom. På den motsatta sidan fanns en annan dörr, där de döda kropparna bars ut. En bit därifrån fanns stora diken där offren grävdes ner. Under augusti–oktober 1942 byggdes avrättningsområdet ut med ytterligare ett antal gaskammare.

I Treblinka fanns också ett ”sjukhus”. Det var en avskild del av lägret, kamouflerat med en Rödakorsflagga. Dit fördes de fångar som var för svaga för att själva kunna gå till gaskamrarna, under förespegling att de skulle få vård. Inne i ”sjukhuset” väntade beväpnade lägervakter som dödade dem.

Lägret bemannades av en kommendant, 20–30 tyska SS-män och en ukrainsk vaktstyrka på omkring 100 man. De flesta av de ukrainska vakterna var krigsfångar som anmält sig till frivillig tjänstgöring i lägret. Deras uppgift var att förhindra att någon rymde och att avvärja alla försök till motstånd från fångarna.

I lägret fanns också en tvångsarbetsstyrka på mellan 700 och 1 000 judar. De rengjorde godsvagnarna efter varje transport, förberedde avrättningarna, sorterade offrens ägodelar samt utförde underhållsarbeten i lägret. De bar också ut kropparna från gaskamrarna, plockade bort guldplomber från deras tänder och begravde dem. En del judar fick också serva lägerpersonalen som skomakare och skräddare. Omkring 50 judiska kvinnor arbetade i lägrets kök och tvätteri. De flesta av de judiska arbetarna dödades efter en kortare tid och ersattes av nya.

Treblinka var färdigbyggt den 22 juli 1942. Dagen efter anlände den första transporten med judar, från Warszawas ghetto. Bara under de första månaderna därefter mördades omkring 365 000 judar i Treblinka. Massmördandet i lägret pågick fram till april 1943. Därefter anlände bara ett fåtal transporter.

Avrättningsprocessen i Treblinka byggde på erfarenheter från de tidigare upprättade förintelselägren Belzec och Sobibor. När ett tåg anlände med 6 000–7 000 judar ombord, kopplades 20 vagnar åt gången loss och togs in i lägret. Fångarna beordrades ut ur vagnarna och fick veta att de hade kommit till ett genomgångsläger, där de skulle duschas och desinfekteras innan vidare transport till olika arbetsläger.

Män och kvinnor separerades, barn fick följa med sina mödrar. De fördes in i baracker där de fick klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. Kvinnorna fick håret avklippt. Därefter fördes de ut på en stig genom skogen till avrättningsområdet, där de tvingades in i gaskamrarna.

Många judar försökte fly från tågen under transporterna till lägret. De allra flesta misslyckades. De sköts av de medföljande SS-vakterna eller överlämnades till polisen av lokala invånare som hittade dem. Andra försökte fly från själva lägret, men också de flesta av dem infångades och avrättades.

I mars 1943 kom order till Treblinka att alla bevis på massmorden i lägret skulle utplånas. De judiska tvångsarbetarna fick gräva upp massgravarna och bränna liken. I april 1943 bildades en motståndsgrupp bland tvångsarbetarna. Deras plan var att fångarna skulle stjäla vapen från lägervakternas förråd, för att kunna fly och ansluta sig till den polska motståndsrörelsen. Planen sattes i verket den 2 augusti, men misslyckades. Av de omkring 750 fångar som försökte fly, undkom bara sjuttio. De övriga avrättades.

I juli 1943 stängdes Treblinka. Platsen där lägret hade legat förvandlades till en lantgård, som gavs till en ukrainsk familj.

1964–1965 åtalades tio personer som hade tillhört lägerpersonalen i Treblinka. Fyra av de åtalade dömdes till livstids fängelse, fem dömdes till fängelsestraff på mellan tre och tolv år och en blev frikänd. 1970 åtalades Franz Stangl, som hade varit kommendant i Treblinka. Han hade lyckats fly vid krigsslutet och levde i Brasilien, men utlämnades till Tyskland när han hittades. Han dömdes till livstids fängelse.

1940–1945

Auschwitz-Birkenau var ett kombinerat koncentrations- och förintelseläger, som bestod av tre stora lägerkomplex samt ett fyrtiotal satellitläger. Det var det största och mest brutala nazityska lägret.

Totalt deporterades omkring 1,3 miljoner människor till Auschwitz-Birkenau, varav 1,1 miljoner räknades som judar av nazisterna. Omkring en miljon av dessa människor mördades i lägret. De flesta av dem i gaskamrarna. Därutöver mördades även många andra i lägret. Av dessa var omkring 75 000 polacker, 21 000 romer, 15 000 sovjetiska krigsfångar och 15 000 fångar av andra nationaliteter.

