Tidslinje: Sverige och Förintelsen

Antalet judiska ansökningar om inresetillstånd ökar avsevärt. UD tar vissa dagar emot 40–50 ansökningar. En stor del beviljas utan hänsyn till tidigare krav på politiska orsaker. De beviljade inresetillstånden kan i flera fall inte utnyttjas på grund av att nazisterna inte tillåter judarna att lämna nazikontrollerat område från och med oktober 1941.

Einar Åberg var en känd antisemit vid tiden. När Einar Åberg hyr en bokhandel på nuvarande Sergelgatan i Stockholm hänger han upp en stor skylt med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Många Stockholmare protesterar och Einar Åberg döms för förargelseväckande beteende.  Då byter han skylt till ”Endast svenskar äga tillträde”.

Bokhandeln driver han bara några månader, men han fortsätter hetsen mot judar. Han döms nio gånger till böter och två gånger till fängelse för antisemitism. 1948 blir han den förste som döms enligt lagen ”Hets mot folkgrupp”.

Generalkonsul Gustaf Löwenhard i Prag meddelar utrikesdepartementet, UD, att tyskarna avser att successivt deportera samtliga judar i protektoratet Böhmen-Mähren.

Eric von Post, Sveriges legationsråd i Berlin rapporterar till utrikesdepartementet om att tyskarna deporterar judar samt att judarnas möjlighet att lämna Tyskland har försvårats.

Arvid Richert, chef för den svenska legationen i Berlin rapporterar om att i synnerhet judar i åldern 50–70 år, men även judiska barn har transporterats bort från Berlin. Han påpekar att det inte är möjligt att fastslå vad som är syftet med dessa evakueringar, men spekulerar om att det är möjligt att de ingår i en allmän plan som syftar till att så småningom överföra kanske alla judar i tyska riket till ett lämpligt bosättningsområde österut.

En kommitté, Arbetsutskottet för hjälp åt Polens judar, skapas inom den mosaiska församlingen i Stockholm. Kommittén sänder bland annat livsmedelspaket, kläder och medicin till judar i Polen samt lämnar kontanta bidrag till två judiska barnhem i Frankrike.

Regeringen diskuterar en begäran från Danmark om att Sverige, på grund av oro för framtida tyska ingripanden, ska ta emot cirka 100 judar från Danmark, huvudsakligen jordbruksarbetare och intellektuella.

Under andra världskriget driver Sveriges regering neutralitet i utrikespolitiken och de förväntar sig att massmedia ska följa samma linje. Man ber i första hand tidningarna att uttala sig försiktigt och inte stöta sig med främmande makt. Dessutom börjar de använda en lag som inte använts sedan mitten av 1800-talet för att i vissa fall kunna beslagta tidningar eller ”belägga dem med kvarstad”. Kvarstad betydde att staten tillfälligt kunde ta över rätten till vad personer ägde. Nu användes alltså lagen för att ta tidningar i beslag från utgivare.

Ladda ner PDF med tidningssidan ovan i högre upplösning för att lättare kunna läsa texten.

Den statliga Pressnämnden meddelar i ett tillägg till sina redaktionella anvisningar att ”detaljerade skildringar av grymheter i samband med krig bör undvikas.”

På ett tåg mellan Warszawa och Berlin möter ambassadsekreterare vid Sveriges legation i Berlin Göran von Otter SS-officeren Kurt Gerstein. Gerstein har nyligen bevittnat gasningar av tusentals judar i lägren Belzec och Treblinka. Han berättar om detta för von Otter. När von Otter återkommer till beskickningen i Berlin rapporterar han omedelbart till den ställföreträdande chefen för beskickningen, Eric von Post. Vad som hände med von Otters information är fortfarande oklart.

Utrikesdepartementet, UD; får en rapport från den svenska beskickningen i Berlin. Den svenske konsuln i Stettin, Yngve Vendel, har förmedlat information om att det pågår massmord på judar. Vendel, som erhållit informationen från en tysk överstelöjtnant vid namn Henning von Treschow, beskriver i detalj hur judarna gasas ihjäl. Flera regeringsmedlemmar och UD-tjänstemän läser rapporten, men UD agerar inte på något sätt. Uppgifterna lämnas utan åtgärd.

