Den kommunistiska ideologins bakgrund

Den kommunistiska ideologin har rötter i 1700-talets upplysningstänkande och i franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap. Kommunismen är i princip uni­versell och egalitär. Den gör anspråk på att ställa sig på de förtryck­tas sida mot alla slags orättvisor. Dess program är avsett att skapa ett lyckorike där all exploatering och alla kon­flikter försvunnit. Likväl har regimer som bekänt sig till kommunismen gjort sig skyldiga till några av de värsta brott mot mänskligheten som vi känner. Finns det något i denna ideologi som leder till förövandet av så­dana brott? Eller beror brotten på kulturella eller histo­riska faktorer som inte har med kommunis­men att göra? Här skiljer sig olika forskares synsätt kraftigt åt.

Det spelar ofta stor roll vilken av de olika skolbildningarna som en forskare tillhör: totalitarismteorin, revisionismen eller postrevi­sionismen. Framför allt revisionister tenderar att tona ned ideologins betydelse och anse att andra faktorer har haft mycket större inverkan på händelserna, medan särskilt totalitarism­teoretiker ofta lägger stor vikt vid ideologin; även de kan dock lägga vikt också vid andra förklaringsgrunder som aktörer eller historiska förutsättningar.

I fokus för intresset står här Sovjetunionen, Kina och Kambodja. Det finns flera stater som hade kunnat tas upp, till exempel Nordkorea eller Kuba, men vissa avgränsningar är nödvändiga och valet av ­dessa tre fall kan motiveras. Sovjetunionen var den första kommunistiska staten och blev därför en ledstjärna för många kommunister över hela jorden. Kina var det första landet utan­för Europa där kom­mu­nismen segrade, och dess seger innebar att antalet människor som lev­de under kommunis­tiskt styre i världen mer än fördubblades. Kina kom också att utveckla en kommunism som skilde sig en del från den sovjetiska och blev en förebild för många män­niskor. Röda khmerernas styre i Kambodja blev kort, men deras regim var kanske den mest radikala. Massmordet i Kambodja var i andel av ett enskilt lands befolkning 1900-talets värsta.

”Brott mot mänskligheten” är inte detsamma som brott mot de mänskliga rättigheterna. Med brott mot mänskligheten avses enligt Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen ”ett vidsträckt och systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning med insikt om angreppet”. Dessa angrepp kan vara mord, utrotning, för­slavning, tvångsför­flyttning, tortyr eller förföljel­se av en identi­fierbar folkgrupp eller ett kol­lektiv av politiska, rasmässiga, nationella, etniska, kulturella, re­ligiösa, genusmässiga eller andra skäl. Det finns ingen kommunistisk regim som inte har gjort sig skyldig till brott mot de mänskliga rättigheter­na. Alla kommunistiska stater har varit diktatu­rer som har undertryckt yttrande- och åsiktsfri­heten och för­följt politiskt olik­tänkande. Där­emot kan det diskuteras om alla kom­munisti­ska regi­mer har gjort sig skyldi­ga till så omfattande och systematiska förföljelser att de faller un­der kate­gorin brott mot mänskligheten.

Både det nazistiska Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen har kallats totalitära stater. Begreppet ”totalitär” ska först ha använts av kritiker av Mussolinis fascistiska regim i Italien men togs sedan upp av Mussolini själv, som därmed avsåg att det fascistiska Italien skulle vara en homogen stat utan oppo­si­tionella grupper eller intressegrupperingar. Staten skulle omsluta hela medborgarens liv.

Begreppet användes ändå främst av dem som kritiserade Mussolinis Italien och Hit­lers Tyskland. Det var vanligt att man jämförde dem med Stalins Sovjetunionen. Ef­ter andra världs­kriget systematiserades jämförelsen till en teori om det totalitära samhället. Man skilde mellan auktoritära diktaturer och totalitära. I en auktoritär stat nöjer sig de styran­de med att kontrolle­ra den politiska makten. Andra samhällssfärer som ekonomi, kultur och dylikt kan däremot ges en viss frihet. Den totalitära regimen, å andra sidan, eftersträvar kontroll över alla områden av samhället och alla aspekter av individernas liv. Den totalitära statsformens fram­växt koppla­des till att den politiska sfären i det moderna samhället hade utvidgats till att om­fatta hela fol­ket i stället för som tidigare bara en liten elit. Den som vill utöva diktatorisk makt måste där­för mobilisera folket för sin sak, så att inte andra kan göra det. Om denna mo­bilisering inte sker frivilligt, får den ske genom tvång.

