Lefortovo – det hemligaste och mest fruktade fängelset

Lefortovo är kanske Rysslands mest kända eller snarare ökända fängelse, och det används än idag som häkte av den nuvarande ryska säkerhetstjänsten. Under Sovjettiden ansågs Lefortovo vara det hårdaste fängelset med den svåraste tortyren och den omänskligaste disciplinen.

Trots att nästan alla Moskvabor känner till fängelsets existens är det nog inte många som vet exakt var det ligger, och inte många som när de av en tillfällighet går förbi förstår vad som finns innanför murarna. Det ökända fängelset ligger centralt i östra Moskva, i hörnet av gatorna Energetitjeskaja ulitsa och Lefortovskij val, men är helt införlivat i stadslandskapet och syns knappt från gatan.

Om man går längst Energetitjeskaja ulitsa skyms fängelset från gatan av ett vanligt bostadshus och en lekplats, och man måste gå in på en smal gata bakom bostadshuset för att få syn på själva fängelset och den taggtrådskrönta fängelsemuren.

Lefortovofängelset byggdes 1881 för att användas som militärfängelse. Den ursprungliga, äldsta delen av fängelset är formad som ett K, med de fyra huskropparna hopkopplade i mitten. Senare under Sovjettiden har fängelset byggts till med nya delar.

Efter bolsjevikernas statskupp 1917 övertogs fängelset av säkerhetstjänsten, Tjekan, och användes som rannsakningsfängelse för politiska fiender. Under 1930-talets terror blev det överbefolkade fängelset ökänt för den tortyr som fångarna utsattes för i samband med förhören och för de arkebuseringar som genomfördes i fängelsets källare.

Lefortovo har inte bara varit ett av de mest fruktade fängelserna utan också ett av de hemligaste, och det finns inte mycket information om det ens idag. Det lilla man känner till kommer oftast från vittnesmålen från personer som suttit inspärrade här. En av dem var den amerikanske medborgaren Alexander Dolgun, son till en amerikansk ingenjör som under 1930-talets depression fått arbete i Sovjetunionen. På 1940-talet hade Alexander Dolgun en lägre befattning på den amerikanska ambassaden i Moskva och 1948, 22 år gammal, arresteras han anklagad för spioneri. Han internerades först i Lubjankafängelset och sedan i Lefotovo. I sin bok En amerikan i Gulag berättar han om förhören, tortyren, svälten och isoleringen i Lefortovo. För att bryta ner honom placerade man honom under tio månader isolerad i en så kallad ”psykisk cell”, som var helt svartmålad.

Den svarta färgen var varken slät, vilket kunde gett sammetslyster åt den, eller blank, vilket skulle åstadkommit dagrar i den, utan bara hårt svart. Sängen var svart. Golvet var svart. Glödlampan ovanför dörren, som jag måste titta mot, då jag fick tillstånd att sova, var inte stark nog för att lysa upp det här svarta utrymmet men starkt nog att irritera när jag såg mot den. Jag betraktade den som en av komponenterna i helvetet – aldrig släckt så att man kunde få vila och aldrig ljus nog för att lysa upp. (Översättning Helen Blomberg.)

En ytterligare plåga i cellen var det fruktansvärda oväsendet från den vindtunnel som var placerad på det flygtekniska institut som låg alldeles intill fängelset. Dolgun berättar att dånet var så kraftigt att tallriken och skeden skakade ner från bordet i cellen. En del i tortyren och förhörsmetoderna var också att hindra fångarna från att sova. Dolgun förhördes i upp till arton timmar om dygnet. När han efter de nattliga förhören fördes tillbaka till cellen hann han bara sova en kort stund innan det var uppstigning, och därefter var fångarna förbjudna att ligga ner eller sova. Dolgun förhördes och torterades i Lefortovo i över ett år och kom att tillbringa sammanlagt åtta år i olika sovjetiska fängelser och läger.

På 1960-, 70-, och 80-talet var det i Lefortovo som många av de kända sovjetiska dissidenterna och medborgarrättsaktivisterna hamnade under sin rannsakning, bland dem Vladimir Bukovskij, som i boken Och vinden vänder igen berättar om sina turer mellan fängelser, läger och mentalsjukhus under 1960- och 70-talet.

Ibland tycker jag att jag tillbringat hela mitt liv på Lefortovo. När jag somnade var det som om jag bara drömde att jag var ute, fri, hemma. Så fort jag vaknade var jag återigen omgiven av lefortovofängelsets murar. All början, alla förhoppningar, alla töväder och frysperioder började och slutade i lefortovocellen. […] Lefortovofängelset med sitt K-formade utseende, med nät istället för innertak mellan våningarna för att jourhavande paviljongchef från sitt bord i centrum skulle kunna se alla fångvaktare och alla korridorer på en gång, det hemlighetsfulla smackandet med tungan som fångvaktarna hade som en överenskommen signal då de ledde fångarna mellan celler och förhör (Översättning Katarina Wahlgren.)

En av de mest kända fångar som suttit inspärrad i Lefortovofängelset är den svenske diplomaten Raoul Wallenberg. Vi vet idag att han satt i en cell i Lefortovo under nästan två år, från maj 1945 till mars 1947, då han överfördes till Lubjankafängelset.