Vittnesmål från folkmordet i Rwanda

Alice Mukarurinda kommer från Nyamata i södra Rwanda. Hon var nygift och 31 år gammal när folkmordet inleddes. Hon såg sin sexmånaders bebis huggas ihjäl med machete och förlorade själv en arm. Så här berättar hon om sina upplevelser innan folkmordet började.

Oftast sjunger vi sånger ur kyrkans sångbok, men ibland skriver vi egna texter också. Jag är sopran och jag älskar att sjunga gospel. Men det har blivit svårare att hålla kören samman efter pastorns senaste predikan. Han talar om tutsis och om inbördeskriget i norr: ”Låt oss be för att kackerlackorna ska hålla sig borta från Rwanda. Ni vet att de är djur. De har inga mänskliga egenskaper.”

Följande söndag vägrar flera av hutukvinnorna att sjunga eftersom det finns tutsikvinnor i kören. Några tutsikvinnor säger att de ska lämna kören på grund av pastorns predikan. Kören är splittrad nu. Förtroendet mellan oss är borta.

Klockan är snart två på eftermiddagen. Vi repeterar alltid vid den här tiden. Jag sjunger på en av mina stämmor, men tystnar när jag hör trummorna. Hutu-ungdomarna har möte, både kvinnor och män. Jag har sett hur de samlas och hetsar varandra med sina otäcka sånger. Sånger som handlar om att döda tutsis, sådana som mig. De har fått en stor leverans med machetes. På ett möte såg jag hur de tävlade i vem som snabbast kunde hugga av ett bananträd. Vinnaren vrålade och skrek. De gör ingen hemlighet av det längre. Jag känner igen flera av dem från kören.

Jag är helt nära kyrkan nu, men jag kan inte undvika att passera deras möte. Några av dem kommer fram mot mig. De kallar mig för kackerlacka, blockerar vägen och vägrar att släppa förbi mig.

Det är en vecka kvar innan helvetets dörrar ska öppnas. Jag tror att pastorn vet vad som är i görningen.

Alice och hennes man fick fyra barn efter 1994. Hon fortsatte att sjunga i kör.

Jag är tutsi och när folkmordet inleddes flydde jag med min fru och våra två barn till grannlandet Burundi.

När jag kom tillbaka 1995 var jag skakad i djupet av mitt hjärta och jag kunde inte förmå mig till att tala om förlåtelse. Enbart i min släkt hade 70 människor dödats.

Efter en tid fann jag ny styrka och jag började åter predika. En dag under min predikan såg jag en man som grät. Efteråt kom han fram till mig och började prata. Mannen berättade att han hade dödat flera av mina släktingar, men att han efter folkmordet hade haft sådan ånger att han hade försökt begå självmord. Han bad mig förlåta honom för att lätta hans börda. Då insåg jag att jag faktiskt kunde det och jag accepterade hans vädjan om förlåtelse.

I dag besöker jag fängelser där folkmördare sitter och jag har hjälpt till att bygga en ny by där folkmördare och offer bor sida vid sida.

Överlevarna har tillsammans med dem som deltog i folkmordet byggt sina nya hem från grunden. De började med att göra tegelstenar till husen, i dag leker deras barn ihop. Deras liv har vävts samman, de hjälper varandra och de har lärt sig att lita på varandra. De har försonats. Det bor 45 familjer i byn.

Detta är Guds mirakel.

Kvinnorna fick ta de största konsekvenserna av folkmordet. Det finns kvinnor vars män sitter i fängelse och det finns kvinnor vars män och släktingar dödades. Ändå var det kvinnorna som började tala om tolerans, enighet och försoning.

Jag är änka sedan kriget, jag förlorade mina föräldrar, min man och mina svärföräldrar. Men mina barn lever.

För att kunna försonas måste man kunna förlåta den som skadade dig personligen, men man måste också kunna förlåta själva skeendet. De skyldiga måste också erkänna och be om förlåtelse, annars är försoning inte möjlig.

Jag har inte helt försonats med det som hände, för ibland känner jag mig fortfarande illa till mods. Men jag hyser inte agg mot någon och jag vet inte vem som dödade min familj. Många har försonats, men det innebär inte att alla har gjort det och inte heller att alla har accepterat det som hände.

Genom gacaca har vi fått höra många berättelser om folkmordet. Och även om vi inte har fått veta hela sanningen så är en del av sanningen bättre än ingen alls. För oss som överlevde är det också viktigt att få veta var de gjorde av kropparna så att vi kan ge de döda en värdig begravning.

För försoningen tror jag att gacaca är viktigare än den internationella domstolen. I ICTR ställs bara planläggarna till svars men det är också viktigt. För det är viktigt att världen får veta hur folkmordet var upplagt. Vi vet, vi var ju här.

När folkmordet inleddes gick hutun Joséphine Mukashyaka mot strömmen. Hon beslöt sig för att skydda så många tutsier som hon kunde.

Om andra hade gjort samma sak som jag, hade fler överlevt. Om andra hade känt på samma sätt hade vi kunnat göra mycket, särskilt för kvinnor och barn. Efteråt har jag tänkt mycket på just det. Varför inte fler gjorde som jag.

I området där jag bodde levde både hutuer och tutsier och jag kom bra överens med alla. Min man och jag drev en liten grönsaksbutik.

När presidentens plan sköts ner började folkmordet. De satte upp barrikader och vägspärrar. De började plundra, döda och tortera människor. Vi bodde nära vägen och jag såg allt som hände, jag såg när de dödade.

Jag hörde när folk skrek: ”varför dödar ni oss? vad har vi gjort?”. Och det skar i hjärtat. Det var därför jag bestämde mig för att gömma folk, jag var helt enkelt inte med på det som höll på att hända. Jag är hutu men att vara tutsi är ju ingen synd.

Den förste jag gömde var Pascale. Han var vår granne. När han kom och bad om skydd tog vi in honom i huset och gömde honom. Varje dag kom milisen och sökte men jag gömde Pascale i en stor korg, bland många andra korgar, och lade kläder över honom.

Sammanlagt gömde vi fyra män och en flicka.

Jag var så rädd hela tiden, jag kunde knappt äta. Men jag såg ju att dessa människor var hotade utan anledning och jag bestämde mig för att göra allt för att skydda dem, även om det skulle kosta mig livet. Förutom dem vi gömde brukade tre unga män komma till huset för att äta och sova. På dagarna gav de sig av igen.

När kriget intensifierades var vi alla tvungna att fly. Av dem som jag hjälpte vet jag att fem lever i dag. De ser mig som sin mamma, jag blir bjuden till deras fester och högtider. De hjälper mig också på många andra sätt. Min man dog efter kriget och livet har blivit mycket svårare.