Gagarinplatsen – hus byggda av lägerfångar

Vid Gagarinplatsen, inte långt från det höga glänsande monumentet över den första människan i rymden, kosmonauten Jurij Gagarin, ligger två stora kompakta åttavåningshus. De har halvcirkelformade fasader och varsitt fyrkantigt torn, prytt med kolonner och statyer. Husen ligger på var sida om gatan Leninskij prospekt och formar en paradport norrut mot det centrala Moskva. De byggdes på 1940-talet som bostadshus åt högt uppsatta officerare inom säkerhetsorganen.

Under sovjettiden bodde nomenklaturan, det ledande skiktet i samhället, i speciella hus med en standard som vanliga människor bara kunde drömma om. Dessa två byggnader vid Gagarinplatsen är just två sådana hus för nomenklaturan. Dessutom är de ett av många exempel på hus i Moskva som byggts med hjälp av slavarbetare, dvs. fångar.

En av dessa fångar var den blivande författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn. I september 1945 fördes fången Solzjenitsyn över till ett läger i Moskva, och under några månader 1945–1946 arbetade han vid bygget av huset till vänster, nr 30, på det som nu heter Leninskij prospekt, men då hette Bolsjaja Kaluzjskaja ulitsa (Stora Kaluga-gatan). Han och de andra lägerfångarna bodde i ett annex till huset de byggde.

Solzjenitsyn beskriver huset i sin roman I den första kretsen, där huvudpersonen Gleb Nerzjin är hans alter ego:

…det slumpade sig så att Gleb inte hade förpassats till polartrakterna utan hamnat i själva Moskva – i ett litet läger som uppförde ett hus till officerare i MGB och MVD – ett halvcirkelformat hus vid Kalugatullen. […] Längs Stora Kalugagatan rullade limousiner och ibland också diplomatbilar; bussar och trådbussar stannade utanför gallergrindarna till Neskutjnyjparken; där stod lägrets vaktkur som såg ut som den vanliga passerkuren på en byggplats; högt uppe på ett murverk vimlade det av karlar i smutsiga och trasiga kläder – men så ser ju alla byggnadsarbetare ut och förbipasserande anade inte att det var fångar.
Och om någon anade det så teg han. (Översättning Hans Björkegren.)

I romanen berättas också om generalmajoren och åklagaren Makarygin, som tilldelats en lägenhet i det nybyggda huset. Han tar med sig hustrun och sin dotter Klara för att inspektera den nya lägenheten. När de är på väg uppför trappan går de förbi en kvinna i smutsiga och trasiga kläder som ligger och skurar trappstegen. Hennes brännande, föraktfulla blick får Klara att överväldigas av skam och rädsla.

– Vad är det egentligen för ena som bygger här? frågade Klara häftigt.
Förmannen log men sade ingenting. Fadern muttrade:
– Straffångar! […]
Några dagar senare flyttade de in.
Det gick månader och år, men av någon anledning kunde Klara aldrig glömma den där kvinnan. Hon mindes precis hur kvinnan stått på det näst sista, påtagligt förlängda trappsteget och varje gång Klara inte tog hissen mindes hon på just det stället den grå, nedböjda kroppen och det uppåtvända, hätska ansiktet. (Översättning Hans Björkegren.)