I början av 1940 gav SS-chefen Heinrich Himmler order om att ett koncentrationsläger skulle upprättas vid staden Auschwitz (Oswiecim) i det ockuperade Polen. Lägret som senare kom att kallas Auschwitz I eller Huvudlägret, öppnades den 20 maj 1940. Till en början var de flesta fångarna polska politiska motståndare, men snart sändes fångar från många europeiska länder och Sovjetunionen dit.

I slutet av 1941 inrättades en gaskammare, som främst användes för experiment på mindre grupper av fångar. Här gjordes de första försöken att gasa ihjäl människor med Zyklon-B. Offren var sovjetiska krigsfångar.

I oktober 1941 upprättades ytterligare ett lägerområde, tre kilometer från huvudlägret. Det fick namnet Auschwitz II eller Birkenau, uppkallat efter den polska byn Brzezinka där det byggdes. Birkenau var stadens namn på tyska. Lägret fungerade som förintelseläger, med fyra större gaskammare och krematorium.

Birkenau byggdes hela tiden ut och blev det största lägerområdet, med över 250 baracker och byggnader. Auschwitz I och II (Birkenau) drevs av SS, med Rudolf Höss som kommendant. Den största andelen av fångarna var judar, som kom från alla de tyskkontrollerade länderna. I början av 1943 inrättades en särskild lägerdel för romer. Dit deporterades omkring 23 000 romer.

Det tredje lägerområdet var ett arbetsläger som låg i Monowitz, omkring en halvmil från huvudlägret. Det kallades Monowitz eller Auschwitz III.

Under 1941 byggde den tyska kemikoncernen I.G. Farben (Interessen Gemeinschaft Farbenindustri Aktiengesellschaft) ett industrikomplex i Auschwitz, för att tillverka syntetisk olja och syntetiskt gummi till den tyska krigsmakten. SS-ledningen i Auschwitz hyrde ut koncentrationslägerfångar till koncernen, som använde dem som slavarbetskraft i fabrikerna.

Sommaren 1942 byggde I.G. Farben ett eget bostadsläger för arbetarna, i anslutning till fabriksområdet i Monowitz. Både fabrikerna och bostadslägret drevs i privatägd regi av I.G. Farben, men vakthållningen överläts till SS. Det fungerade som ett vanligt koncentrationsläger, med samma brutalitet och dåliga förhållanden. Dessutom var arbetet extremt hårt. Många fångar dog efter en kort tid i Monowitz.

Från och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. Omkring 200 000 judar deporterades under 1942 till lägret, omkring 270 000 under 1943 och över 600 000 under 1944. Vissa perioder anlände godståg fullastade med judar så gott som dagligen. Ibland kom flera tåg per dag. Mer än 80 procent av alla judar som kom till Auschwitz-Birkenau blev aldrig inregistrerade i lägret, utan fördes direkt till gaskamrarna.

Vid ankomsten till lägret fick fångarna genomgå en selektion. De som ansågs arbetsföra valdes ut till slavarbetare, medan de resterande sändes till gaskamrarna. Där fick de klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar, under förevändning att de skulle duscha. Därefter fördes de in i gaskamrarna. När dörrarna hade slagit igen släcktes ljuset och behållare med giftgasen zyklon-B tömdes ner genom öppningar i taket. Efter varje avrättning fick en särskild arbetsgrupp med fångar, det så kallade Sonderkommando, bära ut de döda kropparna och bränna dem i krematorierna.

De fångar som valdes ut som arbetskraft registrerades in i lägret. De fick håret avrakat, fick ta på sig fångkläder och fick sina fångnummer intatuerade på vänster arm. De fick först sitta i karantän några veckor innan de förflyttades till vanliga bostadsbaracker och fick börja arbeta. Det dagliga livet i lägret var en ständig kamp för att överleva. De dåliga förhållandena, svälten, det tunga arbetet och den fysiska och psykiska terrorn, gjorde att många dog efter bara några månader.

Med jämna mellanrum genomfördes selektioner bland de arbetande fångarna, under vilka utmärglade och svaga sorterades bort och sändes till gaskamrarna. Fångar som blev sjuka eller skadade blev inlagda på ett sjukhus i lägret. Kunde de inte återgå till arbetet efter en–två veckor, skickades de till gaskamrarna.

I början av 1943 blev SS-läkaren Joseph Mengele chefsläkare i Auschwitz-Birkenau. Mengele valde ut fångar, framför allt judar och romer, som han utförde fruktansvärda ”medicinska” experiment på. De injicerades med olika smittoämnen och gifter, steriliserades på de mest makabra sätt, fick kroppsdelar amputerade, ögonen bortfrätta med syra och mycket, mycket mer.

En stor del av Mengeles offer var barn. Han var särskilt intresserad av att experimentera med tvillingar i yngre åldrar. De flesta av Mengeles offer dog under experimenten eller avrättades efteråt.

