Levnadsöde i Kambodja: Dagbok

Dagboken hittades långt efter röda khmerernas fall. Den bevaras av den kambodjanska organisationen Documentation Center of Cambodia, som dokumenterar det som hände under de röda khmerernas styre. Ingen vet vad som hände den unga kvinnan som skrev den.

Översättning: Marita Lindqvist

Idag har de Röda khmererna gått in i Phnom Penh. Kanske betyder det att jag snart kan få återse min familj efter att ha varit hemifrån i drygt ett år?

När jag fick veta att kriget brutit ut igen i Kampuchea [Kambodja], jag kände mig…glad och hoppfull…snart kanske jag åter får träffa mina föräldrar? Mamma och pappa, vad gör ni nu? Mamma, jag längtar efter att åter få höra din röst och ta emot dina goda råd Jag tänker ständigt på hur jag ska kunna återvända hem så snart som möjligt. Mitt arbete här i Frankrike får mig att drömma om hur mycket mer jag skulle kunna uträtta om jag istället arbetade hemma i mitt eget land. Det får mig att omedelbart vilja sluta mitt jobb här. Mamma och pappa, jag tänker ständigt på er. När får jag träffa er igen? När kan jag återvända till mitt älskade Kampuchea.

Det finns bara en man jag verkligen älskar. Det är inte lätt att välja rätt och jag frågar ofta mig själv varför jag har valt att älska en sådan man? Det sägs att kärlek bara leder till olycka. Det är mycket sant. Om han inte älskar mig tillbaka så kommer jag ändå aldrig att ångra att jag valt just honom. Jag vet att jag bara kommer att älska så här en gång i livet och om vi inte får varandra kommer jag att vara ensam för all framtid. Då ska jag ändå leva så väl jag kan och med min stolthet i behåll.

Chu Y. jag saknar dig! Idag när jag tog en båttur längst floden tänkte jag hela tiden på hur underbart det hade känts om vi varit tillsammans. Var är du nu? Hur har du det? Jag tänker ständigt på dig. Tänker du på mig? Du är den ende jag älskar och drömmer om trots att jag vet att vi kanske aldrig kommer att ses igen. Varför känner jag så här? Jag ångrar så att vi aldrig fick ta farväl av varandra. Så fort jag hörde att kriget var över ville jag genast återvända. Jag vill inte vara kvar här i Frankrike. Jag har inte hört någonting ifrån dig. Var är du nu? Varför ska livet vara så svårt?

Åh, mitt hemland! När får jag återse dig? När ska jag kunna återförenas med min familj? Var är du nu min älskade mamma? Jag saknar dig så. Jag vill återvända hem för att kunna förstå hur ni alla har det och för att kunna delta i återuppbyggnaden av Kambodja. Jag föddes i Kambodja och jag vill göra mitt bästa för det kambodjanska folket. Mina händer, min styrka och min intelligens måste användas för landets bästa. Att jag vill återvända beror inte bara på att jag vill träffa min älskade Chu Y. Det är också av patriotism jag vill återvända. Jag kan inte göra någon nytta så länge jag är kvar här i Frankrike. Jag måste återvända till Kambodja för att se vad som händer och bidra till mitt lands utveckling. Mina vänner säger att jag inte bör återvända hem men varför ska jag stanna här? Jag är Kambodjan alltså måste jag arbeta för Kambodja. Mitt liv skulle bli bättre där. Här har jag gott om mat och kan leva ett bekvämt liv men jag oroar mig så mycket och jag skulle känna mig lugnare av att bo i mitt älskade fosterland.

Jag tror inte att regimen i Kambodja är dålig, men mitt beslut om att återvända hem har ingenting med politik att göra. Det är mina egna känslor som får mig att vilja åka tillbaka och kämpa för Kambodja, trots att landet är så fattigt och jag vet att det kommer att bli svårt för mig. Det viktiga är att jag med min kraft kan vara till nytta för mitt land. Att leva i ett materialistiskt land som Frankrike är härligt, men här är man också slav under tingen. Det finns ingen mening med att leva här. Bättre att bo i Kambodja än att leva här som en slav. Jag vill också återvända för att träffa min familj. Utan min familj och min sinnesfrid kan jag inte leva.

I dag är det lite kallare. Solen skiner men det är ändå disigt. Jag känner glädje när jag tänker på att jag snart ska få återse min familj men också oro då jag tänker på mitt land. Jag anser att evakueringen av Phnom Penh var riktig, dess mål är att göra alla människor i Kambodja jämlika. Nu får de som aldrig har upplevt det hårda arbetet på risfälten se hur det är och de kommer självklart att uppleva det som helvetiskt. Därför vill jag återvända hem och med mina egna ögon se vad som händer.

