Begreppet folkmord

Begreppet genocid myntades 1944 av den polsk-judiske juristen Raphael Lemkin. I boken Axis Rule in Occupied Europe definierade Lemkin sin nya term som ”a coordinated plan of different actions aiming at the destruction of essential foundations of the life of national groups, with the aim of annihilating the groups themselves”.

Efter andra världskrigets slut arbetade Lemkin outtröttligt för att få FN att erkänna folkmord som ett brott mot internationell lag. 1948 röstade FN:s medlemsstater igenom den folkmordskonvention som än i dag ämnar förhindra och bestraffa folkmord. Konventionen definierar folkmord som överlagt fysiskt eller psykiskt våld och massmord på nationellt, etniskt, rasmässigt eller religiöst definierade grupper.

FN:s konvention, liksom Lemkins bok, har även vidtagande åtgärder mot aktioner som avser leda till fysisk förintelse av en folkgrupp (såsom framtvingad hungersnöd), åtgärder för att förhindra födslar inom denna grupp och tvångsförflyttning av barn från en grupp till en annan.

Naturligt nog var det i allt väsentligt de nazistiska illgärningarna under andra världskriget som låg bakom både Lemkins och FN:s formuleringar.

Under kalla kriget uppstod de första politisk-ideologiska konflikterna om folkmordsbegreppet. Särskilt debatterades huruvida folkmord också kunde förövas mot politiska grupper. Det sovjetiska argumentet var att folkmord endast förövades av fascister och nazister som ville utraderad etniskt och rasmässigt, men inte politiskt, definierade grupper.

Sannolikt fanns det farhågor hos många icke-demokratiska statsmakter att deras behandling av politiska grupperingar inom landet skulle kunna leda till intervention från omvärlden om folkmordsbegreppet vidgades.

Samtidigt tog allt fler minoritetsgrupper som drabbades av våld folkmordsbegreppet i bruk för att beskriva sin egen situation. Det ansågs uppenbart som ett effektivt sätt att påkalla uppmärksamhet och sympati från det internationella samfundet. Också efter kalla kriget är folkmordsbegreppet politiskt och ideologiskt laddat, om än på ett mer symboliskt plan.

Det finns i dag ett generellt politiskt bruk av historia som breder ut sig i det svenska och det internationella samhället. Bruket är metaforiskt och komparativt, jämförande.

Ett av de historiska jämförelseobjekt som allt oftare tas i bruk av politiker och intellektuella är just folkmordet. Ofta är det dagspolitiska händelser som jämställs med historiska oförrätter. Således har Natos bombningar av Belgrad under det senaste Balkankriget ansetts vara ”som Förintelsen”, liksom Israels politik mot palestinierna.

Utifrån ett historievetenskapligt betraktelsesätt kan sådana jämförelser lätt tillbakavisas, eftersom händelser, situationer, samhällsstrukturer och tidsepoker är mycket olika.

Huvudpoängen i det politiska historiebruket är emellertid inte att påvisa sakliga likheter mellan de jämförda företeelserna. Det viktiga syftet med denna typ av komparation är i stället att väcka uppmärksamhet, indignation och debatt genom att i en politiskt aktuell fråga använda sig av ett jämförelseobjekt som hos de allra flesta människor väcker starka och obehagliga känslor. Sådana jämförelser vädjar till emotion och vilja, inte till kunskap.

Även historiker och andra forskare arbetar med historiska jämförelser, men oftast utifrån ett kunskapsintresse. Syftet är i dessa fall att underkasta de båda jämförelseleden en så ingående kritisk analys att såväl likheter som skillnader mellan de jämförda storheterna klart framträder.

Historiska fenomen är visserligen unika men har också förenade och likartade drag, särskilt om vi låter vår analys omfatta även olika slags mer trögrörliga, strukturella och kulturella omständigheter. Det är inte någon vetenskaplig poäng att jämföra det som är identiskt, inte heller det som är helt olikt, men däremot allt det som finns däremellan.

En jämförelse mellan olika folkmord och folkmordsliknande situationer i historien kan ge oss en folkmordets formel som vi i den bästa av världar instrumentellt skulle kunna tillämpa på hotfulla situationer i vår värld.

Det blir aldrig möjligt att laboratoriemässigt isolera den avgörande komponenten bakom folkmord, den tillräckliga betingelsen eller alla folkmords minsta gemensamma nämnare. Däremot kan den komparativa tankeoperationen skärpa vår medvetenhet om de strukturella omständigheter som ligger bakom folkmord, vad som befrämjar och underlättar dem, vilka som är de mer eller mindre nödvändiga betingelserna.

När det gäller förintelsen, och då nödvändigtvis skriven med liten begynnelsebokstav, måste vi granska och ställa oss frågor om förövarnas drivkrafter. Vi måste här våga undersöka hur och varför offren för massmorden valdes ut, det vill säga ställa oss frågor som rör folkmordets faktorer.

Det senaste århundradet har inte bara erbjudit historiskt unika tekniska och administrativa möjligheter att utrota stora människogrupper, utan också andra betingelser som måste kopplas till folkmordet. En sådan är krig och hot om krig.