Den klassiska totalitarismteorin utformades på 1950-talet av bland andra Hannah Arendt och Carl J. Friedrich. Kärnpunkten i totalitarismen var strävan att kontrollera alla medborgarnas före­ställningar och aktiviteter. Alla skulle stöpas i samma form och förvandlas till lydiga kug­gar i det stora samhällsmaskineriet. Terror var ett medel för att uppnå detta och en inte­grerad del av en totalitär regim. Andra medel var en hårt styrd utbildning, propa­ganda, statlig kon­troll över ekonomin och en organisering av människor efter militärt mön­ster. Given var också en allom­fattande, utopiskt orienterad ideologi – nazism, fascism el­ler kommunism – som, i de nazisti­ska och kommunistiska fallen, åbe­ropar för­ment objektiva historiska lagar som grund för maktens legitimi­tet.

Sovjetunionen var efter nazismens och fascismens fall den kvarvarande totalitära staten, där enligt totalitarismteorin människor förvägrades möjligheter att bilda sina egna uppfatt­ningar eller leva sina liv som de själva önskade. Terror, indoktrinering och byråkratisk kon­troll höll dem i ett viljelöst slaveri. Totalitarismteorin hade sin blomstring under den kalla­ste delen av kalla kriget och passade väl in i den ideologiska gränsdragningen mellan öst och väst, eftersom den betonade skillnaderna mellan totalitära och demo­kratiska samhäl­len. Den är dock fortfarande företrädd bland forskare. Bland historiker som utgår från detta perspektiv kan nämnas Robert Conquest och Merle Fainsod.

Från slutet av 1960-talet har totalitarismteorin utsatts för hård kritik av yngre forskare, påverka­de av vänstervågen i västvärlden och av internationell avspänning i det kalla kri­get. Denna riktning kallas för revisionism och dess företrädare har ofta ett socialhistoriskt intresse för vanliga människors vardagliga verklighet, till skillnad från totalitarismteoretikerna som har fokuserat mer på politiken. Man kritiserar idén att det skulle vara möjligt att utöva total kontroll över en befolkning och betonar i stället att sovjetregimen var beroende av stöd och samarbete från de styrdas sida. Revisionisterna framhåller att män­ni­skor ock­så i sovjetsamhället hade möjligheter att i vardagslivet utveckla självständiga upp­fatt­ningar. Bland forskare som räknas till denna skolbildning märks Jerry Hough, John Arch Getty och Sheila Fitzpatrick.

Revisionismen tonar alltså ned skillnaderna mellan det västliga och det kommunistiska samhällssystemet. Några av dem gick så långt att de förutspådde att de båda samhällsmodel­lerna med tiden skulle konvergera − skillnaderna mellan dem skulle försvinna. De an­ser också i regel att kommunismen hade sina goda sidor och vill inte sällan skilja mellan Le­nin, som anses ha påbörjat en god utveckling och Stalin, som skulle ha fört sovjet­samhället i en ny och negativ riktning. Revisionis­terna förnekar inte att terror har förekommit, men de menar att siff­rorna inte alls är lika höga som tidigare forskare har påstått, och de ser ofta ter­rorn som en oavsedd konsekvens av en snabb och omtumlande modernisering snarare än som en given del av det kommunisti­ska samhället.

Från 1980-talet har även revisionismen utsatts för hård kritik, inte minst sedan forskare efter Sovjetunionens fall fick tillgång till nytt källmaterial. Den har avlösts av en lös­lig riktning som kallas postrevisionism och som försöker förena insikter från både totalitaris­men och revisio­nismen. Man är medveten om att total kontroll över befolkningen inte är möj­lig och intresse­rar sig för hur vanliga människor förhöll sig till terrorn. Men man vill också lyfta fram den politiska ledningens ansvar. Terrorn behöver sättas i relation till andra delar av samhället som ekonomin, kulturen och konkurrerande intressegrup­per, men den var inte oavsiktlig. Ett känt namn bland postrevisionisterna är Stephen Kotkin.