Ikväll är det dimmigt. Jag känner att jag vill flyga iväg utan mål, rakt ut i natten. Fortfarande har jag inte hört något från mina vänner i Kambodja. Hur har de det? Kommer vi att mötas igen i det här livet? Saknar de mig? Varför känner jag en sådan oro för dem?
Jag vet inte om du har förändrats men jag saknar dig varje dag. Jag känner medlidande med dig men när jag tänker på hur skrytsam du kan vara så känner jag hat och glädje över revolutionen i vårt land. Du kommer att få uppleva stora svårigheter och tvingas bli en bättre människa Din familj, känd för sina rikedomar och för att se ner på människor är nu på samma nivå som alla andra. Det finns inte längre några ”klasser”. Det är slut på ditt bekväma liv i överflöd. Lyxen, bilarna och pengarna har tagits ifrån dig. Vad tycker du om revolutionen? Du har levt ett skyddat liv i överflöd sen du föddes, medan andra har arbetat hårt och lidit för dig och din familj. Nu har du inte längre några tjänare och du kommer att förstå att man måste arbeta hårt för att överleva. Förstår du nu? Om du gör det och om du älskar mig som jag älskar dig kan vi tillsammans starta ett nytt liv tillsammans. Bilda familj och kämpa för att leva glada och lyckliga, okej?

Idag har jag varit på bio och sett en film som heter West Side Story. Den var mycket intressant och handlade om livet, döden och kärleken. Men den slutade med att de älskande inte kunde få varandra.

Varför är mitt liv inte som jag vill att det ska vara? Jag älskar bara en person men jag vet inte om vi kommer att bli lyckliga tillsammans. Åh, min älskade! Jag har lovat att älska bara dig! Även om vi kanske aldrig kommer att träffas igen så älskar jag bara dig. Jag älskar och tycker synd om dig. Jag oroar mig för vad som kan hända. Jag vill så gärna hjälpa dig. Har du förändrats? Älskar du mig fortfarande?

De sista anteckningarna i dagboken är gjorda när författaren har återvänt till Kambodja och bor på landsbygden. Hon har tvingats gifta sig med en man hon inte känner, antagligen i ett av röda khmerernas snabba massbröllop för upp till 160 par åt gången. Ungdomarna parades ihop av ledarna för att producera barn åt revolutionen.

Hur ska jag kunna glädjas åt mitt äktenskap? En man jag inte känner tvingas gifta sig med mig och tillsammans ska vi bilda familj. Det är så fruktansvärt! Alla de argument som jag kunde ha använt mot min mamma om hon tvingat mig in i ett äktenskap var verkningslösa mot de röda Khmererna. Mitt enda val är döden! Men att dö på grund av ett äktenskap är ynkligt! Vad ska jag göra? Jag kan inte gifta mig med någon jag inte älskar, Så vidrigt! Och varför gifter han sig med mig? Av pliktkänsla? Av kärlek? Jag är förtvivlad. Om jag kunde rymma min väg skulle jag inte tveka. Åh mamma, vad ska jag säga till dig när vi möts igen? Du kommer inte att vara med vid bröllopet. Jag känner mig så sorgsen. Mitt liv är slut.

Tiden går så fort. I sju månader har vi bott i den här lilla stugan. I kooperativ anda har vi byggt upp en familj. En revolutionsfamilj! Vi träffades tack vare revolutionen och vi älskar varandra genom organisationen. Den röda jorden i det här området får träden att grönska. Vattnet strömmar klart och ändlöst i floderna och fåglarna kvittrar. Jag har funnit äkta glädje i det nya samhället och trots att mina tidigare önskningar och planer inte gått i uppfyllelse så är jag nöjd med livet. Trots att vi arbetar hårt är vi lyckliga och utan oro och bekymmer.

Ännu ett år har gått och jag har genomlevt många svårigheter. Jag har också fått större förståelse för människorna runt omkring mig, för mina egna känslor såväl som för svårigheterna och fördelarna med revolutionen. Jag har varit mycket sjuk men jag överlevde. Jag har fullföljt mina plikter med gott humör och med framgång. Ibland har jag varit arg på mig själv och gråtit över mitt öde. Organisationens väg är perfekt, ren och rättvis. Det är bara människorna som är dumma, oärliga och lismande.

Här tar anteckningarna slut. Ingen har lyckats hitta kvinnan som skrev dagboken.