I oktober 1944 gjorde några medlemmar i Sonderkommando uppror. De lyckades döda några SS-män och förstöra en av gaskamrarna, med hjälp av insmugglade sprängämnen. Alla upprorsmännen dödades. I slutet av 1944 förstörde tyskarna själva de övriga gaskamrarna och krematorierna, för att undanröja bevisen på massmorden.

När den sovjetiska armén närmades sig i mitten av januari 1945, evakuerades hela lägerkomplexet. Fångarna tvingades ut på dödsmarscher till olika koncentrationsläger i Tyskland. Tiotusentals dog under vägen. Omkring 7 500 fångar, som var för sjuka och svaga för att gå, lämnades kvar i lägret. Auschwitz-Birkenau befriades av sovjetiska trupper den 27 januari 1945.

Av de omkring 7 000 SS-medlemmar som arbetade i Auschwitz-Birkenau under olika perioder, åtalades omkring 700 efter kriget. Kommendanten för Auschwitz I och II, Rudolf Höss, undkom vid krigsslutet, men hittades i början av 1946. En domstol i Warszawa dömde honom till döden och han hängdes i Auschwitz den 16 april 1947. Chefsläkaren, Joseph Mengele, lyckades fly till Sydamerika, där han levde under falsk identitet. Han drunknade under en simtur 1979, 68 år gammal.

1941–1944

Majdanek var ursprungligen ett koncentrationsläger, som upprättades utanför staden Lublin i det tyskockuperade Polen. Från början hade tyskarna planer på att göra Majdanek till ett jättestort slavarbetsläger. Det skulle byggas baracker för 250 000 fångar och stora rustningsindustrier runtomkring, där fångarna skulle arbeta. Dessa planer blev aldrig verklighet. Lägret blev bara en femtedel så stort som det var tänkt, med några mindre gaskammare och plats för omkring 50 000 fångar samtidigt.

I oktober 1941 sändes 2 000 sovjetiska krigsfångar till Majdanek och i december samma år 2 000 judiska män. De skulle bygga upp lägret och fick under tiden bo utomhus. Många av dem dog av kölden.

Fångarna som skickades till Majdanek kom från många olika grupper och från hela det tyskkontrollerade Europa. Totalt fanns fångar med över 50 olika nationaliteter representerade i lägret. En stor del av dem var judar. Vid årsskiftet 1941/1942 skickades den judiska befolkningen i Lublinområdet till Majdanek. Våren 1942 anlände omkring 7 000 slovakiska judar till lägret. I april 1943 kom tiotusentals judar från Warszawaghettot. Därutöver sändes också grupper av judar från de flesta tyskockuperade länderna till Majdanek.

Dödssiffran i Majdanek var mycket hög. En stor del av fångarna dog av sjukdomar, svält och utmattning. Många misshandlades till döds av SS-vakterna. Tiotusentals fångar sköts också till döds i organiserade massavrättningar, däribland många judar och sovjetiska krigsfångar.

Majdanek kom i praktiken att fungera både som koncentrationsläger och förintelseläger. De flesta som avrättades i lägrets gaskammare var judar. När transporter med judiska fångar anlände genomfördes selektioner och de som inte kunde arbeta sorterades ut för att avrättas. Men gaskamrarna i Majdanek var förhållandevis små och hade inte kapacitet för några massavrättningar. En del av de icke-arbetsföra fångarna transporterades därför vidare till andra förintelseläger.

Det finns inga säkra uppgifter om det totala antalet fångar som passerade Majdanek, men det rörde sig om flera hundratusen, möjligen upp till en halv miljon. Det finns heller inga säkra uppgifter om hur många som dog där. De uppskattningar som har gjorts av olika historiker, varierar mellan 100 000 till över 350 000. Uppgifter om antalet judar som dog i lägret varierar mellan 60 000 och 120 000.

När den sovjetiska armén närmade sig under våren 1944, började tyskarna att likvidera Majdanek. Fångarna förflyttades till Auschwitz-Birkenau och andra läger. Tyskarna brände all dokumentation, men hann bara utplåna en del av byggnaderna.

Majdanek befriades av sovjetiska trupper den 24 juli 1944. Då fanns bara några hundra fångar kvar i lägret. Direkt efter befrielsen tillsattes en polsk-sovjetisk kommission, för att utreda de brott som nazisterna hade begått i Majdanek. Redan i november 1944 bestämde kommissionen att lägret skulle bevaras som ett statligt monument över nazismens offer.

Av Majdaneks lägerpersonal på omkring 1 300 personer, var det bara drygt 100 som åtalades efter krigsslutet. Ett fåtal av dem dömdes till döden. De övriga fick fängelsestraff.