Vad som sannolikt är den första ledaren i svensk press som klargör att syftet med nazisternas förföljelse av judarna är den fysiska förintelsen publiceras i Dagens Nyheter.

Hugo Valentins artikel ”Utrotningskriget mot judarna publiceras” i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Artikeln ger för första gången i svensk press en redogörelse för hur de nazistiska förföljelserna av judarna har övergått till ett systematiskt folkmord.

Hösten 1942 byter Arbetsutskottet för hjälp åt Polens judar, inom Stockholms mosaiska församling, namn till Arbetsutskottet för hjälp åt Europas judar.

Stockholms mosaiska församlings överrabbin Marcus Ehrenpreis kontaktar svenska myndigheter med uppgifter och frågor om deportationer av judar i Polen. UD vidarebefordrar dessa uppgifter till Arvid Richert som är svensk beskickningschef i Berlin. UD föreslås svara att de har hört vissa rykten, men att dessa inte har kunnat bekräftas.

Svenska tidningar skriver och berättar om deportationen av de norska judarna. Detta utlöser en rad protestmöten runt om i landet mot behandlingen av de norska judarna.

I ett telegram från statsminister Per-Albin Hansson till Arvid Richert vid svenska beskickningen i Berlin ombeds han att framföra att Sverige är intresserat av att ta emot de judar som fortfarande finns kvar i Norge, om de hotas av deportering.

Dagens Nyheter publicerar en opinionsundersökning som visar att den händelse som gjort starkast intryck på det svenska folket är deportationen av de norska judarna.

I februari bildas en kommitté för judiska barns räddning. Kommittén ska samla in pengar för att hjälpa olika judiska organisationer i Europa att överföra judiska barn i Europa till Palestina. Kommittén stöds av de mosaiska församlingarna i Göteborg, Malmö, Norrköping och Stockholm.

I mitten av februari 1943 får den svenska regeringen plötsligt ett meddelande från Tyskland. Sverige har sex veckor eller fram till den 1/4 på sig att kontakta och få hem alla svenska medborgare av judisk börd från kontinenten. De två sista veckorna i mars lovar Tyskland att lämna en tillfällig amnesti men de svenska judar som därefter är kvar kommer att behandlas som andra judar. Och vid denna tid vet den svenska staten vad som händer med andra judar så man gör nu allt för att få ut så många människor som möjligt och sträcker ”svenska medborgare” till att gälla även f.d. svenska medborgare, barn till f.d. svenska medborgare och i något fall även f.d. fru till svensk medborgare. Efter att under trettiotalet ha förhalat flyktingfrågan har den svenska regeringen börjat förstå att tiden är knapp. Det är den första av de svenska räddningsaktionerna.

Finland anhåller om inresetillstånd för 14 judar. Regeringen bifaller, men framhåller att det inte är önskvärt med ett större antal.

Socialstyrelsen och polisen genomför en ”zigenarinventering” som registrerar 453 romer i landet. Samtidigt påbörjas en rasbiologisk undersökning av Sveriges ”tattare” inför en planerad ”tattarinventering”.

Socialstyrelsen slutar att publicera uppgifter om flyktingars ras- och trostillhörighet i offentliga publikationer.

Den tyska transittrafiken av tyska soldater genom Sverige stoppas, efter att ha pågått i omkring i tre år.

När den svenska regeringen fick veta att de danska judarna skulle deporteras gick utrikesministern Christian Günther omedelbart ut i radio och meddelade att alla judar från Danmark är välkomna till Sverige.

7000 danska judar flyr över Öresund till Sverige. Danska och svenska fiskare hjälper människorna fly undan nazisterna. Omkring 500 judar blir kvar i Danmark och deporterades till koncentrationslägret Theresienstadt.

Mosaiska församlingens i Stockholm och dess flyktingsektion håller ett upprop för att hjälpa Danmarks judar. I uppropet betonas att de danska flyktingarna kommit till Sverige mer eller mindre utblottade och att trots att den svenska staten redan visat en storslagen hjälpverksamhet kommer hjälp att bli nödvändig under en avsevärd tid framåt.

