Hotell Lux – Kominterns gyllene bur

På Moskvas huvudgata Tverskaja öppnades 1911 det eleganta lyxhotellet Frantsia (Frankrike). Några år senare, efter statskuppen 1917, togs hotellet över av bolsjevikerna som nationaliserade det och så småningom gav det namnet Hotell Lux. År 1932 bytte man dessutom namn på Tverskaja till Gorkijgatan, vilket den fick heta ända fram till 1990 då den återfick sitt gamla namn.

Hotell Lux kom att användas som gästhem och bostadshotell för Komintern, den Kommunistiska Internationalen, som var direkt underordnad det sovjetiska kommunistpartiet. Här inhystes kommunister från hela världen som kommit till Sovjetunionen för att delta i kongresser, utbilda sig eller arbeta. På Hotell Lux bodde också kommunister som flytt från sina hemländer och levde i exil i Sovjetunion. Många av världskommunismens kända namn har under någon period bott på Hotell Lux, bland andra Walter Ulbricht, Josip Tito, Zhou Enlai och Ho Chi Minh. De utländska kommunisterna tilldelades rum och lägenheter i enlighet med deras rang och ställning. Många bodde här under långa perioder med sina familjer och hotellet var ofta fullt av barn.

Jelena Bonner, den kända människorättsaktivisten och hustrun till Andrej Sacharov, har i boken Mödrar och döttrar skrivit om sin uppväxt och de år familjen bodde på Hotell Lux. Bonners styvfar var en av grundarna av Armeniens kommunistiska parti och en högt uppsatt funktionär inom Komintern. När familjen flyttade till Moskva tilldelades de därför en lägenhet på Hotell Lux. Bonner beskriver hur hon 1931, som åttaåring, första gången kommer till Hotell Lux, och om sina första intryck av den byggnad som skulle bli hennes hem under sex år.

Droskan stannade vid huvudingången, som var klädd i grå marmor med två identiska marmorpelare på sidorna. Genom de dubbla dörrarna kom vi in i en vestibul. På sidoväggarna fanns speglar och tavlor. Längst vänstra väggen stod små bord och några fåtöljer, till höger i fonden var ett kontor bakom en glasruta med en liten lucka. Därinne satt någon och framför luckan stod en grupp människor. Rakt fram i vestibulens fond syntes två hissar, dit några trappsteg ledde, till vänster om den satt en vakt. […] Trappan var täckt med samma röda matta som vårt Grand Hotel. När vi kom upp på första våningen kunde jag inte hålla mig längre utan utropade: ”Vad det är vackert här!” Vi befann oss i en stor vestibul, lika rymlig som på Astoria. I väggen till höger var en underbar öppen spis med flotta bord, fåtöljer och soffor (Översättning Magnus Ljunggren.)

I jämförelse med de flesta andra Moskvabor på trettiotalet levde familjen ett mycket privilegierat liv på Hotell Lux. De hade en lägenhet med flera rum och utrustad med fina möbler, även om möblerna tillhörde staten och var försedda med nummerbrickor. Familjen hade hemhjälp och datja, åkte på semesterhem om sommaren och fick vård på specialsjukhuset i Kreml om de blev sjuka. Flera gånger i veckan fick de matpaket, och de kunde handla i speciella affärer avsedda för de högre partitjänstemännen.

Under trettiotalet nådde dock Stalins utrensningar inom partiet också Komintern och Hotell Lux, som fick tillnamnet ”Kominterns gyllene bur”. Under åren 1936–1938 arresterades ett stort antal av de boende på hotellet, många avrättades och andra dömdes till mångåriga lägerstraff. Jelena Bonner minns hur fler och fler av hennes vänner och bekanta i Hotell Lux försvann på nätterna. På morgonen vittnade de röda lacksigillen som förseglade lägenheterna om vilka som arresterats under natten. Skräcken och tystnaden bredde ut sig och alla fruktade att det nästa gång skulle bli deras tur.

På Lux höll soldater på med arresteringar natt efter natt, man kunde höra deras myndiga, bullrande steg. Invånarnas ansikten reflekterade deras känsla av att redan vara dömda. Pappas också. […] Vårt Lux hade redan förvandlats till rena katastrofområdet. Av dess drygt femhundra ”rumsnummer” (man använde hotellvokabulär) hade nästan vart tredje fått det fruktansvärda lacksigillet på dörren. Kainsmärket! Eller också hade de redan avlägsnat det eftersom en ny hyresgäst flyttat in. Några flyttade in för mycket korta perioder. Man hann inte vänja sig vid ett nytt ansikte förrän det var borta. […] Antalet barn på Lux minskade inte lika snabbt som de vuxna fördes bort. Familjerna förflyttades ju till ”Nepmanflygeln” på gården. Efter en tid arresterades vanligen mamman. Sedan kördes barnet till ett barnhem, eller också togs det om hand av släktingar. (Översättning Magnus Ljunggren.)

År 1937, när Jelena Bonner var 14 år, arresterades också hennes båda föräldrar. Styvfadern avrättades och mamman dömdes till åtta års arbetsläger som ”medlem av fosterlandsförrädares familj”. Efter att ha frigivits från lägret tvingades hon tillbringa ytterligare nio år i intern exil innan hon tilläts återvända. Efter mammans arrestering flydde Jelena Bonner till sin mormor som då bodde i Leningrad.

En stor del av de utländska kommunister som på trettiotalet bodde på Hotell Lux var tyskar, och många av dem hade flytt till Sovjetunionen undan förföljelserna i Nazityskland. Men Moskva och Hotell Lux visade sig bli en dödsfälla för flyktingarna. Två tredjedelar av de tyska kommunisterna som levde i exil i Sovjetunionen drabbades av Stalins terror, och en del av dem utlämnades till Nazityskland, där de hamnade i koncentrationsläger eller avrättades. Sammanlagt dog fler tyska kommunistfunktionärer i Stalins Moskva än av förföljelserna i det nazistiska Tyskland.

I mitten av 1950-talet bytte Hotell Lux namn till Tsentralnaja och blev ett vanligt sovjetiskt hotell. Efter Sovjetunionens sammanbrott användes vissa delar av hotellet till kontor, medan andra delar fortfarande fungerade som hotell. Byggnaden köptes 2007 av ett företag som efter flera år fortfarande håller på med en omfattande renovering. Avsikten är att återigen öppna ett lyxhotell. Den historiska fasaden restaureras men är ännu täckt av tyg, och innanför har i stort sett allt gammalt rivits.