Författarlägenheter – för de lojala och priviligierade

Snett mittemot det berömda Tretiakovgalleriet, på Lavrusjinskij pereulok (Lavrusjingränden) ligger ett högt hörnhus med en pampig entré i svart sten. Huset byggdes 1937 för att inrymma lägenheter åt framträdande medlemmar i det sovjetiska författarförbundet – ett förbund som Stalin skapade 1932 för att ta kontroll över litteraturen och se till att författarna tjänade partiet.

Till vänster om husets entré finns en portal som leder in på gården, där ytterligare en flygel byggdes till 1948–50. I denna flygel, som man ser till vänster inne på gården, bodde bland andra författaren och nobelpristagaren Boris Pasternak.

I sin bok Stalins mirakel, om maken och poeten Osip Mandelstam, skriver Nadezjda Mandelstam om det nybyggda författarhuset i Lavrusjingränden, som de besöker 1937 när de återvänt till Moskva, efter Mandelstams arrestering och treåriga förvisning.

På kvällen satt vi i hans [författaren Valentin Katajev] lägenhet i det nya författarhuset med dess paradingång i labradormarmor, och vi häpnade över fantasifullheten hos författare, som fortfarande mindes revolutionens och inbördeskrigets elände. I Katajevs lägenhet var allting nytt: ny hustru, nytt barn, nya pengar och nya möbler. ”Jag tycker om moderna saker”, sade Katajev och knep ihop ögonen; Fedin i våningen under älskade mahogny. Författarna hade blivit galna av pengarna, inte bara för att pengarna var nya utan för att det var nytt med pengar för dem. […]När vi måste reste från Moskva var författarna redan en privilegierad klass, och nu rotade de sig och funderade som bäst på hur de skulle kunna behålla sina privilegier. […] Invånarna i det nya huset med labradorentrén förstod bättre än vi 1937 års betydelse, eftersom de såg båda sidor av processen. Det som skedde var som Yttersta Domen, då djävlarna trampar ner somliga men sjunger lovsånger till andra. Den som smakat på den paradisiska drycken vill inte komma till avgrunden. (Översättning Hans Björkegren.)

Författarhuset i Lavrusjingränden är också förebilden för DRAMLIT-huset i Michail Bulgakovs berömda roman Mästaren och Margarita, även om Bulgakov i boken har placerat huset på en annan adress. I kapitlet om Margaritas flygtur berättas hur Margarita smort in sig med en salva hon fått av Satan och förvandlats till häxa. När hon osynlig flyger genom Moskva på en kvast får hon syn på DRAMLIT-huset, där det visar sig att litteraturkritikern Latunskij bor. Han som har förföljt hennes älskade Mästare på grund av den roman han skrivit om Pontius Pilatus. Margarita flyger in i Latunskijs lägenhet och förstör i raseri så mycket hon kan.

I badrummet och i köket brusade vattnet med ett olycksbådande ljud […] Från köket rann redan en ström ut i hallen. Margarita vadade barfota i vattnet, från köket bar hon vatten i hinkar in i kritikerns arbetsrum och hällde ut det i skrivbordslådorna. Sedan slog hon sönder skåpdörrarna i arbetsrummet och fortsatte in i sovrummet. Hon krossade glaset i ett skåp och drog fram en kostym som hon dränkte i badkaret. Hon tog ett bläckhorn i arbetsrummet och hällde ut allt bläcket i den grandiosa dubbelsängen. (Översättning Lars-Erik Blomqvist.)

I denna scen i boken får vi beskrivet för oss vilket privilegierat liv invånarna i huset lever i förhållande till vanliga Moskvabor. Den av Margarita så hatade kritikern bor i en stor lägenhet med arbetsrum, badrum och kök, och den är lyxigt möblerad. På andra ställen i romanen får vi som kontrast korta glimtar från det eländiga livet i en kommunalka, en lägenhet där flera familjer bor tillsammans, delar på kök och badrum, trängs med varandra och grälar.

I en annan minnesbild från författarhuset i Lavrusjingränden berättar Nadezjda Mandelstam om hur hon och Osip ibland sov över hos författaren Viktor Sjklovskij, som bodde i huset. Sjklovskijs var en av de få familjer som vågade ta emot dem när de i hemlighet besökte Moskva, som de på nytt förvisats från.

I Moskva stod bara ett hem öppet för oss fredlösa. […] Vi sov på en madrass och en fårfäll i sovrummet. Där uppe på sjunde våningen hörde man inte bilarna som stannade utanför huset, men när hissen satte igång mitt i natten rusade vi ut i tamburen alla fyra och lyssnade: ”Gudskelov, våningen inunder” eller ”gudskelov, den gick förbi”… Varje natt lyssnade vi på hissen alldeles oberoende av var vi övernattade. […] På terrortiden fanns det inte ett hus i hela landet där folk inte skälvde när de hörde bilar passera och hissen gnissla. (Översättning Hans Björkegren.)

I april 1938 arresterades Osip Mandelstam för andra gången och skickades på hösten till ett läger utanför Vladivostok där han avled redan i december samma år. Ledande funktionärer i Sovjetiska författarförbundet skrev under arresteringsordern och hjälpte säkerhetstjänsten att få tag i Mandelstam.