Regeringen riktar en enträgen hemställan till den tyska regeringen att inställa åtgärderna mot lärare och studenter vid Oslo universitet. Reaktionen från tysk sida är skarpt avvisande. Över 600 studenter från Oslo universitet deporteras vid årsskiftet till Tyskland.

Den 19 mars 1944 intar nazityskland Budapest. Ganska direkt börjar den svenska legationssekreteraren i Budapest, Per Anger att skriva ut svenska skyddspass till judar i staden. Detta med fara för sitt eget liv.

Utrikesdepartementet, UD, telegraferar till svenska beskickningen i Budapest och begär yttrande om möjligheterna att ge bistånd åt de ungerska judarna.

Svenska utrikesdepartementet, UD, telegraferar till legationen i Budapest att den kan utfärda tremånaders visum för samtliga judar vars släktingar i Sverige bett om beskickningens bistånd.

Iver C. Olsen företrädare för War Refugee Board (WRB) i Sverige planerar med UD:s tillåtelse att evakuera judar från Constanza i Rumänien till Turkiet med det svenska transportfartyget Bardaland. Projektet misslyckas på grund av tyskt motstånd.

Utrikesdepartementet, UD, frågar legationen i Budapest om den anser att svenskt medborgarskap tilldelat till ett mycket begränsat antal ungerska judar skulle respekteras och vara av avgörande betydelse för deras räddning.

World Jewish Congress (WJC) i Sverige skriver i ett brev till mosaiska församlingens i Stockholm om att de bör söka finna en icke-jude med gott anseende som är villig att resa till Rumänien/Ungern för att där leda en räddningsaktion för den judiska befolkningen. Personen bör ha UD:s förtroende, utrustas med ett diplomatpass och UD bör be beskickningarna i Bukarest och Budapest att hjälpa honom.

Den svenske beskickningschefen Ivan Danielsson och Per Anger rapporterar till UD att förföljelsekampanjen mot de ungerska judarna tagit sådana former att man kan befara den judiska befolkningens i Ungern så gott som fullständiga undergång.

Raoul Wallenberg anländer till Budapest och påbörjar sitt arbete med att hjälpa judar fly till Sverige. Han får arbeta fritt och självständigt medan Per Anger håller i de mer strikta diplomatiska kontakterna. Raoul Wallenberg fortsatte att dela ut skyddspass till judar med svensk anknytning. Senare under hösten skulle denna regel inte gälla lika strikt, utan många fler judar kom att tilldelas skyddsdokument.

Under sommaren 1944 skriver Raoul Wallenberg 5 rapporter beträffande den judiska befolkningens situation i Ungern. I rapporterna berättar Wallenberg bland annat om den ungerska opinionen angående politiken mot judarna, deportationståg och förintelseläger.

De första baltiska flyktingarna kommer till Sverige efter att Sovjetunionen ockuperat Baltikum.

Raoul Wallenberg meddelar UD att situationen för den judiska befolkningen i Ungern har förbättrats. De judar som har svenska skyddspass behöver inte längre bära den gula Davidsstjärnan

Den Ungerska pilkorsregeringen tar makten i en kupp och meddelar att de inte tänker respektera de svenska skyddspassen i Ungern. Raoul Wallenberg lyckas dock efter förhandlingar uppnå att den nya regimen trots allt ska respektera skyddspassen.

War Refugee Board (WRB) i Sverige, lämnar en rapport där de skriver att de genomfört räddningsoperationer i de baltiska staterna som medfört att totalt 2 500 personer kunnat evakuerats över Östersjön till Sverige. Från Finland, Danmark och Norge har man evakuerat sammanlagt 6 300 personer. Man har också bedrivit räddningsoperationer i mindre skala i Rumänien och Bulgarien. De skriver även att vid samtliga av dessa räddningsaktioner har de fått bistånd från svenska myndigheter.

Den norska fånghjälpsorganisationen i Stockholm, överlämnar ett förslag till UD. I detta föreslås att en Röda Kors-delegation ska skickas till Berlin för att fortsätta förhandlingar om norska fångars frigivning.

Raoul Wallenberg meddelar UD att situationen för den judiska befolkningen i Ungern är mycket dålig. Han rapporterar bland annat att cirka 40 000 judar har tvingats ut på en dödsmarsch till Tyskland. Denna rapport är för övrigt Wallenbergs sista rapport.

