Butyrka – Moskvas största fängelse

Butyrka är det äldsta och även det största fängelset i Moskva. De äldsta delarna är från slutet av 1700-talet och utgjorde en del av det fängelse som Katarina den stora lät uppföra på platsen för en gammal befästning, som också den hade använts som fängelse.

Efter bolsjevikernas maktövertagande 1917 användes Butyrka dels som rannsakningsfängelse, dels som transportfängelse, där dömda fångar satt innan de transporterades iväg till olika arbetsläger. Under den stora terrorn på 1930-talet var Butyrka fyllt till bristningsgränsen. Då satt ungefär 20 000 människor inspärrade i fängelset och trängseln var fruktansvärd. I en cell avsedd för 25-30 fångar kunde det sitta upp till 170 personer. I Butyrka avrättades också tusentals av de fångar som dömts till döden.

Journalisten och författaren Jevgenija Ginzburg har i sin bok Resa till avgrunden beskrivit livet i en kvinnocell i Butyrka, där hon satt några månader under sommaren 1937. Hon berättar bland annat att det i en särskild flygel av fängelset pågick förhör varje natt mellan klockan elva och tre, och att fångarna i cellen stoppade vadd i öronen för att försöka utestänga de torterades skrik under de nattliga förhören.

Över de torterades jämmertjut hördes bödlarnas skrik och svordomar. Att urskilja några ord var omöjligt. Bara då och då skar genom den fruktansvärda kakofonin som piskrapp: ”Mamma! Mamma! Mamma!”. Den tredje fasen i denna symfoni var bullret av kullkastade stolar, knytnävslag i bord och ännu något odefinierbart som kom blodet att isas […] En ung kvinna med långt rufsigt hår rusar fram till fönstret. Glömsk av allt slår hon i raseri sitt huvud mot fönsterkarmen och bultar på den med sina händer.
– Det är han! Det är han! Jag känner igen hans röst… Jag vill inte, jag vill inte. Jag vill inte leva mer! Måtte de döda mig så fort som möjligt…
Många skyndar upp från bäddarna. Ställer sig runt om kvinnan och drar henne bort från fönstret. Man försöker övertyga henne om att hon tar fel. Det är inte hennes mans röst. (Översättning Greta Hjelm.)

Några andra kända författare som suttit i Butyrka och även skrivit om det är Varlam Sjalamov, som satt där efter båda sina arresteringar 1929 och 1937, innan han dömdes och skickades vidare till arbetsläger, och Aleksandr Solzjenitsyn som satt inspärrad i fängelset under några månader 1950.

Butyrkafängelset har byggts ut flera gånger, och på sextiotalet revs den fängelsemur som tidigare gick ända fram till gatan Novoslobodskaja. Istället byggde man de bostadshus som idag ligger längst gatan, och som gör att fängelset idag inte syns utifrån. I dessa hus bodde ursprungligen personal som arbetade på fängelset och andra personer knutna till rättsapparaten.

Butyrka används idag som häkte, men det har länge talats om att ett nytt och större fängelse skall byggas i utkanterna av Moskva och att det gamla Butyrka-fängelset skall säljas till kommersiella intressen. I samband med detta har det höjts röster för att göra om Butyrka till ett museum och minnesmärke.