Den historiska forskningen började under 1980-talet att intressera sig för språkets och de kulturella föreställningarnas betydelse för människors handlande och detta intresse har färgat av sig också på sovjetforskningen. Man har börjat intressera sig för de totalitära ideolo­gierna som en sorts politiska religioner, som försöker förklara hela världen och forma sina anhänga­res hela världs­bild och värdesystem. De har absoluta tolkningsramar och delar in värl­den i gott och ont, vitt och svart. Till exempel har man undersökt det ”totalitära språket”, som på olika sätt mobiliserar människor bakom regimen genom att måla upp hot mot sam­hället både utifrån (främmande makter) och inifrån (förrädare, spioner). Dessutom har man börjat studera hur de olika totalitära regimerna förhöll sig till var­andra, vad de lärde av varandra och hur de på­verkade var­andra.

Det upp­fattas ofta som stötande att jämföra Förintelsen med de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer. Det kan finnas flera olika skäl för detta. Ett kan vara att Förintelsen uppfattas som en händelse av så enorm betydelse, något som i så hög grad skakar våra grundläggande föreställningar om män­niskans natur och hennes civilisation, att ingenting annat egentligen kan jämföras med den. Ett annat kan vara att många människor har varit eller fortfarande är anhängare av eller åtminstone har känt sympati för den kom­munistiska ideologin och därför antingen inte har trott på eller också ogärna har velat bli på­minda om de illdåd som begåtts i dess namn. Ett tredje kan eventuellt vara en avsmak inför en ”tävlan” mellan två skeenden som vart och ett redan för sig är ofatt­bart grymt.

Gemensamt för dessa invändningar mot en jämförelse är att ”jämföra” uppfattas som mer eller mindre synonymt med ”likställa”. Jämförelsen har ibland också lett till slut­satsen att na­zism och kommunism är jämbördiga. Ibland handlar den helt enkelt om vilken si­da som var värst, vem som förtjänar hår­dast dom av eftervärlden. Men en jämförelse innebär inte med nödvändighet att man jämstäl­ler de saker man jämför. Jämförelser görs i allmänhet inte mel­lan saker som är helt olika var­andra men inte heller mellan saker som är identiskt lika. Ur ett vetenskapligt perspektiv finns det ett värde i att kunna systematiskt ställa nazismens och kom­munismens brott mot var­andra för att kunna identifiera både likheter och skillnader mel­lan dem. På så vis kan vi få en djupare förståelse för de båda systemen och deras sätt att fungera än om vi enbart studerar dem vart för sig – vilket vi naturligtvis också måste göra.

Förintelsen brukar ses som själva sinnebilden för mänsklig ondska och som en katastrof utan motstycke. Frågan är inte här huruvida det stämmer eller ej utan om det innebär att inga jämförelser får göras mellan den och andra händelser. Vi brukar ju anse att det finns viktiga lärdomar att göra av Förintelsen och att den måste bli ihågkommen för att inte upprepas. Men det betyder att vi måste kunna göra jämförelser mellan den och saker och ting som sker i vår samtid. Även om Förintelsen var ett uttryck för mänsklig ondska orsakades den inte av någon irrationell handling. I så fall behövde vi inte oroa oss lika mycket för att något liknande skulle kunna ske igen. De flesta håller säkert med om att nazisternas handlande inte var ologiskt i ljuset av deras antisemitism och radikala vilja att för­verkliga en rasistisk utopi. Vi måste rim­ligtvis kunna jämföra andra händelser med Förintelsen eller åtminstone med inslag i den.

