Förintelsen i Nazityskland, Österrike och Tjeckoslovakien

1939

Från och med år 1939 beordras alla judar i Tyskland att markera sina affärsrörelser med en Davidsstjärna.

1941

Den 31 juli 1941 fick chefen för säkerhetstjänsten, Reinhard Heydrich, en speciell uppgift av politikern och ledaren för flygvapnet, Hermann Göring. Heydrich skulle förbereda de organisatoriska, ekonomiska och praktiska åtgärder som behövdes för en ”slutgiltig lösning av judefrågan” i samtliga av de tyskkontrollerade europeiska områdena. För detta krävdes ett planerat samarbete med övriga tyska ministerier och myndigheter. Heydrich bjöd därför in chefer och ledare för alla tyska myndigheter som skulle medverka, till ett möte i Wannsee den 20 januari 1942.

I september 1941 kom en order om att judarna i Tyskland, Österrike och protektoratet Böhmen-Mähren (en del av Tjeckoslovakien som hade blivit tyskt område) skulle bära Davidstjärnan. Alla judar över sex år måste ha en gul Davidstjärna med ordet ”Jude” skrivet i den. Den skulle sys på vänstra sidan av bröstet på ytterplaggen. Den kallas oftast den gula stjärnan.

I generalguvernementet Polen hade judarna varit tvungna att bära en blå Davidsstjärna på ett vitt armband sedan december 1939. I Jugoslavien infördes stjärnan i april 1941, liksom efter juni 1941 på sovjetiskt territorium ockuperat av Tyskland. I september 1941 blev Davidsstjärnan tvång också för judarna i Slovakien.

Under 1942 blev den gula stjärnan tvång för alla judar i de flesta tyskockuperade länder. Exempelvis i maj 1942 i Holland, i juni 1942 i Belgien och i den tyskockuperade delen av Frankrike och i februari 1943 i Grekland.

Direkt efter den tyska ockupationen av Ungern i mars 1944, tvingades de ungerska judarna börja bära stjärnan. I Bulgarien och i delar av Rumänien, som var allierade med Tyskland, måste judarna också bära den gula stjärnan. I Bulgarien var kontrollen av mindre nitisk. Judarna i ockuperade Norge och Danmark behövde aldrig bära Davidsstjärnan.

1942

Den 20 januari 1942 sammankallade SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich ett antal ledare för olika tyska myndigheter till en konferens i Wannsee, strax utanför Berlin. Syftet med mötet var att dra upp riktlinjer och samordna organiseringen av massmordet på Europas judiska befolkning.

Enligt överenskommelsen skulle de tyska ledarna gemensamt samla ihop judar från hela Europa, för att sedan deportera dem till läger i Östeuropa, där de skulle utplånas. En del av de arbetsföra judarna skulle utnyttjas som slavarbetskraft innan de avrättades. Förintelsens slutmål var att utrota hela den judiska befolkningen i Europa, inte bara den i de tyskkontrollerade länderna. Enligt nazisternas beräkningar gällde det omkring 11 miljoner människor.

Efter konferensen var Heydrich mycket nöjd med att allt verkade gå enligt planerna och att alla deltagarna var överens om vad som måste göras.

En fråga som inte kunde lösas under Wannseekonferensen, var hur judar som var gifta med icke-judar och deras barn skulle behandlas. Frågan togs upp på ytterligare två möten i mars och oktober senare samma år. Tvångssterilisering och deportation till koncentrationsläger i Östeuropa var ett av de diskuterade förslagen, men något beslut togs aldrig. Judar i blandäktenskap, ”halvjudar” och ”kvartsjudar” utgjorde ett särskilt problem eftersom de ansågs ha för starka band till det icke-judiska samhället. Om den nazityska regimen vidtog alltför omfattande åtgärder mot dessa grupper, riskerade de att skapa motstånd bland den ”ariska” befolkningen.

1942

I slutet av mars 1942 började deportationerna av judar i Slovakien, till ghetton i Polen och till Auschwitz. Detta gjordes i samverkan med de slovakiska myndigheterna, som ordnade med transportmedel och arrestering av judarna.

SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich var en nyckelperson i organiseringen av Förintelsen. Han var chef för de tyska Einzatsgruppen i Sovjetunionen under hösten 1941 och våren 1942. På order av Hermann Göring anordnade han Wannseekonferensen i januari 1942, för att organisera deportationerna av Europas judar till förintelselägren.

Den 27 september 1941 utsågs Heydrich till högste ansvarig för den tyska ockupationsmakten i det så kallade Protektoratet Böhmen-Mähren.  Han inledde genast en omfattande morot-och-piska-politik. Med en kombination av riktad terror och materiella belöningar skulle den tjeckiska befolkningen i detta ekonomiskt betydelsefulla område passiviseras. Den relativa framgången av Heydrichs politik oroade den tjeckoslovakiska exilregeringen i London som fick hjälp av den brittiska underrättelsetjänsten. Den 29 december 1941 luftlandsatte RAF två specialtränade tjeckiska soldater, Jan Kubiš och Josef Gabčík, som hade i uppdrag att döda Heydrich. Attentatet ägde rum efter en längre tid av förberedelser onsdagen den 27 maj 1942 och den svårt sårade Heydrich avled några veckor senare.

Attentatet utlöste en våg av tyska repressalier och Gestapo inledde en frenetisk jakt på attentatsmännen. Inledningsvis krävde Hitler att 10 000 tjecker skulle dödas som hämnd, men den högste ansvarige för den tyska polismakten i Protektoratet, Karl Hermann Frank, avrådde och pekade på de ekonomiska konsekvenserna. Istället inleddes mer riktade hämndaktioner.

Den 9 juni fick Gestapo order om att alla vuxna män i byn Lidice skulle skjutas, kvinnorna transporteras till koncentrationsläger, barnen omhändertas och byggnaderna utplånas från jordens yta. Man vet inte med säkerhet varför just Lidice valdes ut, men relativt snart dök det upp indicier i undersökningen som gjorde att Gestapos intresse kom att fokusera på det lilla samhället som i verkligheten inte hade några kopplingar till attentatsmännen. Hämndaktionen utfördes dagen därpå av styrkor från Gestapo, Schupo, Wehrmacht och det lokala gendarmeriet.  173 av männen i byn mördades denna dag och ytterligare 19 under veckorna som följde. Byns kvinnor deporterades till koncentrationsläger och endast 143 överlevde kriget. De flesta av de 98 barnen fördes till förintelselägret Chełmno där de mördades. Ett fåtal flickor och pojkar blev istället utvalda till att adopteras av tyska familjer. Totalt överlevde endast 17 barn.

Den 24 juli genomfördes en liknande aktion mot byn Ležáky.

1942

I december 1942 genomfördes den första deportationen av tyska judar till Auschwitz.