Judiska antifascistiska kommittén – propaganda och antisemitism

På hus nr 10 på den vackra gatan Pretjistenka sitter en liten minnestavla som talar om att i denna byggnad hade Judiska antifascistiska kommittén sitt kontor 1942–1948. Man kan också läsa att många av kommitténs medlemmar 1952 föll offer för Stalins terror.

Judiska antifascistiska kommittén (JAK) bildades 1942 av ett antal ledande judiska kulturpersoner och intellektuella i Sovjetunionen. Vid grundandet gick man ut med en appell till judar i hela världen om att komma till Sovjetunionens hjälp i kampen mot nazismen. I själva verket skapades JAK på Stalins order och kontrollerades av säkerhetstjänsten NKVD, som hade placerat sina agenter på viktiga poster inom kommittén. Genom JAK ville Stalin påverka den internationella opinionen och mobilisera finansiellt och politiskt stöd för Sovjetunionen i kriget mot Nazityskland.

JAK startade radiosändningar på jiddisch och gav ut en jiddischspråkig tidning, som distribuerades över hela världen. Den spred propaganda om hur bra judarna hade det i Sovjetunionen, eftersom det där inte fanns någon antisemitism. Man rapporterade också om krigshändelser vid fronten och nazisternas grymheter på ockuperat sovjetiskt territorium.

Till ordförande för JAK utsågs den kända skådespelaren och konstnärliga ledaren för Moskvas judiska teater, Solomon Michoels. År 1943 skickas han och en annan kommittémedlem på en sju månader lång turné till USA, Kanada, Mexiko och Storbritannien för att propagera för Sovjetunionens kamp mot nazismen bland judiska grupper i dessa länder. Turnén resulterade i stora ekonomiska bidrag till Sovjetunionen och även stöd i form av maskinell utrustning, ambulanser, mediciner, kläder mm.

Mot slutet av kriget startade JAK projektet Den svarta boken, en dokumentation av nazisternas förintelse av de sovjetiska judarna. Detta arbete gick tvärtemot den officiella sovjetiska hållningen, som inte erkände ett speciellt folkmord på judar utan bara talade om nazisternas grymheter mot hela den sovjetiska befolkningen. Boken kom därför aldrig att tryckas i Sovjetunionen.

Många av de judiska intellektuella som anslutit sig till JAK under kriget, hade gjort det i förhoppningen att organisationen verkligen skulle arbeta för att främja den judiska kulturen i Sovjetunionen. Efter kriget började därför JAK, tvärtemot maktens intentioner, att förvandlas från ett instrument för yttre propaganda till en organisation som verkligen representerade judarna i landet. Kommittén fick bland annat ta emot mängder av brev från judar som berättade om hur de utsatts för olika former av antisemitism. De vände sig till JAK eftersom det var den enda judiska organisation som tilläts existera i Sovjetunionen.

En sådan utveckling var naturligtvis inte i linje med den officiella politiken. I början av 1948 när JAK inte längre var till nytta för Stalin och den sovjetiska propagandan, påbörjades likvideringen av organisationen – som en del i en bredare antijudisk kampanj. Kommitténs ordförande Michoels mördades av säkerhetstjänsten, som sedan maskerade mordet som en bilolycka. I november samma år upplöstes kommittén, anklagad för att vara en antisovjetisk nationalistisk organisation. Strax efter arresterades de flesta av medlemmarna, anklagade för illojalitet, borgerlig nationalism och för att tjäna amerikanska intressen. De arresterade torterades till de erkände de brott de anklagades för, och de dömdes sedan under en stor domstolsprocess i juli 1952. Den 12 augusti samma år avrättades tretton av JAK:s medlemmar, varav många kända författare.

Kampanjen mot judarna hade trappats upp ytterligare när den nya staten Israel efter sitt grundande i maj 1948 ställde sig på USA:s sida i det kalla kriget, istället för att bli en sovjetisk satellitstat, vilket Stalin hade hoppats. De sovjetiska judarna anklagades för judisk nationalism, dubbla lojaliteter och för att vara femtekolonnare. Parallellt med likvideringen av JAK lanserades 1949 den massiva ”kampen mot kosmopolitismen” som i själva verket kom att rikta sig mot judiska intellektuella och kulturutövare, vilka beskrevs som ”rotlösa kosmopoliter” som fjäskade för utlandet och utmärktes av bristande patriotism.

Detta var inledningen till en öppen antisemitism på statlig nivå, och fler antijudiska kampanjer skulle följa. Kulmen nåddes med ”Läkarkomplotten” i januari 1953, då en grupp framstående judiska läkare arresterades och anklagades för planer på att mörda nyckelpersoner inom parti- och statsledningen. Denna välplanerade och välregisserade process, som gav upphov till rykten om en förestående massdeportation av judar, stoppades i och med Stalins död i mars 1953. Den sovjetiska politiken gentemot judar blev nu mer diskret, med en mer indirekt antisemitisk linje istället för direkt övervåld.

I slutet av 1960-talet lanserade den sovjetiska regimen en ny antisemitisk kampanj. Eftersom antisemitism associerades med Nazityskland och officiellt fördömdes, använde man nu termen ”antisionism” som täckmantel för sin antisemitiska politik och retorik. Judarna kallades nu ”sionister”, och utmålades som ett världsomfattande hot.

Ända fram till Sovjetunionen sammanbrott fanns det en statligt sanktionerad antisemitism och diskriminering av judar i landet. Det sades sällan rent ut, men alla visste att för den som var jude var till exempel många högre utbildningar, arbeten och karriärmöjligheter stängda.