Kirunasvenskar

Arbetslösheten och fattigdomen var stor i Sverige under 1920-talet. Inspirerade av den ryska revolutionen 1917 drömde många om arbete och ett bättre liv i det nya Sovjet. När Kommunistpartiet ordnade visum och lovade en privilegierad tillvaro i Karelen var det många, framförallt från Kiruna, som reste. Men vid ankomsten blev verkligheten en helt annan.

Emigrationen till sovjetiska Karelen hade dels en ideologisk bakgrund men var framför allt en lösning född ur fattigdom och desperation. Tusentals svenskar krävde att de svenska myndigheterna skulle hjälpa till med att ordna arbetsmöjligheter i Sovjet. Då regeringen sade nej blev det svenska kommunistpartiet den förmedlande länken, trots varningar om att ännu svårare förhållanden väntade.

Här får vi möta Mary, Alice och Thelma som fått sina liv präglade av föräldrarnas emigration till Karelen. Deras berättelser om svält, arbetsläger och mord är nedtecknade av journalisten Kaa Engberg 2006.

Begreppet "Kirunasvenskar" är egentligen något missvisande då de svenskar som emigrerade till Sovjetkarelen kom från många olika håll i Sverige. Begreppet kommer framför allt från namnet på de mappar som Utrikesdepartementet har i sina arkiv.

En majoritet av dessa Sovjetemigranter var dock från Kiruna och begreppet är användbart då denna historiska situation diskuteras.

De första svenska Sovjetpionjärerna anlände till Karelen 1923. Det var en grupp på 30 personer, bestående av fabriksarbetare och deras familjer från Hallstavik och Nacka, i Stockholmstrakten.

1. De första svenska Sovjetpionjärerna anlände till Karelen 1923. Det var en grupp på 30 personer, bestående av fabriksarbetare och deras familjer från Hallstavik och Nacka, i Stockholmstrakten.
2. Nästa grupp var från Kiruna i Norrbotten, varav många var gruvarbetare som blivit av med sitt arbete genom kommunens nedskärningar.
3. Den tredje gruppen bestod av svenskar och finländare som tidigare varit bosatta i de skandinaviska emigrationssamhällena i USA och Kanada. De var drabbade av den stora fattigdom som följde den amerikanska börskraschen 1929.

Karelen består av det smala gränslandet norr om nuvarande St. Petersburg, då kallat Leningrad, som sträcker sig upp till Norra Ishavet. Detta landområde hade förstörts under de långvariga strider som ledde till det ryska tsarväldets fall. Sovjetunionen satsade stort på att bygga upp det igen och var därför beroende av den importerade arbetskraften.

Regionen var tänkt att bli ett mönstersamhälle, ett socialismens skyltfönster mot omvärlden. Ansvarig för uppbyggandet var den finlandssvenske socialisten Edvard Gylling som bjudits dit av Lenin.

För ca 20 000 finländare och ett okänt antal svenskar slutade engagemanget i Karelen med avrättning eller slavarbete i det så kallade Gulag, det gigantiska systemet av koncentrationsläger som fanns över hela Sovjetunionen. Många mördades av den hemliga polisen NKVD-KGB.

I Finland kartlades denna emigration på 1990-talet, i Sverige saknas det liknande forskning på ämnet och därför är den svenska omfattningen osäker. Vid journalisten Kaa Enebergs senare genomgång av svenska, finska och ryska arkiv har det dock framkommit att antalet svenska emigranter uppgick till flera hundra.

Alice Eriksson Kalla föddes som den första av två döttrar i en familj från Kiruna, 2 december 1925. Alice pappa, Ernst Eriksson Kalla, var övertygad kommunist och positiv till uppbyggandet av Sovjetunionen. När Ernst blev erbjuden arbete i Karelen tvekade han aldrig. Han trodde att flytten skulle ge hans två döttrar möjligheten att studera till ingenjörer.

Det var hög arbetslöshet i Sverige som en följd av den stora ekonomiska depressionen som spridit sig från USA till Europa. I Kiruna var många beroende av arbetet genom gruvbolaget LKAB och när företaget tvingades till nedskärningar ökade oron.

Kirunas kommunstyre, med många invalda från Kommunistpartiet, beslutade 1931 att använda statsmedel till att stödja arbetsresor till Karelen och snabbt hade hundratals Kirunabor låtit sig värvas.

