Östtyskland

En följd av andra världskriget blev att Tyskland delades. De båda tyska staterna Västtyskland (Förbundsrepubliken Tyskland) och Östtyskland (DDR) fick två helt olika politiska system. Trots allt kunde öst-­ och västtyskarna ännu resa över gränsen.

Men i augusti 1961 hände något som skulle påverka Europa för lång tid framöver: östtyska soldater rullade ut taggtråd och byggde en mur mot Västberlin och sedan längs hela gränsen mot Västtyskland. Östtyskarna var inlåsta i sitt eget land. Östtyska familjer kunde inte längre besöka släktingar och vänner i Västtyskland. Många som ändå försökte ta sig över muren sköts till döds av de östtyska gränssoldaterna.

Berlinmuren, en del av den så kallade järnridån, kom att bli det mest påtagliga exemplet på den låsta konflikten mellan det kommunistiska Östeuropa och demokratierna i väst. Först 1989 öppnades Berlinmuren. Utvecklingen gick sedan snabbt och 1990 upphörde DDR att existera.

1945 slutade andra världskriget och den tyska nazidiktaturen krossades. Segrarmakterna delade upp Tyskland och huvudstaden Berlin i fyra ockupationszoner.

Motsättningarna mellan västmakterna och Sovjetunionen ökade i det så kallade kalla kriget som blev ett underrättelse-­, spion-­ och propagandakrig mellan de två maktblocken öst och väst. Motsättningarna innebar också en kamp mellan två ekonomiska och ideologiska system – mellan marknadsekonomi och planhushållning och mellan kapitalism och kommunism. Storbritanniens före detta premiärminister Winston Churchill höll ett berömt tal i Fulton i USA i mars 1946 där han talade om en järnridå som delade Europa:

1949 slogs de brittiska, franska och amerikanska zonerna ihop och bildade Förbundsrepubliken Tyskland, Västtyskland. Den östra zonen blev efter sovjetisk förebild Tyska Demokratiska Republiken, Deutsche Demokratische Republik, DDR. Tysklands delning var ett faktum. En tungt beväpnad och bevakad gräns upprättades mellan de båda tyska staterna.

Västtyskland krävde att ensamt representera Tyskland internationellt och hotade att avbryta diplomatiska förbindelser med länder som erkände DDR som stat. I Sverige användes därför officiellt den geografiska beteckningen Östtyskland.

DDR skulle bli en attraktiv socialistisk modellstat. Många drömde om en bättre värld, ett socialistiskt, antifascistiskt samhälle som skulle skapas i stället för den nazistiska diktaturen. Socialismen innebar en dröm om rättvisa, humanism och fred, som kontrast och värn mot nazism och fascism.

Men Östtyskland var fattigt och utarmat. Medan Västtyskland fick ekonomiskt stöd av USA nedmonterades industrier och utrustningar i Östtyskland och sändes till Sovjetunionen. Det styrande partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) tog order från Moskva. Protesterna ökade mot det socialistiska kontrollsamhället och hundratals unga välutbildade östtyskar lämnade dagligen landet via Västberlin.

Eftersom flyktingströmmen ökade lavinartat satte den östtyska regimen stopp för DDR-­medborgares flykt till väst. 13 augusti 1961 spärrades zongränsen mellan Väst-­ och Östberlin med taggtråd och betongmurar. Flykt från republiken blev kriminellt och bestraffades med fängelse.

Hot­ och fiendebilder skapades. Både i väst och öst tolkades kalla kriget som en kamp mellan det onda och det goda. Språket blev aggressivt. Positivt laddade ord användes för det egna landet och ställdes mot negativt laddade ord för motståndarna, fienden. Östtyska soldater utbildades för att skjuta på dem som försökte fly från sitt land: Ni skjuter inte på era bröder och systrar utan på landsförrädare, på fiender. Det gällde att rädda fred och socialism.

DDR:s partichef Ulbricht försvarade Berlinmuren 1961 som ett skydd mot ”blodiglar från väst” som sög sig fast vid en ”frisk kropp”, arbetar-­ och bonderepubliken DDR. Svenska tidningar beskrev å andra sidan DDR som ett jättelikt koncentrationsläger som höll sina 17 miljoner medborgare fängslade.

Omfattande välfärdsprogram startades i DDR: billiga livsmedel, fri läkarvård, låga hyror och förmånliga utbildningssystem. Daghem och skolor byggdes ut. Genom kulturpolitik skulle den socialistiska ideologin genomsyra samhället: litteratur, teater, opera, konserter, ungdomsfestivaler och lysande idrottsevenemang subventionerades. Välfärdsprogram och den socialistiska planekonomin bidrog till stabilitet under 40 år men ledde till varubrist och ekonomisk kris som påskyndade DDR:s sammanbrott.

På 1970-talet nådde DDR internationellt anseende. Allt fler länder erkände DDR diplomatiskt och landet kom med i FN. Vid den europeiska säkerhetskonferensen 1975 undertecknade DDR det gemensamma Helsingforsavtalet om respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

Men den politiska makten i DDR låg hos det enväldiga partiet SED och dess politbyrå. Protesterna växte mot att oliktänkande förföljdes, fängslades eller utvisades. Förtrycket hårdnade.

Statssäkerhetsministeriet (Stasi) som grundats 1950 efter sovjetiskt mönster, hade partiets uppdrag att spåra upp, bevaka och gripa personer med fientlig eller ­negativ inställning. Fram till 1989 hade den gigantiska östtyska säkerhets-­ och underrättelsetjänsten cirka 620 000 inofficiella medarbetare (IM).

Förutom utlandsspionage var Stasis uppgift att bevaka den egna befolkningen:

• uppspåra, identifiera och övervaka ”fientligt negativa element”, oppositionella och potentiella republikflyktingar
• övervaka post­ och telefonkommunikation – icke beviljade västkontakter kriminaliserades 1979
• övervaka DDR-­medborgare i utlandet.

Före detta Stasiofficerare anser idag att partiet borde ha lyssnat på Stasi och tagit deras rapporter om missförhållanden och missnöje på allvar. Om partiet inte varit så hysteriskt känsligt för kritik och avvisat all dialog med de oppositionella, med människorna i fredsrörelserna och kyrkorna, skulle det ha kunnat bli en annan utveckling i DDR.

I efterhand uttalade den tidigare chefen för DDR:s utlandsspionage Markus Wolf sin dom över Stasi, den organisation som han själv varit med om att bygga upp: det behövs demokratiska spärrar, lagar som gäller för alla och en strikt maktdelning.

Demonstrationer hösten 1989 visade att starka krafter var i rörelse. Hundratusentals DDR-medborgare tågade med ljus i händerna och krävde mänskliga rättigheter: åsiktsfrihet, yttrandefrihet och rätt att resa utomlands. På kvällen den 9 november 1989 hände det oförutsedda: Berlinmuren öppnades. Nyhetsbyråer världen över förkunnade att DDR öppnade sina gränser.

Människor grät av glädje över att äntligen efter 40 års diktatur kunna mötas utan hindrande murar och taggtrådsstängsel. Protesterna mot maktfullkomliga partipampar lät sig inte tystas trots pansarfordon och soldater i alarmberedskap.

DDR var en del av det kommunistiska blocket och starkt beroende av Sovjetunionen. När Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov 1989 drog undan stödet kollapsade DDR. Enligt Stasiprotokoll sade Stasichefen Erich Mielke i ett tal inför officerare några dagar efter att partichefen Erich Honecker störtats i oktober 1989: ”Utan Sovjetunionen fanns och finns inget DDR.”

Inom ett år upplöstes DDR och Tyskland återförenades.