Osip Mandelstam
Mandelstam räknas idag som en av de främsta ryska 1900-talspoeterna. Till en början var han anhängare av oktoberrevolutionen, men blev liksom många andra snart desillusionerad och senare fängslad av den sovjetiska regimen.
Den här sidan är en del av materialet Brottsplats Moskva. Ett faktamaterial om platser och institutioner i Moskva som använts för att utöva förtryck mot befolkningen i Sovjetunionen och Ryssland under 1900-talet.
Osip Mandelstam i fängelse. Bildkälla: Wikimedia commons (public domain).
Osip Mandelstam räknas idag som en av de främsta ryska 1900-talspoeterna. Han var en av företrädarna för akmeismen, en riktning inom den ryska poesin under 1910- och 20-talet som uppstod som en reaktion mot symbolismen. Andra kända akmeister var Anna Achmatova och Nikolaj Gumiljov.
Mandelstam föddes 1891 i Warszawa, men växte upp i Sankt Petersburg. Han började tidigt att skriva poesi och publicerade sin första poesisamling 1913. Till en början var han anhängare av oktoberrevolutionen, men blev liksom många andra snart desillusionerad. Bolsjevikerna tog allt större kontroll över kulturlivet, och Mandelstam ville inte låta sin poesi underkastas politiska syften. Han fick allt svårare att verka som författare och förföljdes och trakasserades av makten.
1933 skrev Mandelstam en satirisk dikt om Stalin, som genom angivare snart nådde säkerhetstjänsten. 1934 arresterades han, men tack vare den högt uppsatta bolsjeviken Nikolaj Bucharins ingripande klarade han sig undan med tre års förvisning. Knappt ett år efter att han återvänt från förvisningen, i april 1938, arresterades han på nytt, och denna gång dömdes han till fem års arbetsläger. Redan i december samma år dog Mandelstam i ett genomgångsläger utanför Vladivostok.
Mandelstams litterära kvarlåtenskap har räddats till eftervärlden av hans änka, Nadezjda Mandelstam (1899–1980), som memorerade hans dikter och gömde manuskript. I många år efter makens död flyttade hon runt i landet, hade tillfälliga jobb och levde i ständig rädsla för att arresteras.
När hon 1964 äntligen tilläts återvända till Moskva började hon skriva på en minnesbok om sina år med Osip Mandelstam, och boken publicerades så småningom utomlands (på svenska 1970 med titeln Stalins mirakel.) Med svart humor och genomskådande klarsyn berättar hon om sitt och makens liv; om förföljelser och trakasserier från makten och litteraturnomenklaturan, om arresteringar, förvisning, svält och förnedring.