Komintern – världsrevolutionens lojala undersåtar

Strax utanför den östra delen av Kremlmuren, i korsningen mellan gatorna Mochovaja och Vozdvizjenka, ligger en byggnad på vars fasad det sitter minnestavlor över kända utländska kommunister som Bela Kun och Ho Chi Min. Men ingenstans står att det var i denna byggnad som Komintern, Kommunistinternationalen, under många år hade sitt högkvarter.

Komintern, som också kallades Tredje Internationalen, skapades i Moskva 1919, som en sammanslutning av kommunistpartier. Syftet var att sprida världsrevolutionen. På det konstituerande mötet deltog kommunister från ett trettiotal länder, bland annat en representant från Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (som senare tog namnet Sveriges kommunistiska parti).

De partier som ville bli medlemmar i Komintern var tvungna att gå med på en rad villkor. Deras partiprogram måste godkännas av Komintern, och de var tvungna att följa Kominterns alla beslut. De måste låta nationella intressen underordnas den internationella revolutionens intressen, och de förväntades vara solidariska med Sovjetregeringen och det sovjetiska kommunistpartiet. Den gemensamma fienden var inte bara det man kallade den imperialistiska världen utan även de socialdemokratiska partierna, som av kommunisterna sågs som förrädare.

Genom Komintern kunde det sovjetiska kommunistpartiet ge penningstöd till de utländska broderpartierna, och koordinera olika typer av konspiratorisk och undergrävande verksamhet i andra länder. Snart efter bildandet blev Komintern i praktiken en avdelning inom den sovjetiska säkerhetstjänsten.

När Stalin hade gripit makten efter Lenins död 1924 lanserade han tesen om socialism i ett land. De revolutionsförsök i Europa som Komintern varit inblandad i hade misslyckats, och nu skulle man i första hand satsa på att stärka Sovjetstaten. I och med detta ändrades också Kominterns fokus från världsrevolution till försvar av ”de arbetandes fosterland”, Sovjetunionen.

För Stalin var broderpartierna i andra länder inget annat än filialer till det sovjetiska bolsjevikpartiet och skulle underordna sig blint. Komintern blev nu helt centraliserat och styrt från Moskva. Man tog kontroll över de utländska partierna och stöpte om dem efter sovjetisk modell, tillsatte lojala ledare och bestämde in i minsta detalj över deras verksamhet.

Från mitten av 1930-talet ändrade Komintern sin politik. Huvudfienden var nu inte längre socialdemokratin utan fascismen, och medlemspartierna uppmanades att i sina länder bilda breda antifascistiska koalitioner med andra partier. Bara några år senare, efter att Sovjet och det nazistiska Tyskland i augusti 1939 undertecknat ett icke-aggressionsavtal (Molotov-Ribbentropp-pakten), övergav Komintern denna antifascistiska politik. Man deklarerade nu att andra världskrigets var ett imperialistiskt krig som inte skulle stödjas av världens kommunister. När Tyskland sedan anföll Sovjetunionen i juli 1941, gjorde Komintern en ny helomvändning och krävde att de utländska kommunistpartierna skulle motarbeta fascismen och försvara Sovjetunionen i kriget.

1930-talets terror drabbade både Kominterns medarbetare och de utländska kommunister som sökt sig till Sovjetunionen. Många av dem var politiska emigranter som flytt från sina hemländer, och det skulle visa sig att flykten till Moskva ledde dem rätt in i döden. De anklagades för att vara agenter och spioner, greps och gick under i den sovjetiska terrorn.

En stor flyktingvåg hade kommit till Moskva efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933, och de tyska kommunisterna var bland dem som drabbades hårdast av utrensningarna. När Stalin och Hitler hade ingått sin icke-aggressionspakt lämnades dessutom en stor grupp tyska kommunister över till det nazistiska Tyskland.

Kommunister som inte befann sig i Sovjetunionen kunde av Komintern kallas till Moskva för ”konsultationer” och greps då och försvann i terrormaskineriet. Även kommunistpartier som kunde verka legalt i sina hemländer underordnade sig Moskvas vilja. De ifrågasatte inte Stalins och det sovjetiska partiets rätt att bestämma över och bestraffa deras medlemmar – ett annat lands medborgare.

År 1943 upplöste Stalin Komintern, antagligen som en gest mot sina brittiska och amerikanska allierade i kriget. Då var organisationen redan så decimerad och försvagad efter den stora terrorns utrensningar att den egentligen redan hade upphört att existera. Att Komintern upplöstes innebar dock inte att Sovjetregimens kontroll av och stöd till kommunistpartier i andra länder upphörde, verksamheten fortsatte bara under andra namn. Redan 1947 skapade Stalin till exempel Kominform, Kommunistiska informationsbyrån.