Fackföreningarnas hus – en scen för dödliga skådespel

Alldeles bredvid Teatertorget och Bolsjojteatern (Stora teatern) ligger en byggnad där ett helt annat slags skådespel sattes upp på 1930-talet – de offentliga skådeprocesser som kom att kallas Moskvarättegångarna och som utplånade en stor del av bolsjevikernas gamla garde.

Det stora grönvita 1700-talspalatset tillhörde innan bolsjevikernas maktövertagande Moskvas adelsförsamling. Här anordnades konserter, baler, maskerader och andra begivenheter i den praktfulla vit- och guldfärgade Pelarsalen, som rymde upp till tretusen personer.

Efter bolsjevikernas statskupp blev palatset säte för Moskvas fackföreningar och döptes om till Fackföreningarnas hus. Pelarsalen täcktes med rött tyg, på scenen ställdes en byst av Karl Marx, och här arrangerades nu politiska möten och konferenser. I samband med begravningar av högt uppsatta bolsjeviker och andra kända personer låg de döda på lit de parade i Pelarsalen, bland dem Lenin 1924, författaren Maksim Gorkij 1936 och Stalin 1953.

Men i Fackföreningarnas hus hedrade man inte bara de döda, man dömde också människor till döden – i de skådeprocesser som bolsjevikerna iscensatte på 1920- och 30-talen. Skådeprocesserna var uppgjorda rättegångar där anklagelserna var fabricerade och utgången bestämd på förhand.

I Pelarsalen iscensatte bolsjevikerna rättegångarna mot tidigare ledare för mensjevikerna och socialistrevolutionärerna – partier som hade konkurrerat med bolsjevikerna om makten. Eftersom man behövde syndabockar när industrin inte kunde uppfylla produktionsmålen genomförde man också flera skådeprocesser riktade mot ingenjörer, tekniker och andra specialister, som anklagades för sabotage.

De mest kända av alla skådeprocesser är dock de så kallade Moskvarättegångarna 1936–1938. De ägde också rum i Fackföreningarnas hus, men i den mindre Oktobersalen, och väckte chock och bestörtning över hela landet. I de tidigare skådeprocesserna hade man främst dömt ”fiender till sovjetmakten” – personer som representerade den gamla samhällsordningen. Men nu var de flesta av de åtalade välkända ledare för kommunistpartiet.

De var Lenins gamla kampbröder som tillsammans med honom gjort revolution och skapat den nya sovjetstaten. Några av de mest kända och högst uppsatta var Grigorij Zinovjev, Lev Kamenev, Karl Radek, Nikolaj Bucharin och Genrich Jagoda, den tidigare chefen för säkerhetstjänsten.

Man anklagade nu dessa välkända bolsjeviker för de mest häpnadsväckande och absurda brott, som de påstods ha planerat och ägnat sig åt under många år. De skulle ha deltagit i en sammansvärjning för att gripa makten i landet. De skulle ha försökt mörda Lenin, Stalin och andra högt uppsatta ledare. De anklagades för att ha samarbetat med de tyska, brittiska, franska och japanska underrättelsetjänsterna. De skulle ha genomfört sabotageaktioner mot sovjetisk industri och infrastruktur, försökt sabotera den sovjetiska ekonomin och försvarsförmågan, och planerat att överlämna delar av Sovjetunionen till främmande makter.

Det scenario som målades upp under rättegångarna var att det fanns ett stort nätverk av sammansvurna som opererade över hela landet och samarbetade med konspiratörer och fientliga makter över hela världen. Den ledande rollen i detta konspiratoriska nätverk spelades av Trotskij, som efter Lenins död varit Stalins konkurrent om makten och som nu som befann sig i landsflykt.

Det mest uppseendeväckande och chockerande för dem som följde Moskvarättegångarna var att alla åtalade villigt erkände sig skyldiga till de absurda anklagelserna, och att de under domstolsförhandlingarna detaljerat redogjorde för hur de hade genomfört de fasansfulla brott som lades dem till last. Även de som hade svårt att tänka sig de framstående bolsjevikerna som spioner och förrädare lät sig övertygas av deras bekännelser. Erkännandena blev bevis nog.

Idag vet vi att de åtalade i Moskvarättegångarna under lång tid hade bearbetats för att man skulle få dem att offentligt erkänna sig skyldiga till de påhittade brotten. De hade hotats, förnedrats och utsatts för brutal tortyr. Man hade hotat att skada deras familjer och givit falska löften om att de anhöriga skulle skonas och att de själva skulle slippa dödsstraff om de erkände.

En annan förklaring som har först fram är de högt uppsatta bolsjevikernas lojalitet mot partiet bidrog till att de övertalades att erkänna. De gjorde det de trodde var bäst för partiet.

