Varlam Sjalamov

Varlam Sjalamov tillbringade tjugo år av sitt liv i Gulag, det sovjetiska lägersystemet, och är en av dess viktigaste skildrare. Han föddes och växte upp i staden Vologda och kom 1926 till Moskva för att studera. Han arresterades första gången 1929, som ”samhällsfarligt element” och dömdes till ett treårigt lägerstraff, som han avtjänade i ett läger i Visjera i norra Ural. När han avtjänat sitt straff återvände han 1932 till Moskva och började arbeta som journalist och inledde också sin litterära verksamhet.

I januari 1937 arresteras Sjalamov på nytt, denna gång anklagad för ”kontrarevolutionära trotskistiska aktiviteter” och spärras in i Butyrkafängelset. Han döms sedan till fem år i arbetsläger och skickas till gruvorna i Kolyma i Sibirien. Fortfarande i läger arresteras han en tredje gång 1943 och döms till ytterligare tio år för ”antisovjetisk agitation”, bland annat för att ha kallat den ryske exilförfattaren och Nobelpristagaren Ivan Bunin för en rysk klassiker.

1946 läggs Sjalamov svårt sjuk in på ett lägersjukhus och en av läkarna på sjukhuset, som också är fånge, hjälper Sjalamov att bli antagen till en sjukvårdskurs för fångar, trots att de egentligen inte tar in fångar som dömts för politiska brott. Sjalamov arbetar sedan under resten av sin strafftid som sjukvårdare i olika läger, något som räddar honom från gruvbrotten och antagligen också räddar hans liv.

1951 tar Sjalamovs strafftid slut och han släpps ut från lägren. Först 1956 får han tillåtelse att åter bosätta sig i Moskva, där han börjar arbeta som journalist och författare. Hans hälsa försämras alltmer, och de sista åren av sitt liv bor han svårt sjuk och handikappad på en institution.

Sjalamov tillbringade sjutton av sina lägerår i Kolymaregionen i nordöstra hörnet av Sibirien – ett mycket otillgängligt område, delvis ovanför polcirkeln, där vintern varar i upp till 6 månader och temperaturen kan falla till minus sextio grader. Kolyma är ett område rikt på mineraler, framför allt guld, och för att utvinna mineralerna skapades i början av 1930-talet ett helt system av tvångsarbetsläger med staden Magadan som centrum. Kolyma var Gulags grymmaste utpost, och har blivit symbolen för de allra värsta förhållandena i det enorma sovjetiska lägersystemet.

Efter att ha släppts ut från lägren började Sjalamov skriva på Berättelser från Kolyma, ett samlingsnamn för ett stort antal korta noveller som han arbetade på under tjugo års tid. Först 1989, efter hans död, kunde de börja publiceras i Gulags hemland Sovjetunionen.

I novellerna skildrar Sjalamov lågmält och till synes lidelsefritt, som om han vore en utomstående betraktare, sina erfarenheter av sjutton år i Kolymas helvete. Han skriver om kölden, svälten, misshandeln, skräcken och förnedringen, och framför allt det tunga slavarbetet i gruvorna som bryter ned en människa på några veckor. En totalt rättslös tillvaro där en människa är värd något bara om hon kan arbeta och bidra till att uppfylla produktionsplanen. Varje fånge kramas ur så mycket arbete som möjligt, matransoner fördelas efter arbetsprestation och de svagaste som inte uppfyller normen dör. Men systemet fylls alltid på med nya fångar. I denna lägervärld befinner sig de kriminella fångarna, yrkesförbrytarna, högst upp i hierarkin och de politiska fångarna får de sämsta, tyngsta jobben.

Och i själva verket var de inte politiska fångar. Vilket förresten gäller alla som dömdes enligt artikel 58 på den tiden. Det ostraffade övergreppet på miljontals människor kunde lyckas just för att de var oskyldiga. De var martyrer, inte hjältar. (Ur Skovelmästaren. Översättning Nils Håkansson)

Sjalamov berättar om fångarnas vardag; det omänskliga arbetet i gruvbrotten i femtiogradig köld och med kläder bestående av trasor, den ständiga svälten som till slut krossar en människas vilja, de kriminellas övergrepp mot de politiska fångarna, sömnbristen, lössen, skörbjuggen, de förfrusna fingrarna och tårna, och angivarna som säljer en medfånge för en bit bröd eller ett lättare jobb.

Men Sjalamovs berättelser från Kolyma är något mer än ett vittnesmål eller en dokumentation av lägren och fångarnas liv – de är litteratur, som skildrar den mänskliga naturens och civilisationens skörhet och som väcker grundläggande allmänmänskliga och moraliska frågor. Vad händer med den mänskliga existensen under omänskliga förhållanden? Vad är en människa? Är man fortfarande en människa när man förlorat alla mänskliga egenskaper och känslor, och till och med sitt språk?

Alla mänskliga känslor – kärlek, vänskap, avundsjuka, barmhärtighet, äregirighet, heder – lämnade oss tillsammans med det kött vi förlorade på kroppen under vår långa svältperiod. I det obetydliga muskelskikt som ännu fanns kvar på våra benknotor […] fanns endast bitterheten kvar – den långvarigaste av alla mänskliga känslor.
[…]
Mitt språk var gruvbrottets grova språk, det var fattigt – precis som känslorna var fattiga, de känslor som ännu levde kring benknotorna […] ett tjugotal ord var allt jag behövde eller allt jag använt under flera år. Hälften av dessa ord var skällsord eller svordomar. […] Men jag sökte inte efter andra ord. Jag var lycklig över att jag inte behövde leta efter några andra ord. För övrigt visste jag inte ifall det verkligen existerade några. (Ur Berättelser från Kolyma. Översättning Marie-Anne Sahlin)

Sjalamovs berättelser skildrar också människans moraliska kamp. Vad händer med människan som moralisk varelse i de helvetiska förhållandena i lägren. Kan man behålla något slags moral eller mänsklig värdighet. Vad är en människa beredd att göra i kampen för att överleva? För Sjalamov var den moraliska upplösningen den största faran och det mest skrämmande som kunde drabba en lägerfånge.

Det är fruktansvärt att uppleva lägren; det finns inte en människa som blir bättre i lägrens värld. Erfarenheten därifrån är alltigenom negativ, ned till minsta minut. Människan bara förfaller. Det är vad som händer, inget annat. Där finns så mycket av det som ingen människa bör uppleva. […] Lägret var en oerhörd prövning av individens moraliska krafter, av den vanliga människans moral, och nittionio procent av dem som genomgick prövningen misslyckades. De som klarade prövningen, de dog tillsammans med dem som misslyckades, i ett försök att vara bättre än de andra, fastare än de andra – och bara för sin egen skull… (Ur Skovelmästaren. Översättning Nils Håkansson.)

Sjalamov tillbringade en tredjedel av sitt liv i arbetsläger och såg hur människorna där bröts ner fysiskt och moraliskt. Själv överlevde han och kunde skriva om lägren och om de människor som gick under.

På initiativ av bland andra människorättsorganisationen Memorial sattes det 2013 upp en minnesplakett bredvid porten till Tjistyj pereulok 8 (Чистый переулок), det hus i Moskva där författaren Varlam Sjalamov bodde 1934–1937, de få år han fick i frihet mellan sina långa lägerstraff.