Ghetton

Ett ghetto var ett avskilt område där bara judar levde. De tyska nazisterna upprättade ghetton under andra världskriget i Polen och i de övriga östeuropeiska länderna. Syftet var att koncentrera judarna och isolera dem från den övriga befolkningen.

Ghettona upprättades oftast i en mindre del av en stad. Alla icke-judar som bodde i området tvångsförflyttades därifrån och alla judar i staden näraliggande områden tvingades att flytta dit. Judarna fick bara ta med sig det allra nödvändigaste till ghettot, så mycket som de orkade bära eller kunde dra på en liten kärra. Under åren 1941–1942 tvångsförflyttade man även judar från områden längre bort, från Tyska riket och från de ockuperade västeuropeiska länderna

Ghettot var ett slutet område, i de flesta fall omgärdades av en mur eller ett taggtrådsstängsel. Ingångarna och gränserna bevakades av SS-män och ibland också av lokal polis. Inne i ghettot upprätthölls ordningen oftast av judisk ordningspolis. I ghettot fanns fabriker och verkstäder där judarna fick arbeta för den tyska krigsindustrin. De flesta ghetton var stängda mot yttervärlden men i en del ghetton tilläts invånarna att lämna området på dagarna, för att arbeta på andra platser.

I varje ghetto skulle det finnas ett judiskt råd (Judenrat), som skulle sköta den dagliga administrationen och se till att alla tyska order blev verkställda. Medlemmarna i de judiska råden försökte hjälpa och skydda ghettoinvånarna samtidigt som de de var tvungna att utföra det som tyskarna beordrade. Ofta tvingades de judiska råden att välja ut vilka judar som skulle deporteras till tvångsarbete och till förintelselägren. De rådsmedlemmar som vägrade att lyda order avrättades. En del begick självmord för att slippa utföra uppgiften.

Ghettona var extremt överbefolkade och trångbodda. Flera familjer delade ofta på ett enda rum. Bostäderna var dåligt uppvärmda och de hygieniska förhållandena var katastrofala. De flesta ghettoområden var också förhållandevis omoderna, på många platser saknades vatten och avlopp. Matransonerna bestod främst av potatis, soppa och bröd, och motsvarade som mest en tiondel av dagsbehovet.

I de ghetton där det var möjligt smugglade judarna själva in mat och andra förnödenheter. Varorna kom främst från den svarta marknaden utanför och kostade stora summor. Det var belagt med dödsstraff att bli upptäckt och en stor del av judarna som levde i ghettona dog av svält och sjukdomsepidemier. Många avrättades för brott mot någon regel, för flyktförsök eller som hämnd för att någon annan hade lyckats fly.

Ghettona fungerade som ”en stad i staden” och invånarna försökte göra det dagliga livet så normalt som möjligt. Skolor inrättades för barnen. Gudtjänster och kulturella aktiviteter anordnades. Det fanns exempelvis caféer, bibliotek, postkontor och sjukhus. Oftast införde tyskarna en särskild valuta i ghettona. Detta var en del av nazisternas plundring av den judiska befolkningen. Judarna tvingades växla in alla sina pengar mot nytillverkade sedlar och mynt som saknade egentligt värde.

När förintelselägren togs i bruk började tyskarna att avveckla ghettona. Under 1942–1943 massdeporterades ghettoinvånarna till gaskamrarna i förintelselägren. Sommaren 1944 var de allra flesta ghetton tomma, bortsett från ett fåtal judar som hade lyckats gömma sig och undgå deportationerna. Det enda ghetto som fortfarande var i drift när allierade styrkor nådde fram, var ghettot i Budapest. Det hade blivit upprättat först 1944, efter att tyskarna hade ockuperat Ungern. Ghettot i Budapest befriades av sovjetiska trupper i januari 1945.

Lodz var Polens näst största stad och låg i den del av landet som blev en del av Tyska riket, det så kallade Warthegau. De 223 000 judar som bodde i Lodz utgjorde närmare 35 procent av stadens totala befolkning. Omkring 10 procent av invånarna i Lodz var tyskar. I april 1940 döptes staden om till Litzmannstadt, efter den tyska generalen Karl Litzmann, som hade erövrat Lodz under första världskriget.