Alice pappa Ernst var en av dem. Han var politiskt aktiv i Kiruna och Alice minns de ständiga debatterna mellan fadern och partivännerna hemma i enrummaren. Några av de första ord som Alice lärde sig att stava till var Lenin och Stalin.

När familjen reste iväg 1933 med ett 30-tal andra personer var det feststämning på tågstationen. De kvarvarande Kirunaborna var stolta över dem som fick resa till Karelen. Alice minns dock tydligt sin mamma Hilmas gråt. Hilma ville inte åka men följde motvilligt med då hennes make hotat med att åka ensam med döttrarna.

Gruppen av Kirunasvenskar som familjen Eriksson Kalla ingick i, hamnade i byn Uhtua, som idag heter Kalevala, nära den finsk-ryska gränsen. Där arbetade de med ett vägprojekt tillsammans med andra utflyttade svenskar och finländare, en del av dem från USA och Kanada. Deras uppgift var att bygga väg 89 som skulle gå mellan Uhtah och Kem vid Vita Havet.

Alice minns att det tog inte lång tid förrän de ganska snart efter ankomsten upptäckte att saker och ting inte stod rätt till. Mitt i natten kunde den hemliga polisen, NKVD-KGB, komma och hämta svenska familjemedlemmar utan förklaringar, och många män gömde sig därför i skogen av rädsla. En natt kom turen till Alice pappa Ernst. Han fördes bort när döttrarna låg och sov. De såg honom aldrig mer. 

Mamma Hilma och de två döttrarna fördes därefter till skogslägret Pongoma invid Vita havet, likt andra familjer där fäderna saknades. Där påbörjades kampen för att få återvända hem, men arkivdokument talar om svenska myndigheters oförmåga att hjälpa dem. En kort tid därefter drunknar mamma Hilma inför ögonen på 16-åriga Alice.

Alice höll sig och sin syster vid liv genom hårt arbete. Hon arbetade bland annat som brigadledare, och ledde en stor grupp militärer, under krigsåren. Men 1944 dömdes hon till tio års fängelse för ekonomiskt sabotage. Den hemliga polisen ansåg att hon förskönat resultaten för fångar som inte arbetat tillräckligt hårt. Hon anklagades även för att ha förtalat Sovjetstaten då hon många år tidigare berättat om livet i Kiruna för skolkamraterna i Uhtua.

Alice dömdes till arbetsläger i Kotlas, i Archangelsk. Här tvingades hon i nio år till att vårda krigsfångar, lasta fisk, trampa cement och simma efter timmer i iskalla floden Dvina. I arbetslägret födde Alice också en son vars pappa var en medfånge.

Vid Stalins död 1953 blev Alice och miljoner andra fångar fria. Ändå var den bistra tillvaron inte över. Hennes son bodde hos sin far i Ukraina, men där fick inte Alice arbeta eftersom hon var straffad. För att kunna försörja sig arbetade Alice på en oljedepå i Tjita, nära Kina. Drömmen om Sverige bleknade i den dagliga kampen för överlevnad.

I Sibirien gifte sig Alice med en rysk man som hjälpt henne. Här lyckades hon på 1960-talet få sin pappa rentvådd. Detta ledde till att hon till sist slutade att räknas som barn till en Sovjetfiende, vilket innebar att familjen kunde återfå vissa medborgerliga rättigheter.

Efter Sovjetväldets upplösning 1992 återvände hon till Kiruna. Då var hon hjärtsjuk och svårt märkt av 58 år i Sovjetunionen.

Först som 74-åring fick Alice veta vad som hänt hennes far. I hemliga polisen NKVD-KGBs arkiv står att Ernst Eriksson Kalla sköts ihjäl 1938 efter att ha dömts som fiende till Sovjetstaten, skyldig till ekonomiskt sabotage. Verkligheten var att vägprojektet som han arbetade med hade försenats. Det visade sig att Ernst drabbats av samma öde som oräkneliga andra utländska idealister som trodde på drömmen om Sovjetstaten.