Svenska legationen i Budapest evakueras av pilkorsare. Fyra legationsmedlemmar fängslas, men friges senare genom Röda Korsets försorg.

Raoul Wallenberg arresteras av sovjetiska trupper i Budapest.

Regeringen tillsätter en parlamentarisk undersökningskommission under ledning av Richard Sandler. Kommissionen ska granska den svenska säkerhetstjänstens arbete och den svenska statens behandling av flyktingar under krigsåren.

Enligt instruktion från svenska UD förhandlar den svenska beskickningen i Berlin upp om frigivning av judar i bland annat koncentrationslägren Begen-Belsen och Theresienstadt. De framför att Sverige är villigt att motta i Tyskland internerade judar.

Vice ordförande i Röda Korset, Folke Bernadotte, reser till Berlin för att förhandla om frigivning av internerade skandinaver.

Folke Bernadotte möter och förhandlar med främst SS-chefen Heinrich Himmler, utrikesminister Joachim von Ribbentrop, chefen för säkerhetstjänsten Ernst Kaltenbrunner och Himmlers adjutant Walter Schellenberg. Bernadotte utverkar av Himmler tillstånd till att svenskfödda tyskor med barn får resa hem till Sverige. Bernadotte begär även att få flytta över de danska och norska internerade till Sverige. Himmler vägrar dock att gå med på att de danska och norska fångarna transporteras ut ur Tyskland. Bernadotte begär då att de danska och norska fångarna ska få sammanföras till ett läger för att underlätta svenska Röda Korsets arbete.

Personal som ska ingå i den svenska Röda Korsets hjälpexpeditionen till Tyskland samlas i Hässleholm. Uppställningen består av tre sjuktransportplutoner i vilka ingår 12 bussar i varje. Totalt består expeditionen av 75 fordon, varav 36 bussar, och 250 personer – det antal som tyskarna gått med på. Hjälpexpeditionen avgår dagen efter.

Svenska Röda Korset tvingas transportera omkring 2 000 sjuka och döende franska, ryska och polska fångar från lägret i Neuengamme till inhumanare och grymmare satellitläger för att bereda plats åt danska och norska fångar.

Efter ett förslag från Alva Myrdal börjar Samarbetskommittén för Demokratiskt Uppbyggnadsarbete börjar intervjua före detta koncentrationslägerfångar. Kommittén söker bidrag för projektet, men erhåller inte några.

Den tyska nazisten Heinrich Himmler går med på att samtliga danska och norska kvinnor, samtliga sjuka samt några norska studenter ska få transporteras till Sverige. De måste dock förbinda sig att inte lämna Sverige före krigets slut.

Svenska Röda Korset hämtar mer än 400 danska judar som internerats i koncentrationslägret Theresienstadt.

De första befriade fångarna från de nazistiska koncentrationslägren anländer till Sverige med Röda Korsets vita bussar. Det är främst kvinnor av olika nationaliteter, men cirka en tredjedel är polacker. Bland dem som kommer till Sverige under april och maj utgör judarna en minoritet.

Folke Bernadotte förhandlar med den tyska nazisten Heinrich Himmler igen. Himmler ger nu Bernadotte tillstånd att transportera fångar till Sverige. Nu gäller det inte enbart danska och norska fångar.

Enligt Folke Bernadottes egna beräkningar skulle till och med denna dag ungefär 19 000 personer från 27 olika nationer överförts till Sverige.

Befriade koncentrationslägerfångar från Bergen-Belsen kommer till Sverige med tåg och båt. Uppskattningsvis kommer cirka 9 000 personer till Sverige hälften av dem kan vara judar. Majoriteten av dem är kvinnor. Den svenska staten har träffat ett avtal med The United Nations Relief and Rehabilitation Administration (UNRRA) om att sjuka patienter från lägret ska få sexmånaders sjukvård i Sverige.

Utrikespolitiska Institutets polska arbetsgrupp i Lund påbörjar sitt arbete med att intervjua 1945 års befriade fångar. Tanken var att dessa intervjuer skulle fungera som vittnesprotokoll som senare skulle kunna utgöra bevis på de brott som begåtts och i framtiden även användas både av domstolar och historiker.