Direkt efter att tyskarna hade intagit Lodz konfiskerades större delen av de judiska invånarnas ekonomiska tillgångar. En rad anti-judiska restriktioner infördes, som bland annat innebar att judarna inte fick äga bilar eller radioapparater och inte färdas med allmänna transportmedel. Tiotusentals judar skickades iväg på tvångsarbete. I mitten av november 1939 förstördes alla synagogor i staden.

Den 8 februari 1940 började judarna i Lodz att föras till ett ghetto, som inrättats i den mest omoderna delen av staden. Under 1941–1942 fördes också judar från närliggande områden och från en del av de tyskockuperade länderna i Europa dit.

Totalt passerade omkring 205 000 judar ghettot i Lodz. Som mest bodde 164 000 människor där samtidigt. Trängseln var enorm, det var stor brist på mat och det saknades både vatten och avlopp. En särskild grupp judar tvingades att samla ihop all avföring och frakta bort den på kärror. Dessa människor blev betraktade som de lägst stående och de flesta av dem dog i tyfus. Totalt dog närmare 45 000 judar av svält, köld och sjukdomar i ghettot. Med jämna mellanrum utförde tyskarna också offentliga avrättningar, för att skrämma invånarna från att göra motstånd.

Inne i ghettot upprättades fabriker, där judarna användes som arbetskraft för den tyska krigsindustrin. I fabrikerna tillverkades bland annat uniformer och skor till tyska soldater. Det fanns också sjukhus och skolor för barnen. Lodzghettot var helt isolerat från omvärlden. Eftersom ingen extra mat eller andra varor kunde smugglas in utifrån var ghettot i Lodz ett av de absolut fattigaste.

Då ingen fick gå in eller ut ur ghettot i Lodz kunde de aldrig upprätta några kontakter med den nationella polska motståndsrörelsen utanför. En underjordisk grupp i ghettot byggde dock egna mottagare som kunde ta emot radioutsändningar vilket blev den enda information från omvärlden som kom in i ghettot. Gruppen avslöjades av tyskarna i början av juni 1944 och avrättades.

Under 1941 deporterades många judar från ghettot i Lodz till olika arbetsläger. I januari 1942 började ghettoinvånarna att deporteras till förintelselägret Chelmno. Under de första fem månaderna 1942 sändes 55 000 judar från Lodz ghetto till gaskamrarna i Chelmno och ytterligare 20 000 i september samma år.

Från oktober 1942 till april 1944 ägde inga deportationer rum. I maj 1944 började tyskarna att avveckla ghettot och under de efterföljande tre månaderna deporterades omkring 70 000 av invånarna till koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz-Birkenau. Kvar i ghettot fanns 1 200 judar. Hälften av dem skickades till arbetsläger i Tyskland och den andra hälften stängdes in i en fängelseliknande byggnad inne i ghettot. De sistnämnda befriades av sovjetiska trupper den 19 januari 1945.

I slutet av 1941 fördes omkring 5 000 romer till Lodz och placerades i en avskild del av ghettot. Alla dessa deporterades till gaskamrarna i Chelmno redan på våren 1942.

När Polen ockuperades av Nazityskland i september 1939 levde 375 000 judar i Warszawa. Det var den största judiska befolkningen i någon stad i Europa och Warszawa var ett viktigt centrum för hela den polska judiska befolkningen. Judarna i den polska huvudstaden var 30 procent av dess totala invånarantal.

Direkt efter ockupationen började judarna i Polen att utsättas för brutala förföljelser. Antijudiska bestämmelser och restriktioner infördes, som bl.a. medförde att de förlorade sina arbeten och därmed möjligheterna till inkomst. Många togs ut till tvångsarbete. Den 12 oktober 1940 beordrades alla judar i Warszawa att flytta till ett nyupprättat ghetto i en avgränsad del av staden. Den 16 november stängdes judarna in i ghettot. Senare tvingades även tiotusentals judar från andra delar av generalguvernementet i Polen och från Tyska riket dit, liksom flera hundra romer. Som mest levde nästan en halv miljon människor på en yta som var endast 2,4 procent av stadens totala yta.

