Ivanovskijklostret – koncentrationsläger under den röda terrorn

På en kulle i området Kitaj-gorod, nordöst om Kreml och Röda torget ligger Ivanovskijklostret (Johannes döparens kloster), som efter bolsjevikernas statskupp 1917 kom att användas som fängelse, koncentrationsläger och arbetsläger.

För att befästa sin makt inledde bolsjevikerna 1918 den röda terrorn, en skoningslös massterror mot de grupper man uppfattade som fiender och kontrarevolutionärer. Med hjälp av den nyinrättade säkerhetstjänsten, Tjekan, spärrades de in i läger eller avrättades, ibland efter summariska rättegångar i de specialupprättade revolutionstribunalerna.

Vi för inte ett krig mot individer. Vi utrotar bourgeoisien som klass. Sök inte efter material och bevis på att den anklagade i handling eller ord har agerat mot sovjetmakten. Den första fråga som vi måste ställa till honom är vilken klass han tillhör, vilket hans ursprung är, hans utbildning eller yrke. Dessa frågor ska avgöra den anklagades öde. Detta är den röda terrorns tanke och väsen. (Martin Latsis, en av ledarna inom Tjekan, 1918.)

Bara i centrala Moskva upprättades under perioden 1918–1922 tolv koncentrationsläger, de flesta i före detta kloster. Det var bolsjevikerna själva som använde beteckningen koncentrationsläger, och avsåg då platser där man med tvång isolerade socialt och politiskt oönskade samhällsgrupper, som man såg som ett hot mot revolutionen. De första koncentrationslägren placerades i Ivanovskijklostret, Spaso-Andronikovklostret och Novospasskijklostret, och i dessa tre kloster tror man också att avrättningar ägt rum.

Ivanovskijklostret är ett av de äldsta klostren i Moskva. Man vet inte exakt när det grundades, men i början av 1500-talet flyttade det till sin nuvarande plats, och det tidigare munkklostret omvandlades till nunnekloster. Liksom var fallet med flera andra kloster, kom det även att användas som fängelse – på kejserlig order spärrade man här in personer som hade begått brott eller som på något sätt var misshagliga för makten.

De gamla klosterbyggnaderna förstördes helt i den brand som utbröt i Moskva 1812, i samband med Napoleons och de franska truppernas intåg i staden. I slutet av 1800-talet byggdes klostret upp på nytt i nyklassicistisk stil, med den stora Johanneskatedralen i mitten. I klostret inrättades nu även ett sjukhus.

Vid bolsjevikernas statskupp 1917 bodde ett sjuttiotal nunnor och noviser i klostret, som var ett av de första i Moskva som stängdes av de nya makthavarna. Byggnaderna och klostrets tillgångar konfiskerades och sjukhuset stängdes. Nunnorna avhystes och många av dem arresterades senare och dömdes till deportation eller arbetsläger. I det stängda klostret inrättades 1918 först ett fängelse och sedan ett koncentrationsläger, och man tror att källarvalven under den stora Johanneskatedralen kom att användas för arkebuseringar.

Efter några år omvandlades Ivanovskij-lägret till ett tvångsarbetsläger, och i slutet av 1920-talet till ett institut för experimentell forskning om brottslighet och brottslingar, samtidigt som det fortfarande satt fångar inspärrade här. Så småningom kom nästan hela klosterområdet att inhysa olika institutioner kopplade till säkerhetsorganen, och man uppförde nya byggnader på området. Här fanns till exempel en gymnastiksal och en bassäng för säkerhetstjänstens personal, och i källarna under den stora katedralen låg under flera decennier en skjutbana. Flera av byggnaderna användes av inrikesministeriets högre juridiska skola.

Klostret återlämnades till den ryska ortodoxa kyrkan 1992, det har sedan renoverats och fungerar idag på nytt som nunnekloster. Men ännu har de tidigare hyresgästerna inte lämnat alla byggnader på klosterområdet. Här ligger till exempel fortfarande en skola som tillhör inrikesministeriet och vars ingång man hittar när man går ut från klostret och följer klostermuren till höger.