En invändning mot jämförelsen mellan just ­nazism och kommunism som ibland hörs är att ­nazismen redan som ideologi är rasistisk och antisemitisk och förnekar människors lika vär­de, medan kommunismen som ideologi tvärtom förespråkar en radikal jämlikhet för alla. Kom­mu­nismen stämmer i det avseendet bättre överens med de värderingar som är allmänt omfat­tade i dagens samhälle. Denna invändning har i sin tur kritiserats för att inte ta någon hänsyn till det faktiska utfallet av försöken att införa kommunismen i olika länder. Blir brott mot mänskligheten mindre avskyvärda därför att de förövas med ”goda” avsikter? En del forskare menar dessutom att det just är kravet på radikal jämlikhet som oundvikligen leder till terror och förtryck i de kommunistiska samhällena. I vilket fall som helst behöver en jämförelse mellan de nazistiska och kommunistiska sy­stemen inte förutsätta vare sig att de är likvärdiga eller att de inte är det. Jämförelsen förväntas visa både likheter och skillnader mellan dem.

En viktig skillnad har redan nämnts: nationalsocialismen vill redan från början utrota vissa biologiskt bestämda kategorier av människor. Kommunismen är däremot i princip universalis­tisk och talar visserligen om revolution med våldsamma medel, men inte om att fysiskt utplåna kategorier av människor. I centrum för nazismens ideologi står rasen, i centrum för kommu­nismens klassen. En klass kan utplånas utan att dess medlemmar dödas, men det gäller inte för en ras eller etnisk grupp.
Men det har också påtalats betydande likheter mellan nazism och kommunism: båda är antiliberala ideologier som anser att individen helt måste underordna sig kollektivet. Båda vill skapa vad de ser som det perfekta samhället genom att utplåna allt det gamla som står i vägen för detta samhälle. Båda drömmer om ett enat samhälle utan inre konflikter. Båda tror sig veta vad som är historiens mål och anser våld mot dem som står i vägen för detta mål vara berätti­gat: ”borgare” och ”kontrarevolutionärer” i kommunistiska stater, judar och Untermenschen i den nazistiska. Båda kan ses som ett slags ”politiska religioner”, som delar in världen i ont och gott utan utrymme för kompromisser, och ut­lovar ett paradis för de troende.

Förutom själva ideologierna kan de samhällssystem de bar upp jämföras. Totalitarism­teorin har framhållit ambitionen att utöva total kontroll över befolkningen. Strävan att bestäm­ma alla människors föreställningar och omsluta hela deras liv går igen över­allt. Betoningen av folkgemenskapen och viljan att mobilisera folket leder till en stark marke­ring av fienden. Bakom varje motgång eller misslyckande döljer sig en ondskefull samman­svärjning iscensatt av yttre makter eller av förrädare inom landet. En atmosfär av misstänksamhet och rädsla byggs därför upp.

Det har sagts att den tysk som hade ”arisk” bakgrund och höll sig undan från politik kunde känna sig relativt trygg i det nazistiska Tyskland. I de kommunistiska staterna, i synnerhet Sovjetunionen, var å ena sidan ingen förutbestämd att dö, men å andra sidan kunde ingen hel­ler känna sig säker. Det är svårare att påvisa en medveten avsikt att döda i de kommunistiska fallen. Om sovjetregimen har sagts att den inte hade som mål att utrota människor, men där­emot var den fullt villig att acceptera miljontals offer för att kunna förverkliga sin politik. Det­samma torde kunna gälla för Kina, medan det i Kambodja verkligen kan ha funnits en avsikt att döda människor i stor mängd. Men frågan är hur stor skillnaden är mellan att vilja döda människor och att handla på ett visst sätt i medvetenhet om att miljoner människor kom­mer att dö på grund av det.

Det är också intressant att jämföra den histor­iska bakgrunden till bolsjevismens respektive nationalsocialismens uppkomst och erövring av makten. Båda tog makten i samband med ett krig eller en kris, i bolsjevikernas fall första världskriget och i nazisternas den stora 30-talsde­pressionen. Dessa samhällskriser bröt ner det etablerade politiska livet och öppnade för nya och mer extrema politiska riktningar. Enligt historikern François Furet fär­gades också båda av erfaren­heten av första världskriget och en påföljande våldsbenägenhet, kollek­tivism och avsky för den borgerliga liberalismen. Det kan också ha funnits förutsätt­ningar som föregick kriget: både Tyskland och Ryssland var fram till första världskriget auktori­tära imperiestater med en stark byråkrati och militarism. Tyskland prövade visserligen på par­lamentarisk demo­krati un­der 1920- och det tidiga 1930-talet, men styrelse­formen hann knap­past slå rot.

