Levnadsöde: Li Weidong

"Det första jag vill berätta är: Jag är ingen aktiv deltagare! Jag gick aldrig med i någon fraktion eller organisation under kulturrevolutionen. Det enda jag gjorde var att följa massan, jag höjde handen under massmöten, nynnade på strofer av ordförande Mao och spelade poker. Jag spöade aldrig upp någon och hamnade aldrig i slagsmål med andra. Med andra ord, jag var med kroppsligen men själsligt sätt var jag aldrig aktiv. Under kulturevolutionen var jag en nöjd icke-deltagare…

En dag när jag kom till skolan fick jag se en stor banderoll som hängde från tredje våningen i huvudbyggnaden och nådde ända ner till marken. Revolutionär Storm stod det med fyra enorma tecken på banderollen. Överallt stod det studenter och viftade med röda fanor; utanför och innanför grindarna och på taket till huvudbyggnaden. Plötsligt kände jag hur mitt hjärta dunkande vilt, jag kände hur kulturrevolutionen inträffade rakt framför mina ögon. All undervisning upphörde och vi ägnade oss bara åt revolutionen, Vi satte upp fler banderoller och började en kamp mot lärarna. Lärare som ansågs “problematiska” släpades till en scen där de fick ta emot kritik och hån. Deras huvuden täcktes av lim och i limmet fästes höga papphattar. Många av studenterna var upphetsade över allt som pågick och verkade uppfattade våldet som en rättvis klasskamp. Även jag kände en viss upphetsning I början men den känslan försvann och min attityd förändrades efter att jag bevittnade en attack på en annan student, Zhao.

När jag ser tillbaka så förstår jag att de människor som deltog var fullständigt galna I sitt sökande efter klassfiender. Studenterna jagade inte bara sina lärare utan också sina egna klasskamrater. Zhao och jag gick I samma årskurs men inte i samma klass, så jag vet inte ens vad han hette i förnamn. Han kallades “Lilla Tummen” på grund av sin spenslighet. Hans axlar var hälften så breda som mina. Han var en tunn och blek liten kille med små fötter, men det sades att han var ett mattesnille. På något sätt spreds ryktet att han var son till Xia Meng, en känd filmstjärna från Hong Kong. Alla med utländska släktingar misstänktes automatiskt vara “spioner” och någon föreslog att Zhao skulle hängas i fingrarna från en trädgren."

Jag såg med egna ögon hur hans fingrar blev längre och längre tills de hade nått nästan dubbel längd. Hans skrik var så fruktansvärda att jag fortfarande kan höra honom. Trots att jag inte deltog i den grymma tortyren av Zhao, jag stod bara och tittade på, så känner jag mig skyldig. Lika skyldig som om jag själv deltagit i dessa avskyvärda handlingar.

Den 18 augusti 1966, vid Maos första möte med rödgardisterna, gick Li Weidong hundratals kilometer till Beijing för att kunna närvara vid Himmelska fridens torg:

"Tidigt på eftermiddagen började grupper av rödgardister och studenter att samlas på Himmelska Fridens torg, bärande på röda fanor som vajade I vinden. Jag brydde mig inte om dem utan koncentrerade mig på att iaktta huvudläktaren, jag ville inte missa en sekund av det som skulle hända . Så snart ordförande Mao steg fram blev jublet öronbedövande. Jag var så exalterad att jag inte riktigt kunde urskilja vilka personerna på läktaren var men så fort jag fick syn på ordförande Mao började jag hoppa och skrika, slängande min halmhatt I luften. Det var nära att jag tappade mina glasögon i ren upphetsning. Hade jag tappat dem hade jag aldrig kunnat hitta dem igen I den packade folkmassan. Jag skrek så högt jag kunde men hörde inte min egen röst i oljudet. När ceremonin var över och folkmassan började skingras kunde jag se att marken var täckt av hattar, kragmärken och spännen från flickornas skor. Alla människor såg jublande glada ut med lysande ögon och brännande kinder. När jag tittade på mina vänner, Kong och Chang, så kunde jag se att även deras ansikten lyste. Vi ville berätta för varandra hur lyckliga vi kände oss men vi hade alla tappat rösten av allt skrikande. Vi höll varandra I händerna och dansade runt.
Vi var bland de första rödgardister som togs ut av ordförande Mao! När vi kom tillbaka till skolan blev vi beundrade av våra skolkamrater på ett sätt som man idag bara beundrar filmstjärnor. Efter den revolutionsinjektionen kastade vi oss rakt in i rörelsen med ny kraft.

En dag fick vi höra att rödgardisterna från ’21 Middle School’ skulle anfalla en gammal kyrka. Vi skyndade oss dit, men kom för sent. Allt i kyrkan var redan sönderslaget vid vår ankomst. Jag tog då med mig mina vänner till en annan kyrka, i närheten av där jag själv bodde. Järngrinden var låst men jag var inte sen med att klättra över. Huvudgrinden var också låst men där fanns en brandyxa som jag använde för att slå sönder låset. Det fanns inga träskulpturer i kyrkan bara några väggfigurer och orden ” Närmare Gud Till Dig” inristade Vi högg genast sönder dem. Mot väggen stod något som såg ut som ett monster av metall med gevärspipor pekande mot oss. ’Det måste vara vapen som imperialisterna gömt här’, ropade min vän Kong. Inte förrän vi helt hade slagit sönder dem upptäckte vi att det bara var kyrkorgeln. Sen hittade vi alla böcker. Två stora rum var fyllda av böcker från golv till tak. Vi fick senare veta att kyrkan också var stadens referensbibliotek för religiös litteratur. Men just då kunde vi knappast ha brytt oss mindre, för oss var böckerna ’reaktionär propaganda’. Vi bar ut alla böcker på gården och använde två tunnor bensin för att få fart på elden. Det var tusentals böcker och de hårda pärmarna gjorde att det var svårt att få dem att brinna. Vi slet av pärmarna och fortsatte att elda till långt fram på morgonen. Vi var 20 personer som deltog i bokbålet och när allt var nedbrunnet var vi svarta av smuts och aska. När vi var klara fortsatte vi med att plundra människors hus."

Li Weidong blev till slut trött på våldet, han drog sig undan:

"För att vara helt ärlig, jag tänkte inte så mycket på det som hände runt omkring mig men jag visste ändå, i djupet av mitt hjärta, att jag inte kunde fortsätta med den här typen av aktiviteter. Kanske föddes jag med ett vekt hjärta? Jag hade svårt för att se människor lida, blöda och pinas. Jag var på väg att glida bort från “revolutionens gyllene väg” och att istället bli någon som inte deltog aktivt.

Rödgardisterna fortsatte att gå igenom och undersöka människors hem, slå sönder saker och klå upp oskyldiga, men själv hade jag börjat tvivla. Jag hittade en ny passion I livet, fiske. Även om vintern fiskade jag genom att göra hål i isen. Idag har jag 30 års erfarenhet av att fiska och jag har vunnit många fisketävlingar. Att fiska är en bra sysselsättning för den som inte vill delta aktivt i händelser runt omkring. När man är helt koncentrerad på flötet glömmer man lätt alla andra tankar. Jag vill fortsätta fiska i resten av mitt liv."