Förintelsen i Sovjetunionen

Merparten av de judiska offren från Förintelsen levde i områden som i dag tillhör Ukraina, men även i det som nu är Belarus, Litauen och delar av dagens Polen. Den tyska regimen ansåg att Sovjetrepubliken Ukraina utgjorde en central del för den ”tyska rasens” levnadsutrymme. Landet hade även ett av Europas bördigaste jordbruksområden, som etniska tyska nybyggare planerade att ta över. Den judiska befolkningen skulle utrotas och den slaviska befolkningen skulle lämnas att dö av svält eller utnyttjas till tvångsarbete.

På en del platser koncentrerades judarna först i ghetton, varifrån de sedan hämtades i grupper och avrättades genom masskjutningar. Offren samlades ihop – ibland i tiotusental – och fördes till skogar, raviner eller andra undanskymda platser, där de sköts ihjäl och begravdes i massgravar. Men i många områden genomfördes massavrättningarna så effektivt att några ghetton aldrig behövde upprättas.

1941

Under de tyska förberedelserna inför anfallet mot Sovjetunionen organiserades fyra insatsgrupper (Einsatzgruppen). Det var mobila militära enheter som i huvudsak bestod av SS-män och poliser. Dessa dödspatruller skulle följa i den tyska arméns spår och likvidera ”störande element” bland civilbefolkningen i de områden som ockuperades. Insatsgrupperna bestod sammanlagt av omkring 3 000 personer.

Av den tyska krigsmakten (Wehrmacht) fick insatsgrupperna hjälp med transporter och utrustning. De fick också hjälp av andra SS-enheter, beväpnade civila personer och lokal polis samt tvångskommenderad lokalbefolkning.

Enligt en order från chefen för säkerhetstjänsten, Reinhard Heydrich, skulle insatsgrupperna döda  partifunktionärer, judar och andra ”fientliga element”. De ansågs alla vara sabotörer. I juli 1941 utgick order om att även judiska kvinnor och barn skulle dödas.

Offren samlades ihop och fördes ofta till olika skogar, raviner eller andra undanskymda platser. Där ställdes de upp framför massgravar och sköts ihjäl. Från och med hösten 1941 användes också skåpbilar, där avgaser leddes in i bilarna, för att gasa ihjäl offren.

Mellan sommaren 1941 och våren 1943 mördade insatsgrupperna omkring 1,5 miljoner judar och hundratusentals andra sovjetmedborgare och krigsfångar.

Undersökningar och vittnesmål visar att massavrättningarna som tog plats i Sovjetunionen oftast följde samma mönster, med små lokala skillnader.

Innan dödspatrullerna anlände sändes en förtrupp ut för att förbereda det praktiska, som mat och husrum i respektive by eller stad.

Judarna informerades genom exempelvis affischering och högtalarförsedda bilar om att de måste samlas på en specifik plats och ta med sig varma kläder och mat. På mindre orter fick borgmästaren lämna över registret över judiska invånare. Lokalbefolkningen tvingades hjälpa till med att bland annat laga mat till insatsgruppen, transportera offren, och gräva groparna där offren begravdes och sortera offrens kläder efteråt.

Till gravar utnyttjade man vanligtvis existerande gropar som gjordes djupare, till exempel bevattningsdammar, sädesförråd och sandtag.

En del judar fick veta att de skulle samlas för att föras österut, exempelvis till Kiev, eller Palestina. Andra lurades att tro att de skulle få arbeta. Många hämtades i sina bostäder men även fält och skogar runt byarna genomsöktes ofta under flera dagar.

Judarna fick gå till avrättningsplatsen på långa led eller transporterades i hästdragna vagnar, omgivna av beväpnade vakter. I större städer användes lastbilar. De som försökte fly eller inte kunde gå sköts ihjäl direkt.

I de flesta fall tvingades offren att klä av sig nakna innan de dödades. Först togs de varma ytterkläderna av, medan resten av kläderna samt smycken och värdesaker samlades in närmare avrättningsplatsen. Här gjordes också ett slutligt urval. I sällsynta fall tilläts några leva, till exempel barn som bara hade en judisk förälder, ukrainare som misstagits för judar eller unga flickor som kunde utnyttjas som slavar.

