Viktiga årtal

Det s.k. boxarupproret riktar sig mot västerländska staters imperialistiska politik i Kina och mot den begynnande moderniseringens sociala konsekvenser. Upproret slås ned av en internationell armékår av européer, amerikaner och japaner. Den kinesiska kejserliga regeringen måste sedermera betala skadestånd till dessa stater.

Missnöje med det svaga kejsardömet leder till att det störtas. Nationalistpartiet, Guomindang, blir det ledande. Västmakternas och Japans inflytande i landet ökar dock ytterligare under de följande åren. Krigsherrar kontrollerar olika delar av landet.

Det kinesiska kommunistpartiet grundas. Kommunisterna och Guomindang samarbetar till en början.

Nationalisterna under Chiang Kai-shek bryter med kommunisterna och börjar bekämpa dem.

Japan angriper nordöstra Kina och upprättar här lydriket Manchukuo.

Hårt trängda av nationalisterna genomför kommunisterna under Mao Zedongs ledning ”den långa marschen”, varvid bara var tionde överlever av de cirka 100 000 som var med när marschen började.

Japan invaderar Kina i full skala och ockuperar stora delar av landet. Nationalisterna och kommunisterna förenar sina krafter i kampen mot japanerna.

Inbördeskriget blossar upp igen. Kommunisterna under Mao besegrar till slut Chiang Kai-shek, som tillsammans med sina anhängare flyr till Taiwan.

Miljoner kineser dödas eller fängslas i en rad storskaliga kampanjer under de följande åren: en kampanj för jordreform, en annan för ”tankereform”, kampanjer för ”eliminering av kontrarevolutionärer” m.fl. Kinesiska arbetsläger skapas efter sovjetisk förebild. Tibet ockuperas 1950.

Genom ”låt hundra blommor blomma”-kampanjen öppnar Mao för kritik av kommunistpartiet, men kampanjen avbryts snart. På hösten samma år följer ”antihögerkampanjen”, där minst 550 000 människor, varav många intellektuella, som kritiserat partiet brännmärks som högermän. Många sätts i arbetsläger.

Det stora språnget framåt: Kina ska industrialiseras och det kommunistiska samhället förverkligas i rekordfart. Resultatet blir dock en massvält, som troligen kräver omkring 30 miljoner dödsoffer.

Kulturrevolutionen: Mao vill på samma gång göra upp med den ”gamla” kulturen och sätta stopp för ”revisionistiska” tendenser inom kommunistpartiet. Till sin hjälp mobiliserar han unga skolelever och studenter, som organiserar sig i röda garden. Framför allt lärare, intellektuella och personer med ”svart” bakgrund förföljs. År 1967 ansluter sig även grupper av arbetare, ”rebeller”. De upproriska försöker störta lokala myndigheter och ta över makten. Mängder av partifunktionärer avsätts och till och med president Liu Shaoqi sätts i fängelse. Följderna av oredan blir förvaltningens sammanbrott och ekonomiskt kaos. Strider mellan olika falanger av kulturrevolutionärer skapar närmast ett inbördeskrig. Mao låter armén ingripa och återställa ordningen. Kulturrevolutionen fortsätter emellertid med bl.a. en kampanj för att ”rensa klassleden”. Hundratusentals mister livet och drygt 12 miljoner studenter tvingas 1968–1975 efter avslutad skolgång ut på landet för att ”omskolas av bönderna”. I praktiken innebär detta att jobba inom jordbruken under miserabla förhållanden på obestämd tid.

Mao dör i september. I oktober arresteras hans änka Jiang Qing och de övriga i ”de fyras gäng”, och kulturrevolutionen avslutas.

Deng Xiaoping, som avsatts från sina poster under kulturrevolutionen, kommer till makten. Maoismen överges successivt och en ekonomisk liberalisering påbörjas.