Det har understrukits att de totalitära rörelserna lärde sig av varandra. Mussolini och Hitler tog efter de sovjetiska kommunisternas metoder, både vad gällde massorganisation, propagan­da och terror. De använde sedan dessa metoder i kampen både mot det gam­la sam­hället och mot kommunisterna. I viss mening, har Richard Pipes häv­dat, blev För­intelsen på så vis en av många oförutsedda följder av ryska revolutionen.

Vissa historiker har velat förklara nazismens förutsättningar med en ”obalanserad” moder­niserings­process, där den tekniska och ekonomiska moderniseringen gått mycket snabbare än den sociala och politiska. Detta kan även sägas om Ryssland, fastän inte i lika hög grad som om Tyskland. Denna förklaring har dock ifrågasatts, eftersom den tycks förutsätta att det finns en sorts modernisering som är den ”rätta” och att olika moderniseringsprocesser måste följas åt för att resultatet skall bli lyckat. Det finns även forskare som har menat att moderniseringen i sig skapar förutsättningar för totalitarism och att det speciella med Tysk­land och Ryssland inte så mycket har varit hur moderniseringen gick till där utan att den blev så snabb och om­välvande. Enligt denna teori kan individualiseringen i det moderna samhället bryta ned de tra­ditionella institu­tioner som existerar på nivån mellan individen och staten: familjen, kyrkan, bygemenskapen med mera. Brottet skapar ett tomrum i människors liv, ett tomrum som totalitära stater försöker fylla genom att utsträcka statens makt över individerna. Utan institutioner på mellan­nivå blir det också lättare för staten att ta sig mer makt.

Det fanns förvisso också betydande skillnader mellan Ryssland och Tyskland: Tyskland var ett mycket mer ekonomiskt och industriellt avancerat samhälle än Ryssland, och det hade starka­re traditioner av rättsstatlighet och maktdelning. Tyskland hade till skillnad från Ryss­land en stark fackföreningsrörelse, och kejsarmakten var inte lika dominerande som i Ryss­land före första världskriget.

Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson talar i Folkmordens historia om Förintelsen som det ”paradigmatiska” folkmordet. Den sovjetiska terrorn blir det ”signifikanta andra” folkmor­det därför att den var så mångtydig, ägde rum under så lång tid och riktade sig mot så många olika grupper. Därmed vill de ha sagt att det framför allt är dessa båda händelseförlopp som jämförs med varandra när man vill förstå folkmord och brott mot mänsklig­heten. För att an­knyta till början av denna text kan en kategorisk ovilja att jämföra Förintelsen och kommuni­stiska regimers terror försvåra en djupare vetenskaplig för­ståelse av folkmord och brott mot mänskligheten som generella företeelser. Förintelsen sked­de under en begrän­sad tidsperiod och riktade sig mot tydligt utpekade, etniskt definierade grupper av människor. Eftersom FN:s folkmordskonvention är utformad med Förintelsen som mall är de händelser som har definie­rats som folkmord, såsom massakrerna i Rwanda 1994, sådana som liknar Förintelsen i dessa avseenden. De har dessutom alla ägt rum i samband med krig eller inbördeskrig.

Detta stäm­mer inte för kommunistiska regimers brott mot mänskligheten: etniskt definierade offerkate­gorier före­kommer förvisso även här, men de socioekonomiskt definierade kategorierna har i allmänhet varit viktigare. Brotten har till största delen förövats i fredstid. De har också, utom i Kambodja, ägt rum under lång tid, under flera år­tionden, om än i vågor. Vi behöver helt en­kelt både kunskap om Förintelsen och om de brott mot mänskligheten som begåtts under kommunistiska regimer för att stå så väl rustade vi kan mot ho­tet om nya massmord.