Vanligtvis tvingades judarna med våld fram till kanten av gropen. Mödrar fick hålla spädbarn i famnen. De som skulle skjutas med pistoler, vars magasin bara innehöll fem kulor, arrangerades i grupper om fem, stående eller på knä. Med k-pistar kunde större grupper skjutas i ett svep. I västra Ukraina placerade man ofta en planka över gropen, som offret tvingades ut på för att skjutas och falla ned. Plankan kunde flyttas och därmed spreds kropparna jämnt på gropens botten. I andra fall tvingades judarna ner i gropen och fick lägga sig ovanpå redan avrättade offer innan de sköts.

Efter arkebuseringen fylldes gravarna, ibland först med kalk och därefter jord. Det hände att de som var vid liv fick ett nådaskott, men många levde fortfarande när groparna fylldes. Ibland kremerades offren direkt efter massakern. Kropparna täcktes då med stora mängder torkade solrosor eller hampa och dränktes in med dieselolja. Solrosorna sattes i brand och de som ännu inte var döda brändes levande.

Efter avslutad massavrättning ställde nazisterna till fest. De mördades klädesplagg och ägodelar sorterades. En del kläder skickades till Tyskland, andra gavs till lokalbefolkningen eller användes till krigsfångar. Vid storskaliga avrättningar fylldes hela byggnader med de dödas kläder. Möbler och andra värdesaker auktionerades bort. Husen som tillhört de avrättade togs över av andra ortsbor.

Under 1942 ökade nazisterna sin kapacitet för massmord genom att börja bygga de första förintelselägren i Polen. I de områden av Sovjetunionen som i dag utgör centrala Ukraina byggde man inga läger eftersom området låg för nära fronten. Järnvägsnätet lämpade sig inte heller för att deportera stora mängder människor till lägren i Polen. Istället sköt man ihjäl cirka 80 procent av de judiska offren i Ukraina.

En av de mest kända och omfattande massavrättningarna skedde i Babyn Jar (på ryska Babij Jar), i utkanten av Kiev. I Babyn Jar sköts 33 771 barn, kvinnor och män till döds och begravdes i en ravin.

I Ukraina pågick dödandet fram till 1943, men redan i mars 1942 började tyskarna planera för att sopa undan alla spår av massmorden. Ett specialförband under ledning av SS-befälhavaren Paul Blobel fick i uppdrag att under namnet Aktion 1005 söka upp alla avrättningsplatser och utplåna bevis. Massgravarna var emellertid så många att man inte hann med alla innan Röda armén anlände i slutet av 1943. De första som rapporterade om folkmordet i Ukraina var därför NKVD, den sovjetiska hemliga polisen, som följde i Röda arméns spår.

De allierade kände redan 1941 till massavrättningarna av judar i Ukraina. Avrättningarna dokumenterades även av de sovjetiska myndigheterna åren 1944–1945 och de ytterst ansvariga dömdes i Nürnbergrättegångarna efter krigets slut. Ändå är detta en relativt okänd del av Förintelsen. Fortfarande ligger de flesta offren, barn, kvinnor och män, dolda i omärkta massgravar på den ukrainska landsbygden.

1941

Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941. Då förklarade även Rumänien krig mot Sovjetunionen och erövrade i juli 1941 Bessarabien, ett område mellan Rumänien och Ukraina. Bessarabien hade tidigare varit ett ryskt område som hade införlivats med Rumänien 1918. År 1940 hade området återförenats med Sovjetunionen, enligt ett tysk-sovjetiskt avtal som ingicks den 23 augusti 1939. Nu återtogs det alltså än en gång av Rumänien.

I samband med det tyska anfallet mot Sovjetunionen gav Rumäniens diktator, Ion Antonescu, en hemlig order om att alla judar i Bessarabien skulle avrättas. Judarna på landsbygden skulle dödas på plats. Judarna i städerna skulle först samlas ihop i ghetton. Under juli och augusti 1941 mördades mellan 150 000 och 200 000 judar i Bessariabien. Morden utfördes av en särskilt upprättad rumänsk insatsstyrka i samarbete med den rumänska armén och tyska SS-styrkor.