Idag vet vi också att rättegångarna föregicks av minutiösa förberedelser, med i förväg bestämda manus och upplägg. De var noga regisserade och repeterade teaterpjäser, där de åtalade spelade sina tilldelade roller och där allt var uttänkt och förberett in i minsta detalj. Vi vet också att Stalin personligen tog aktiv del i förberedelserna och iscensättandet.

Syftet med rättegångarna var naturligtvis inte att få fram sanningen eller att skipa rättvisa, det handlade om propagandatillställningar. Under den stora terrorn avrättade man hundratusentals människor efter hemliga, summariska rättegångar, men för denna grupp av betydelsefulla personer bestämde man sig att iscensätta offentliga skådeprocesser. För att få önskat effekt var det då nödvändigt att de anklagade erkände, smutskastade och förnedrade sig själva.

Eftersom det inte fanns några riktiga bevis mot de åtalade gick rättegången främst ut på att få de åtalade att bekräfta de erkännanden de tvingats till under förundersökningen. Åklagaren Andrej Vysjinskij, som under flera år varit Stalins obrottsligt lojala hantlangare, ledde rättegångarna.

Istället för att analysera bevismaterialet skymfade han de åtalade och överöste dem med okvädningsord. Han kallade dem för galna hundar, vidriga kräk och stinkande kadaver. I sin slutplädering under den första rättegången avslutade han med orden: ”Jag kräver att de galna hundarna ska skjutas!”.

Rättegångarna var en del i Stalins terror, och syftet var att oskadliggöra alla tänkbara konkurrenter och all tänkbar opposition. De som inte drabbades direkt skulle skrämmas till lydnad. Meningen var att skådeprocesserna skulle sprida skräck och förvirring. De skapade en atmosfär av misstänksamhet och rädsla bland medborgarna, en känsla av att fienden, i form av spioner, förrädare och sabotörer fanns överallt, men att partiet och makten var vaksamma och skyddade medborgarna. Rädslan för den hotande fienden skulle hjälpa regimen att stärka makten och mobilisera massorna.

Samtidigt som rättegångarna pågick arbetade propagandan för fullt för att piska upp en opinion mot de åtalade, som smutskastades i pressen. Men det var inte bara journalisterna som lydigt gav sig på de anklagade. Partimedlemmar, arbetskollektiv, vetenskapsmän och författare skrev under ”öppna brev” där de uttalade sin avsky för brottslingarna och krävde att de skulle avrättas. Hundratusentals människor samlades också till manifestationer där de krävde dödsstraff för spionerna och förrädarna.

Moskvarättegångarna spred chock och förvirring även i omvärlden, eftersom flera av de åtalade var så pass högt uppsatta och välkända även utomlands. Noga utvalda utländska diplomater, journalister och författare hade bjudits in till domstolsförhandlingarna, bland de utländska observatörerna var åsikterna delade. En del genomskådade skådespelet, men många lät sig övertygas om de anklagades skuld. Om de åtalade förklarade sig skyldiga var det väl omöjligt att ifrågasätta deras skuld?

Den tyske exilförfattaren Lion Feuchtwanger och den danske författaren Martin Andersen Nexø, som bjudits in att närvara på rättegångarna och konstaterade efteråt att de åtalades skuld var bevisad och domen rättvis. Den amerikanske ambassadören i Moskva, Joseph E Davies, som närvarade vid andra och tredje rättegången, och som själv hade en bakgrund som jurist, rapporterade till sin regering att rättegångarna enligt hans bedömning gått rätt till:

Det fanns inget ovanligt i de anklagades utseende. Alla föreföllo vara vid gott hull och i fysiskt hänseende normala […] Jag följde omsorgsfullt förhandlingarna med hjälp av en tolk som satt bredvid mig. Jag erkänner villigt att jag på förhand var skeptisk mot trovärdigheten av de anklagades bekännelser […] Jag kom emellertid motvilligt, efter ett objektivt bedömmande och med tillämpning av min föregående erfarenhet av rättsförhandlingar och uppgifters trovärdighet, till det resultatet att åklagaren hade hävdat sin ståndpunkt, åtminstone såtillvida att han visat förekomsten av en utbredd sammansvärjning bland politiskt ledande kretsar mot sovjetregeringen […] Ett antagande att rättegången var arrangerad och uppförd som ett skådespel, skulle innebära tillvaron av en Shakespeares dramatiska geni och en Belascos regikonst. (Ur boken På uppdrag i Moskva. Översättning Nils Holmberg.)

I Moskvarättegångarna åtalades sammanlagt 54 personer och alla dömdes skyldiga till de påhittade brott de anklagades för. 47 av dem dömdes till döden och avrättades strax efter att domen fallit, de övriga dömdes till mångåriga lägerstraff.

Idag används salarna i Fackföreningarnas hus för konserter, konferenser, seminarier och andra evenemang.