Det är ingen tillfällighet att några av 1900-talets mest uppmärksammade folkmord förövats under och i skuggan av de båda världskrigen. Samhällsoro och krigsmotgångar skapar demografiskt och annat tryck, förstärker strävan efter inre homogenitet och ökar spänningen mellan olika folkgrupper i en stat.

Krig och krigshot kan väcka en regims känsla av å ena sidan utsatthet och sårbarhet, å andra sidan utvaldhet och osårbarhet.

En krigssituation öppnar möjligheter att konstruera konspirationsteorier om förbindelser mellan utpekade inre fiender och yttre krigsmotståndare. Samtidigt erbjuder den ett skydd för regimen att besluta om och verkställa åtgärder som annars hade kunnat väcka inre eller internationell opinion.

Därutöver begränsar kriget ofta möjligheterna att vidta andra åtgärder, såsom förvisning, assimilering eller segregering. Denna begränsning, ibland verklig och ibland påhittad, kan förstärka föreställningen om att massmord är den enda till buds stående lösningen.

En revolutionär omvälvning ökar påtagligt den politiska och sociala splittringen i ett samhälle. Revolutioner förintar en gammal regim och dess stödtrupper, för att sedan framställa dessa som ”revolutionens fiender”.

I syfte att nå politisk och moralisk legitimitet konstruerar den nya regimen oftast en ideologi som utestänger eller stigmatiserar grupper som uppfattas som ”förflutna människor”, det vill säga människor som platsade i det gamla men inte i det revolutionärt nya samhället.

Revolutionen skapar polariserande och konfliktfyllda föreställningar om ett radikalt brott i förhållande till det förflutna.

Det uppstår ett ”kulturellt trauma”, där gamla normer och umgängesregler uppfattas som obsoleta. Inte sällan framställs de massmord som förövas av revolutionära regimer som en ”objektiv nödvändighet”, som en samhälleligt lagbunden rörelse i framstegets tjänst.

En faktor som kan leda till folkmord utgörs av ideologier som tar avstånd från konstitutionell demokrati, har en utvecklad ledarkult och bärs upp av utopiska framtidsvisioner som inte sällan står i ringa samklang med samtida samhällsförhållanden.

Ideologierna drivs också ofta av en föreställning om individen som systematiskt underordnad större gemenskaper, baserade på klass-, ras- eller etniska distinktioner.

Bland dessa ideologier finns inte bara nazism och kommunism, utan också mera allmänt nationalism. Nationalism kopplar ofta etnicitet till ett specifikt territorium, och med den dominerande etniska gruppen besluten att till varje pris besitta detta territorium – även om priset är en brutal etnisk rensning eller folkmord.

Dessa ideologier kan vara grundade i eller utvecklas till djupa kulturmönster, vilka inbegriper livskraftiga myter och stereotyper byggda på idéer om historisk kontinuitet. Det leder till absoluta brytpunkter och glasklara skillnader mellan ”vi” och ”dem”. Inte sällan går dessa distinktioner hand i hand med föreställningar om renhet och orenhet, och med föreställningen om folkmord som reningen av en oren samhällskropp. 

Modern folkmordsforskning har pekat ut specifika aktörsgrupper. En allmän, om än inte särskilt detaljerad, uppdelning har fokuserat på grupperna offer, bystanders och förövare som ett folkmords centrala rollbesättning. I ett vidgat förövarperspektiv har framför allt byråkratins roll uppmärksammats.

I ämbetsmannaansvaret kan ligga att alltid – även utan tvång – lyda order. Att massmörda på dagen, genom att organisera transporter till koncentrationsläger eller skriva under stora mängder arresteringsorder, har inte hindrat förövare att vara kärleksfulla familjefäder på kvällen. Byråkraten utvecklar inte skuldkänslor, eftersom han inte är omedelbart ansvarig för sina handlingar.

Även själva statsbyggnaden kan utgöra en fara. En imperial statsbyggnad bygger exempelvis på hierarkiska relationer mellan folkgrupper, inbyggda dominansmönster och underordning grundad i etniska kategorier. Här leder en förkärlek för socialdarwinisktiska tankemönster till att den starkare etniska gruppen i detta imperium får en ovillkorlig rätt.

Som särskilt utsatta offergrupper har forskningen lyft fram vissa etniska minoriteter som hotar att marginaliseras och stigmatiseras. Så kallade mobiliserade diasporagrupper – bland dem judar och armenier – tenderar genom sina framgångar att tilldra sig negativ uppmärksamhet från en majoritet som upplever sig hotad i ett moderniseringsskede.

I en strävan att teckna en bred bakgrund till folkmordet har vissa forskare sist och slutligen betonat hur hela den moderna erfarenheten, moderniteten, är närstående folkmordet. Ett modernt industrisamhälle gör en skarp åtskillnad mellan accepterade normer och oaccepterat utanförskap.

I det moderna ligger den sociala ingenjörskonstens strävan mot reglering, uniformering och segregering av allt mänskligt liv. För att förverkliga det perfekta moderna samhället krävs att variation och mångfald ersätts med systematisering, nytta och effektivitet.

Med ett sådant funktionalistiskt perspektiv kan inget samhälle ställa sig utanför folkmordet. Varje människa blir en potentiell förövare av folkmord.