1941

När Tyskland anföll Sovjetunionen i juni 1941 förklarade också Ungern krig mot Sovjetunionen. Kamenets-Podolsk i västra Ukraina ockuperades av ungerska styrkor i juli 1941. Från mitten av juli till mitten av augusti skickade de ungerska myndigheterna mellan 14 000 och 18 000 judar med utländskt medborgarskap till Kolomija i närheten av Kamenets-Podolsk. Där överlämnades de till tyska SS. Den 25 augusti bestämde de tyska nazisterna att judarna skulle avrättas. Aktionen ägde rum den 27–28 augusti och enligt SS egen rapport mördades 23 600 människor. 14 000–18 000 av dem var ungerska judar och de övriga var judar från Kamenets-Podolskområdet.

Här kan du läsa mer om Förintelsen i Ungern.

1941

Den 28 september 1941 utfärdade tyskarna en order att judarna i Kiev i Ukraina skulle anmäla sig klockan 08.00 dagen efter, på en angiven plats i staden. Enligt ordern skulle de förflyttas till andra orter. Tyskarna hade förväntat sig att omkring 6 000 personer skulle följa ordern, men på morgonen den 29 september kom över 30 000 judar till uppsamlingsplatsen.

Gruppen judar fördes ut ur staden, till en ravin i Babyn Jar (på ryska Babij Jar). Ravinen hade inhägnats med taggtråd och vaktades av soldater från Waffen-SS och ukrainsk polis. Människorna tvingades klä av sig och lämna ifrån sig sina ägodelar. De fick sedan gå i grupper fram till ravinen. När de nådde fram till kanten sköts de till döds av en tysk insatsgrupp (Einsatzgruppen) och föll ner i ravinen. Efteråt täcktes kropparna med ett tunt lager jord.

Enligt insatsgruppens egen rapport sköts 33 771 judar i Babyn Jar den 29–30 september 1941. En stor del av dem var kvinnor, barn och äldre. I insatsgruppens rapport noterades också att ”på grund av utomordentligt skicklig organisering” hade judarna inte förstått vad som skulle hända förrän i sista stund och att aktionen hade genomförts ”utan några incidenter”.

1941

Den 22 oktober 1941 genomfördes ett sprängattentat mot det rumänska militärhögkvarteret i Odessa i Sovjetunionen. 66 rumänska militärer dödades och Rumäniens diktator, Ion Antonescu, bestämde sig för att hämnas. För varje död rumänsk officer skulle 200 sovjetiska kommunister avrättas och för varje död soldat skulle 100 kommunister avrättas. Alla andra kommunister skulle fängslas och judiska familjer skulle tas som gisslan i förhoppning om att partisanrörelsen skulle upphöra med sina aktioner.

Morgonen efter attentatet, den 23 oktober greps omkring 5 000 människor varav de flesta var judar. Samtliga gripna avrättades, till störst del genom hängning, medan några sköts. Samma eftermiddag greps ytterligare omkring 20 000 judar. Dagen efter, den 24 oktober, fördes de till den sovjetiska byn Dalnik där de avrättades. En del sköts ihjäl medan andra stängdes in i olika byggnader och brändes levande.

Efter massakern skickades många av de judar som var kvar i Odessa till olika läger. Den 25 oktober samlades mellan 35 000 och 40 000 judar ihop på ett särskilt område, där de först fick stanna utomhus i tio dygn vilket ledde till att många dog av köld. De överlevande transporterades iväg och mördades en månad senare.

1941

Den 11 juli 1941 ockuperade tyskarna Vitebsk, en stad i nordöstra Belarus. Direkt efter ockupationen började judarna i området att förföljas, tas ut i tvångsarbete och mördas.

Ett ghetto med 16 000 judar upprättades, men efter bara några månader bestämde tyskarna att avveckla det. Under tre dagar, den 8–10 oktober 1941, fördes de judiska invånarna från ghettot till en närbelägen flod. Där sköts de ihjäl och kropparna slängdes i floden.