Änkehuset – ett av de mest drabbade

Mellan gatorna Dolgarukovskaja ulitsa och ulitsa Fadejeva ligger ett stort bostadshus som upptar ett helt kvarter. Huset har 26 trappuppgångar med över 300 lägenheter kring en stor innergård. Under Stalinterrorn avrättades minst 65 av de boende i huset och ännu fler arresterades. Inte en enda trappuppgång undkom terrorn.

Huset byggdes på 1930-talet och var något så ovanligt som ett bostadskooperativ för personer som betalat sina andelar i utländsk valuta. Det var ämnat i första hand för medarbetare vid utrikesministeriet och ministeriet för utrikeshandel, t ex tjänstemän vid ambassader och handelsrepresentationer, som när de arbetat utomlands fått betalt i utländsk valuta.

En beskrivning av huset får vi av översättaren Lilianna Lungina i boken Ordagrant. Lungina tillbringade större delen av sin barndom utomlands, men när hon var i tidiga tonåren flyttade familjen till Moskva, till huset på Dolgorukovskaja, som då hette Kaljajevka:

Vi anlände till Moskva den 4 maj 1934. De första intryck jag fick var av lägenheten i det berömda huset Kaljajevka 5, som hade byggts för pengar från folk i utlandstjänst. För utländsk valuta, som pappa hade tjänat i Berlin, hade han skaffat en lägenhet […] Det var tre rum, var och en fick ett eget. Mitt var litet, fönstret vätte mot gården och därför var det mycket tyst. Föräldrarna hade varsitt stort rum. Jag tyckte förstås att det var hemskt torftigt, det fanns nästan inga möbler, bara det allra nödvändigaste […] Men av vad folk sade förstod jag att det ansågs vara höjden av lyx, att folk var avundsjuka och att vi hade haft en otrolig tur som hade kunnat få den. (Översättning Hans Björkegren.)

Men för de flesta i det nybyggda jättehuset varade inte turen så länge – Stalintidens terror gick hårt fram över de boende. Huset på Kaljajevka var ett av de hus i Moskva där flest boende arresterades och avrättades, och allra värst var åren 1937–1938. Den terror som drabbade huset var så omfattande att det i folkmun började kallas för ”Änkehuset”. Nästan varje natt körde säkerhetstjänsten NKVD:s bilar in på gården för att hämta en eller flera av hyresgästerna. Lilianna Lunginas pappa hade liksom många av de andra boende i huset en resväska färdigpackad och väntade skräckslaget på att när som helst bli arresterad.

Varje dag slocknade belysningen bakom tiotals fönster. Vår gårdskarl, som alltid måste följa med som vittne, hamnade efter några månader på mentalsjukhus till följd av sömnbrist. På dagarna skottade han snö och på nätterna gick han runt i lägenheterna. […] och när hissen, ve och fasa, började röra sig uppåt efter klockan nio, tio på kvällen, då darrade alla, alla skälvde. Och det var inte bara vår familj som levde i denna skräck. Jag såg också runt omkring mig en levande, varm fasa, som inte var inbillad utan i själva verket utgjorde tillvarons grund. (Översättning Hans Björkegren.)

Eftersom de flesta av de arresterade arbetade vid något av ministerierna och under någon period hade arbetat utomlands, var det extra lätt för säkerhetstjänsten att fabricera anklagelser om att de var spioner och hade samarbetat med utländska underrättelsetjänster. En mycket stor del av de arresterade hyresgästerna dömdes sedan till döden av Högsta domstolens militärkollegium, och brotten de påstods ha begått var ungefär desamma: sabotage, spioneri och kontrarevolutionär verksamhet. Många av offren från ”Änkehuset” hamnade sedan i massgravarna i Kommunarka.

När en person i familjen hade arresterats kördes oftast resten av familjen ut från sin lägenhet – om de inte också arresterades. I de lägenheter som tömts på ”folkfiender” flyttade sedan säkerhetsorganens personal in med sina familjer och blev grannar med sina offer. En del av dem drabbades sedan själva av terrorn och arresterades på lika absurda anklagelser som de använt mot sina offer.