Den stora terrorn
På den här sidan kan du läsa om perioden som brukar kallas "Den stora terrorn", som pågick mellan hösten 1936 och slutet av 1938 i Sovjetunionen.
Den här sidan är en del av materialet Brottsplats Moskva. Ett faktamaterial om platser och institutioner i Moskva som använts för att utöva förtryck mot befolkningen i Sovjetunionen och Ryssland under 1900-talet.
På en skylt vid den tidigare avrättningsplatsen Butovskij poligon visas fotografier av några av de som mördats på platsen. Foto av skylten: Ann Wikström
Under åren 1937–1938 nådde sovjetregimens terror mot den egna befolkningen – i form av arresteringar och framför allt avrättningar – en förut aldrig skådad omfattning. Man brukar kalla perioden från hösten 1936 till slutet av 1938 för den stora terrorn.
Det är dock viktigt att komma ihåg att den stora terrorn inte var en avvikelse mot sovjetregimens tidigare politik utan kulmen i en successiv upptrappning av våldet och terrorn mot befolkningen. Massarresteringar, massdeportationer och massavrättningar var redan från början en del i bolsjevikernas politik. Eftersom man inte hade något starkt stöd hos befolkningen, tog man till terror för att befästa sin makt. Direkt efter Lenins och bolsjevikernas maktövertagande inleddes den röda terrorn (1918–1922), som riktade sig mot alla de grupper som den nya regimen såg som sina motståndare. Tiotusentals människor avrättades och koncentrationsläger inrättades. Under tvångskollektiviseringen av jordbruket som inleddes 1929 deporterades eller dödades mer än 3 miljoner bönder, anklagade för att vara ”kulaker” (påstått rikare bönder) eller för att de motsatte sig kollektiviseringen.
Senare tids forskning har visat att den stora terrorn var planerad och beordrad från högsta ort. Genom massutrensningarna ville Stalin slutgiltigt omforma det sovjetiska samhället och göra sig av med alla verkliga eller potentiella motståndare och fiender. Den stora terrorn drabbade alla skikt av den sovjetiska befolkningen, men något som var nytt med just denna terrorvåg var att den även drabbade stora delar av partieliten. Redan efter mordet på Leningrads partichef Kirov i december 1934 inleddes stora utrensningar inom den sovjetiska stats- och partiapparaten, på alla nivåer och i alla regioner. Den mest uppmärksammade delen av dessa utrensningar var Moskvarättegångarna – skådeprocesser där Stalin gjorde sig av med de gamla bolsjevikveteranerna.
År 1937 inleddes ett antal noggrant planerade så kallade massoperationer riktade mot olika grupper i samhället. Den största av dessa operationer var ”kulakoperationen”, som utfördes i enlighet med säkerhetstjänsten NKVD:s beryktade operativorder 00447: Om operationer för repression av före detta kulaker, kriminella och andra antisovjetiska element. Där angavs i detalj vilka kategorier av befolkningen som skulle utsättas för repression, exakta kvoter för hur många tusentals människor som skulle arresteras i varje region samt hur många av dem som skulle avrättas respektive dömas till lägerstraff. I en annan order angavs noga hur man skulle straffa hustrur och barn till de personer som arresterats och dömts. Parallellt med ”kulakoperationen” genomfördes andra massutrensningar, bland annat de ”nationella operationerna”, riktade mot speciella etniska grupper som tyskar, polacker och letter.
De som arresterades under den stora terrorn utsattes ofta för tortyr och tvingades skriva under färdigfabricerade bekännelser, som var skrivna enligt vissa schabloner. Domar fälldes sedan enligt löpande-band-principen och arkebuseringarna genomfördes nästan omedelbart. Offren dömdes inte på grund av konkreta brott utan på grund av att de tillhörde en bestämd kategori av befolkningen. Under den stora terrorns år 1937–1938 arresterades sammanlagt 1,6 miljoner människor, och av dem avrättades ungefär 700 000. De övriga spärrades in i läger där många av dem dukade under.
Den sovjetiska terrorn drabbade även medborgare från en rad andra länder, bland annat utländska kommunister som kommit till Sovjetunionen för att hjälpa till att bygga ett nytt kommunistiskt samhälle. Även sådana personer anklagades för att vara spioner eller folkfiender, och förföljdes eller till och med avrättades.
När den stora terrorn avblåstes i slutet av 1938 minskade terrorn och framför allt avrättningarna, men arresteringarna fortsatte och lägren fylldes på. Under andra världskriget deporterades hela folkgrupper som kollektivt anklagades för illojalitet och samarbete med tyskarna, bland annat tjetjener, ingusjier och krimtatarer. Först efter Stalins död 1953 började fångar att friges från lägren och den stora terrorapparaten att delvis monteras ner. Förtrycket och terrorn fortsatte men inte i samma enorma omfattning, och antalet fångar i lägren blev betydligt färre.