Ghettot bestod av två delar – Stora och Lilla ghettot – som avskiljdes av en starkt trafikerad ”arisk” huvudgata. I början fick judarna bara gå mellan de båda ghettona vid en viss tidpunkt på dagen, när gatan stängdes av för ”arier”. Senare byggdes en gångbro över gatan. Kring såväl Stora som Lilla ghettot restes en flera meter hög mur  med taggtråd och krossat glas högst upp. Ingångarna bevakades av tyska SS-män och polsk polis. Invånarna användes som tvångsarbetskraft. En del arbetade i olika verkstäder som inrättades inne i ghettot, medan andra fördes till tunga arbeten utanför. Att lämna ghettot om man inte hade tillstånd att arbeta utanför var belagt med dödsstraff. Liksom i andra ghetton införde tyskarna ett s.k. juderåd som tvingades ansvara för ghettots inre ordning och för att utföra tyska order.

Som mest fanns omkring 445 000 judar i Warszawa ghettot. Trångboddheten och de sanitära förhållandena var katastrofala. Minst sex-sju personer bodde tillsammans i ett rum. Matransonerna som tilldelades av tyskarna var minimala. Dödligheten till följd av svält, köld och sjukdomsepidemier var mycket hög. Över 80 000 människor dog i ghettot fram till sommaren 1942. Många barn som blev föräldralösa tvingades tillbringa all sin tid på gatorna, där de snart svalt eller frös ihjäl. Döende och döda människor som låg utomhus blev en så vanlig syn, att de som gick förbi inte reagerade. Men trots de svåra förhållandena försökte invånarna inrätta en så normal vardag som möjligt, med bland annat skolor för barnen. Det fanns också ett rikt kulturliv, med exempelvis teatrar och en symfoniorkester.

I slutet på juli 1942 började de tyska nazisterna att massdeportera judar från ghettot. Till följd av att det hade tömts stängdes Lilla ghettot i augusti 1942. Under två månader deporterades 300 000, de flesta till dödslägret Treblinka. Under deportationerna mördades också tusentals judar i ghettot. Efteråt fanns omkring 60 000 judar kvar.

Inne i Warszawagettot organiserades två motståndsgrupper. Den största gruppen med några hundra unga män och kvinnor leddes av Mordechai Anielewicz och kallades ZOB, efter sitt polska namn Zydowska Organizacja Bojowa (på svenska ungefär Judiska kamporganisationen). När tyskarna återigen började deportera judar från gettot i januari 1943, försökte ZOB göra väpnat motstånd. Transporterna upphörde efter fem dagar. Gettoinvånarna stärktes i tron att det var motståndsaktionen som hade stoppat deportationerna. I själva verket hade tyskarna planerat att bara sända iväg några tusen judar vid denna tidpunkt.

När tyska SS- och polisenheter gick in i ghettot den 19 april 1943 för att likvidera, möttes de på nytt av väpnat motstånd. Motståndskämparna hade fått en del vapen från den polska motståndsrörelsen och själva tillverkat s.k. molotovcocktails. De barrikerade sig i bunkrar och förde ett gerillaliknande krig mot tyskarna. Det som brukar kallas för upproret i Warszawa ghettot pågick i knappt en månad, under vilken ZOB och den mindre organisationen ZZW (Zydowski Zwiazek Wojskowy – Judiska militärunionen) flera gånger lyckades tränga tillbaka SS-, armé- och polisenheterna.

Judarna hade dock ingen chans att stå emot i längden. De var isolerade och utan resurser, ensamma mot den tyska övermakten. Genom att sätta eld på eller spränga byggnaderna, tvingade soldaterna ut invånarna på gatorna, där de togs tillfånga. De flesta av ZOB:s medlemmar tillfångatogs och dödades. Anielewicz begick förmodligen självmord 8 maj tillsammans med flera medkämpar i en omringad bunker. I mitten av maj hade tyskarna tagit full kontroll över ghettot. Tusentals judar hade dött under upproret och ytterligare flera tusen sköts efter att de hade kapitulerat. Över 40 000 judar deporterades, varav hälften till förintelseläger och hälften till arbetsläger.

