Kommunarka – från datja till avrättningsplats och massgrav

Strax söder om Moskva, bara någon mil från Butovskij poligon, ligger Specialobjekt Kommunarka, ett annat stort område med massgravar från Stalintiden. Kommunarka inrättades på det område där den tidigare chefen för säkerhetstjänsten, Genrich Jagoda, hade en av sina datjor.

När Jagoda själv hamnade under hjulen på den terrormaskin han ledde, gavs datjan till säkerhetstjänsten för att användas som avrättnings- och massbegravningsplats. Jagoda avrättades själv i mars 1938 och hamnade i en grop i Kommunarka, bredvid sina tidigare offer.

Om man kör söderut från Moskva på en av huvudvägarna, Staro-Kaluzjskoe sjossé, ser man efter drygt 20 km en blå skylt med ett ortodoxt kors och namnet Kommunarka. Om man svänger av till höger strax efter skylten kommer man in på en liten skogsväg som efter några hundra meter slutar framför ett brunt plank och en port. Området innanför planket tillhör idag Katarinaklostret. Till skillnad från avrättnings- och begravningsplatsen Butovskij poligon är Kommunarka fortfarande ganska orört. Området innanför planket och taggtråden påminner idag mest om en vacker och fridfull park med höga träd, stigar, bäckar och en damm.

Om man går in genom porten och sedan följer vägen till vänster, kommer man fram till en öppen plats där det står en nybyggd vit stenkyrka. På andra sidan kyrkan ligger ett grönmålat envåningshus i trä – Jagodas tidigare datja. Vittnen har berättat att huset inte användes för vila och rekreation utan som plats för hemliga överläggningar och vid högtider. I den vänstra delen av huset låg ett antal stora ljusa rum med högt i tak, som användes för möten och sammankomster, i högra delen fanns enklare rum som användes av tjänstefolket. När Kommunarka omvandlats till avrättnings- och begravningsplats tror man att huset användes som uppsamlingsplats för fångarna. Det gröna trähuset är nu renoverat och används av klostrets munkar.

Om man från kyrkan går rakt fram längs den gamla lindallén, över en liten bäck och sedan följer planket till vänster kommer man till den björkdunge som är en av platserna på området där det finns ett stort antal massgravar. Gravarna är inte utmärkta på något sätt, men på träden och marken har anhöriga nu satt upp foton och minnesplaketter över sina döda.

Kommunarka inrättades liksom Butovskij poligon i inledningen av den stora terrorn, när man tvungna att hitta nya platser för att avrätta och begrava offren. De platser i Moskva man tidigare använt hade inte kapacitet att ta emot fler, och dessutom var det viktigt att platserna hölls hemliga för allmänheten.

I arkiven har man hittat namnen på över 6000 avrättade personer som begravts i Kommunarka 1937–1941, men det totala antalet kommer man kanske aldrig att få veta. En del av dem som ligger i massgravarna avrättades på platsen, andra avrättades i fängelser och avrättningslokaler i Moskva, och kropparna fraktades sedan till Kommunarka.

Det största antalet offer begravdes här från september 1937 till oktober 1938, men även under 1941 begravdes ett stort antal människor i Kommunarka. Strax efter krigsutbrottet, under bara tre dagar i juli 1941 begravdes över 500 avrättade. Den 16 oktober, när tyskarna närmade sig Moskva, rådde panik i huvudstaden och man förberedde sig för att lämna den. Myndigheter och fabriker minerades, hemliga papper förstördes och i Butyrkafängelsets källare avrättade man människor på löpande band – sammanlagt över 200 personer på en enda dag. De ligger nu alla i Kommunarkas massgravar.

Kommunarka skiljer sig från Butovskij poligon och andra massavrättnings- och begravningsplatser genom att den var avsedd för mer betydelsefulla fångar. Här ligger framför allt den avrättade partieliten begraven, landets ledande skikt. Det är regeringsmedlemmar, medlemmar av centralkommittén, funktionärer inom Komintern, diplomater, chefer för stora företag och institutioner, akademiker, höga officerare och så vidare. Två av de högt uppsatta bolsjeviker som ligger begravda i Kommunarka är Nikolaj Bucharin och Aleksej Rykov, som båda dömdes till döden i en av Moskvarättegångarna, de skådeprocesser som ägde rum 1936–1938.

Att det var landets elit som begravdes i massgravarna i Kommunarka kan man också förstå utifrån offrens adresser. Vid arresteringen bodde många av dem i något av de specialhus som inrättats för nomenklaturan, till exempel det berömda ”Huset vid kajen”. Av det stora antalet arresterade och avrättade hyresgäster från ”Huset vid kajen” ligger nästan 200 begravda i Kommunarka.

Massgravarna i Kommunarka var i många decennier en väl bevakad hemlighet. Enligt de regler som utfärdades av sovjetregimen redan i början av 1920-talet, skulle de som dömts till döden avrättas och begravas i hemlighet. De anhöriga fick inte veta att de hade avrättats eller var de låg begravda, och massgravarna inrättades på platser där ingen skulle kunna hitta dem. Först i slutet av 1980-talet, när Gorbatjov inlett sin politik för större öppenhet (glasnost), blev det möjligt att börja efterforska var den stora terrorns offer låg begravda. Men det var inte förrän 1990, när historiker och människorättsaktivister redan fått tag i vittnesmål och andra uppgifter, som säkerhetstjänsten KGB till slut erkände att man hade material som visade att det funnits en massbegravningsplats i Kommunarka.

När hemligheten om massgravarna i Kommunarka hade avslöjats diskuterades vad som skulle göras med området. KGB:s efterföljare FSB, som fortfarande ägde området, höll det stängt och bevakat. År 1999 beslutade myndigheterna till slut att det skulle överföras från FSB till den ryska ortodoxa kyrkan. Kommunarka kom då att bli en filial till Katarinaklostret, som ligger ca en och en halv mil österut – i de byggnader där tortyrfängelset Suchanovka var inrymt 1939–1952.

Sedan 2018 finns det i Kommunarka en ”Minnesvägg” – en rad med minnestavlor. På dem kan man läsa namnen på 6609 personer som begravdes i massgravarna i Kommunarka från september 1937 till november 1941.