Gulag

Begreppet Gulag har kommit att beteckna hela det sovjetiska fånglägersystemet och även den sovjetiska terrorapparaten. Men Gulag är egentligen en förkortning för ”Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger”, den myndighet som bildades 1934 som en avdelning inom säkerhetstjänsten. Den hade till uppgift att administrera de tusental arbetsläger som inrättades över hela Sovjetunionen.

Att begreppet Gulag numera står som symbol för hela det sovjetiska förtrycket och terrorn beror inte minst på Aleksandr Solzjenitsyns verk GULAG-arkipelagen, där han skildrar det sovjetiska fängelse- och lägersystemet, som likt en övärld breder ut sig över hela landet – geografiskt uppsplittrat, men psykologiskt sammansvetsat som en egen kontinent, bebodd av fångar.

Den systematiska massterrorn var redan från början en del av bolsjevikernas politik, och systemet med koncentrations- och arbetsläger började byggas upp direkt efter maktövertagandet 1917. Från 1929, i samband med den första femårsplanen då landet snabbt skulle industrialiseras, fick lägren en ny betydelse och expanderade kraftigt. Med hjälp av tvångsarbete skulle fångarna nu bli lönsamma, och man skulle få fram gratis arbetskraft till stora byggprojekt och kunna utvinna naturresurser i ogästvänliga och obebodda områden. Lägersystemet och slavarbetet blev med tiden en integrerad del av den sovjetiska planekonomin.

När tvångskollektiviseringen av jordbruket genomfördes på 1930-talet hamnade stora grupper av bönder i lägren, och under den stora terrorns massarresteringar 1937–1938 expanderade lägersystemet snabbt. Det fortsatte att växa även under 1940-talet och början av 1950-talet, och vid Stalins död 1953 satt ungefär 2,5 miljoner människor i läger. Under hela perioden från 1929 och fram till Stalins död 1953 beräknar man att sammanlagt ungefär 18 miljoner människor passerade genom arbetslägren. Dessutom förvisades och deporterades ytterligare minst 6 miljoner människor, som även de användes som tvångsarbetskraft.

Mycket få av de personer som dömts till lägerstraff för politiska brott hade verkligen begått något politiskt brott. De hade svepts med i massarresteringarna eller dömts för att de tillhörde en viss kategori av befolkningen. Även bland de ”kriminella” fångarna var det många som dömts för handlingar som i andra samhällen inte skulle betraktas som ett brott. De riktiga yrkesförbrytarna, som också fanns i lägren, hade en priviligierad ställning. De slapp ofta arbeta och kunde ostraffat trakassera och plåga de andra fångarna, särskilt de politiska, som hade lägst status.

Efter Stalins död 1953 stoppades den massiva terrorn och slavarbetet, men fånglägren förvann inte helt. Under 1970-talet ökade antalet politiska fångar igen, och det kom en ny kategori fångar – dissidenterna, som aktivt motsatt sig och kritiserat det sovjetiska systemet. Först i slutet av 1980-talet, under Michail Gorbatjovs ledarskap, stängdes de sista lägren för politiska fångar i Sovjetunionen.