Men det var också många judar som lyckades ta sig ut ur ghettot under upproret. En del av dem anslöt sig till den nationella polska motståndsrörelsen och kom att kämpa mot tyskarna även i det så kallade Warszawaupproret, som ägde rum i augusti 1944. Andra klarade att gömma sig fram till januari 1945, då Warszawa befriades av sovjetiska trupper.

I Warszawa ghettot fanns en polsk-judisk historiker som hette Emanuel Ringelblum (1900-1944). Han och några medarbetare bildade en hemlig grupp som kallade sig Oneg Shabbat. Övertygade om att det var av största vikt för framtiden och historien att vad som hände i ghettot blev beskrivet samlade de systematiskt in uppgifter och vittnesmål från gettots invånare och om vad de fick veta utifrån. Allt skrevs ned och placerades efter att deportationerna hade börjat sommaren 1942 i tre mjölkkärl och tio blylådor, som gömdes på olika platser i ghettot. Med hjälp av den polska motståndsrörelsen lyckades de också smuggla ut information om massmorden på judar till världen utanför.

Lådorna hittades i ruinerna 1946 och 1950 två av mjölkkärlen. Den tredje delen av arkivet har aldrig återfunnits. Materialet från Oneg Shabbat-arkivet är idag en av de mest värdefulla källorna för information om judarnas situation i det tyskockuperade Polen.

I mars 1943 flydde Emanuel Ringelblum, hans fru och deras 11-årige son från ghettot och gömde sig i Warszawa. Under upproret en månad senare återvände han och togs tillfånga av tyskarna. Han sändes till ett arbetsläger, men lyckades fly även därifrån och gick än en gång under jorden med sin familj. I mars 1944 angavs familjen och mördades av tyskarna i ruinerna av det gamla ghetto området.

Vid andra världskrigets utbrott bodde 60 000 judar i den polska staden Krakow. De utgjorde närmare en fjärdedel av stadens totala befolkning.

Tyska trupper ockuperade Krakow den 6 september 1939 och började direkt att förfölja den judiska befolkning. Flera tusen judar lyckades emellertid lämna staden under de första dagarna. I början av december samma år beslagtogs större delen av all judisk egendom och synagogorna i staden brändes.

I maj 1940 bestämde de tyska nazisterna att Krakow skulle göras fritt från judar. Fram till mars 1941 tvångsförflyttades omkring 40 000 judar till närbelägna städer. Den 20 mars fördes de 11 000 judarna som var kvar i Krakow till ett ghetto i den södra delen av staden. Dit fördes också flera tusen judar från andra närliggande områden. I slutet av 1941 fanns omkring 18 000 judar i Krakows ghetto.

Den 19 mars 1942 genomförde de tyska nazisterna en aktion mot ghettots intellektuella och sände ett femtiotal judar till koncentrations- och förintelselägret i Auschwitz-Birkenau. Under sommaren och hösten 1942 deporterades omkring 13 000 judar till gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau och Belzec, och ett tusental sköts till döds i ghettot.

I mars 1943 beslutade tyskarna att avveckla ghettot. Många av de kvarvarande judarna sköts på platsen. Tusentals sändes till Auschwitz-Birkenau och några tusen till Plaszowlägret.

Plaszowlägret var ett arbetsläger i utkanten av Krakow, där både politiska fångar och judar användes som tvångsarbetare. I januari 1944 gjordes det om till ett koncentrationsläger, dit bland annat många ungerska judar skickades.

Många av judarna i Plaszowlägret arbetade i den sudettyska industrimannen Oscar Schindlers emaljfabrik utanför Krakow. Hösten 1944 räddade Schindler omkring 1 100 av sina judiska arbetare från att deporteras till Auschwitz-Birkenau.