Mary Ekström föddes som första barnet i familjen Lindberg från Kiruna, 3 mars 1923. Samma år emigrerade familjen till USA i jakt på arbete, men återvände bara fem år senare. Arbetslösheten var då fortfarande lika svår och när de lockades med ett kontrakt som erbjöd arbete, mat och boende i ett gediget timmerhus kallat Svenskhuset på Kolahalvön, var det svårt att motstå.

1931 flyttade familjen till Hibinogorsk, idag staden, Kirovsk. Viktor Lindberg var då en av de 30-tal svenskar som värvats för brytning av mineralen apatit, välbekant från de svenska malmfälten. Som experter lovades de ett privilegierat liv som arbetsledare. I utbyte mot arbetsinsatsen för det kommunistiska Sovjetunionen erbjöds de bland annat gratis Sverigesemester.

I den ryska skolan gick Mary tillsammans med barn som levde på svältgränsen. Skolkamraterna var barn till arbetare som var ryska kulaker. De var bönder som tvingats till straffarbete för att de hade vägrat ingå i kollektiva jordbruk. Till dessa kom de tyskar och polacker som tvångsförflyttats för att bygga upp gruvsamhället. Men det var inget hon visste då.

”Ja, som vuxen förstod man ju att de flesta man såg var tvångsförflyttade människor utan möjlighet att ta sig därifrån”, säger Mary, idag pensionär i Norrköping.

Mary tog i hemlighet en bit korv ur familjens förråd för att ge till en skolkamrat som ständigt gick hungrig. ”Mamma såg att korvbiten var borta men nämnde det aldrig”, minns hon och berättar vidare: ”Hon visste hur svårt det var för många och hon led av att vi svenskar hade det lite bättre ställt. Levnadsförhållandena för de andra grupperna var usla, många levde i jordkojor.”

Vistelsen på de arktiska breddgraderna gick hårt åt familjen Lindberg. Ena brodern klarade inte av skolan och var ständigt sjuk. Mamma Nanny höll vid ett tillfälle på att frysa ihjäl då hon i eländigt skick efter ett sjukbesök, tvingats till att försöka ta sig hem till fots, i 25 minusgrader.

I ett försök att fly umbäranden ville familjen utnyttja sin rätt till betald Sverigesemester. Men när de skulle resa visade det sig att barnen inte hade tillåtelse att resa med föräldrarna. För makarna Lindbergs del fanns alltså inget annat val än att återvända.

Under tiden som föräldrarna var I Sverige blev Mary och bröderna, Jack och Hilmer, tvungna att stanna på ett sovjetiskt barnhem. ”Vi förstod aldrig då hur pappa kunde lämna oss där i det primitiva hemmet fullt av fattiga barn”, berättar Mary. Kläderna som hon och bröderna kommit i försvann snabbt och när de äntligen blev hämtade av föräldrarna var de i stället klädda i trasor.

I den grupp svenskar som familjen Lindberg ingick i, var det många som aldrig kom tillbaka till hemlandet. En dog i Gulagläger. Ett par överlevde straffläger, men fick lämna sina barn på barnhem.

Familjen Lindberg lyckades dock återvända hem till Kiruna redan efter två år, lika fattiga som när de gett sig av. När pappa Viktor efter hemkomsten varnade andra för att emigrera blev han offentligt hånad och fann det inte lättare att få anställning. Många i Norrbotten ville hålla fast vid idén om det kommunistiska drömprojektet i Sovjetunionen och stämplade därför familjen Lindberg som "“lata svikare".

Idag finns en del av pionjärernas liv dokumenterade på museum i gruvstaden. Fotot av barnen Lindberg framför berget Hibina förevisas gärna av ryska veteraner, som sägs leva kvar sedan svenskarnas tid där. När Mary var på besök 1999 träffade hon ingen som hon kände igen.

Thelma Skinkis föddes i Detroit, i USA, den 7 januari 1928, i den skandinaviska emigrantfamiljen Viitaniemi. När Thelma var 3,5 år gammal emigrerade familjen igen, denna gång till sovjetiska Karelen. Familjen hade drabbats av den så kallade Rysslandsfebern, den stora entusiasm många svenskar och finländare kände inför möjligheten att vara delaktiga i arbetet med Sovjetunionens uppbyggande.

