Kina

Lättläst version

Med Kina nådde kommunismen Asien. Särskilt under 1960- och 1970-talen blev Kina ett andra centrum för världskommunismen och en inspirationskälla för flera kommunistiska rörelser. Efter inbördeskrigets slutfas åren 1946–1949 besegrade kommunisterna, med Mao Zedong i ledningen, nationalistpartiet vars ledare var Chiang Kai-shek.

Efter maktövertagandet år 1949 började systematiska utrensningar av dem som skulle kunna motsätta sig kommunistpartiets makt. Utrensningar och åsiktspåverkan genomfördes framför allt genom så kallade ”kampanjer”. Liksom i Sovjetunionen riktade sig terrorn förutom mot politiska motståndare i hög grad mot socioekonomiska kategorier som ”borgare” och ”godsägare”. I ännu högre grad än i Sovjetunionen stämplades människor på grund av sin härkomst och förföljdes och diskriminerades för vad de var, inte för något de gjort. Under antihögerkampanjen som inleddes 1957 lockades kritiker fram under parollen ”låt hundra blommor blomma” för att sedan straffas.

År 1958 tog Mao Zedong initiativet till det ”stora språnget framåt”, ett försök att genom massmobilisering av befolkningen forcera fram en industrialisering. Experimentet blev ett katastrofalt misslyckande och ledde till utbredd svält.

Med kulturrevolutionen, som varade mellan åren 1966 och 1976, ville Mao avlägsna makthavare som enligt honom hade slagit in på den kapitalistiska vägen. Han ville skapa en ny kultur som skulle passa i ett socialistiskt samhälle. Tusentals människor dödades och miljoner fängslades eller förvisades. Effekten av utrensningar och tumult var att statsförvaltningen föll samman och landet hamnade i ekonomiskt kaos. Mao måste låta armén ingripa och återställa ordningen.

Efter Mao Zedongs död bytte Kina linje och började experimentera med marknadsekonomiska reformer. Krav på införande av demokrati har dock hittills avvisats, vilket bl.a. händelserna vid Himmelska fridens torg 1989 demonstrerade.