Familjen Viitaniemi reste till Karelen via Göteborg med Amerikalinjens s/s Gripsholm. Thelma klev iland i Göteborgs hamn en junisöndag 1931, glatt viftande med en röd flagga prydd med hammaren och skäran. Dagen finns förevigad på ett fotografi där lilla Thelma står bland jämnåriga kamrater, de flesta av dem symboliskt klädda i rött.

Resan över Atlanten tog en vecka och sovjetresenärerna roade sig med kampsång och dans. De färgstarka uppvisningarna uppskattades även av passagerarna som rörde sig på förstaklassens promenaddäck.

Vid Atlantångarens ankomst till Göteborg reagerade journalisterna på att tonerna som ljöd över hamnen inte var den svenska nationalsången ”Du gamla du fria”, utan den kommunistiska kampsången Internationalen, framförd på svenska, finska och ryska.

Vid ankomsten till Sovjetunionen fick Thelmas föräldrar arbete på en skidfabrik i staden Petrozavodsk. Där arbetade många andra svenskar och finländare och Thelma sattes i finsk skola. Familjen bodde i trånga, primitiva baracker i ett emigrantgetto med namnet Galigovka. Det hårda arbetet på fabriken avlöstes av kvällskurser i socialism.

Efter några år skiljde sig Thelmas föräldrar, men båda bodde kvar i samma område. Mannen som blev Thelmas styvfar arbetade också på skidfabriken. Det är nu, 1938, som den stora tragedin inträffar Thelmas liv. Både hennes far och styvfar grips på sin arbetsplats och förs bort av den hemliga polisen. Ingen i familjen återsåg dem någonsin. Uppgifter om den enes avrättning finns i NKVD-KGBs arkiv men den andres öde vet Thelma fortfarande inget om.

En kort tid senare började de sovjetiska myndigheterna att flytta ensamma kvinnor och barn från Petrozavodsk. I samband med detta fördes Thelma och hennes mor bort på stora pråmar till ett kalkbrott i Onegasjön. En tid senare flyttades de vidare till skogslägret Paj, ännu längre från den finsk-ryska gränsen. Här levde de under mycket bistra förhållanden med de så kallade Kirunasvenskarna från Norrbotten som grannar.

När Thelma ville återvända till USA kontaktade hon de amerikanska myndigheterna för att få hjälp. För detta ”brott” genomled hon hotfulla förhör och dömdes 1949 till tio års straffläger. Enligt domen var hon en fiende till sovjetstaten.

Den första tiden tillbringade Thelma i fängelset Kresty i Leningrad. Kresty var ökänt för sina stora celler som var överfyllda av fångar från olika länder. Fängelset fungerade som en uppsamlingsplats för fångarna innan de slussades ut till något av Gulag-systemets alla koncentrationsläger.

”Där fick jag för första gången i mitt liv träffa kriminella fångar. Det var människor som begått riktiga brott, inte påhittade som vi politiska fångar lastades för. Där fick jag lära mig vad som gällde för att överleva”, berättar Thelma. Hon vill inte gå in på mer detaljer än så, men det är omvittnat att fångarna i Kretsy led av trånga celler, minimala brödransoner, trakasserier och våld.

Så småningom forslades Thelma från Kresty till ett arbetsläger för kvinnor i gruvstaden Inta, i Sibirien. Resan dit skedde i godsvagn och hon var instängd i dagar eller kanske till och med veckor. I Inta arbetade 3 000 fångar vid järnvägen och med jordbruk. Arbetet var tungt, och de var strängt bevakade. Thelma bevittnade många övergrepp under sin tid där. Bland annat såg hon en medfånge skjutas ihjäl på en åker, efter att hon råkat trampa bredvid sin fåra.

Vid Stalins död 1953 lättade förtrycket och fångarna behövde inte längre bära nummerlappar. Thelma frigavs 1956 och blev även ”rehabiliterad”, det vill säga rentvådd, som felaktigt dömd. Thelma stannade ändå kvar i Inta för att det fanns arbete där. Hon gifte sig med en lettisk man som också varit i arbetsläger och tillsammans fick de en dotter.

År 1970, då Thelma var 42 år, lyckades hon äntligen få tillstånd att besöka Finland. Därifrån sökte hon asyl i Sverige eftersom Finland, enligt avtal med Sovjetunionen, var skyldiga att utlämna henne och dottern.