Militärkollegiet – ”10 år utan rätt att brevväxla”

Gatan Nikolskaja, som går från Röda torget till Lubjankatorget är numera en fashionabel gågata kantad av exklusiva märkesbutiker och kaféer. Nr 23 är ett ganska oansenligt trevåningshus, som består av två delar, den södra delen av huset vetter mot Nikolskaja och den norra mot gatan Teatralnyj proezd. Här låg från mitten av 1930-talet till slutet av 1940-talet Högsta domstolens militärkollegium, som spelade en central roll i den politiska terrorn. (Gatan hette då ulitsa 25-Oktjabrja, 25 oktober-gatan.)

Till Militärkollegiet överfördes rättsfall från hela Sovjetunionen som ansågs särskilt betydelsefulla och hade anknytning till höga militärer eller gällde anklagelser för förräderi och kontrarevolutionär verksamhet. Under den stora terrorns år dömde Militärkollegiet de mest kända och högst uppsatta fångarna: den sovjetiska nomenklaturan, parti- och militäreliten, vetenskapsmän, professorer, kulturpersoner, fabrikschefer, säkerhetstjänstens medarbetare och många andra.

Militärkollegiet leddes under många år av domaren Vasilij Ulrich, som lojalt och effektivt verkställde partiets terrorpolitik. (Det var också Ulrich som satt ordförande vid de beryktade Moskvaprocesserna på 1930-talet.)

Rättegångarna i Militärkollegiet skulle ge terrorn ett sken av laglighet, men i själva verket avkunnade domstolen inga domar utan formulerade bara de beslut som redan fattats av landets högsta ledning. Det gick till så att säkerhetstjänsten sammanställde listor över de personer man ansåg borde dömas av Militärkollegiet, och vilket straff de borde få – i de allra flesta fall arkebusering.

Listorna lämnades till Stalin och hans närmaste medarbetare för godkännande och underskrift. Några enstaka gånger hände det att Stalin ändrade ett straff eller strök någon från listan, men för det mesta skrev han under utan ändringar. De underskrivna listorna lämnades sedan vidare till Ulrich och Militärkollegiet, som dömde i enlighet med Stalins beslut.

Själva rättegångarna genomfördes utan försvarsadvokat eller vittnen och tog bara 10-15 minuter. På den tiden skulle de tre domarna hinna läsa upp anklagelsen, höra den anklagade, lämna rättssalen för överläggningar, skriva domen och sedan återvända till rättssalen för att meddela domen. Denna typ av skenrättegångar genomfördes på löpande band och krävde naturligtvis inte att domarna satte sig in i fallen.

Det hände ofta att den åtalade under rättegången tog tillbaka de erkännanden som säkerhetstjänsten tidigare tvingat fram under tortyr, men det hade ingen som helst betydelse för domen eftersom den var bestämd i förväg. Straffet som utdömdes var i de allra flesta fall arkebusering och domen kunde inte överklagas.

Mellan åren 1934 och 1955 avkunnade Militärkollegiet sammanlagt över 47 000 dödsdomar, och bara under perioden oktober 1936 till november 1938 avkunnades 31 000 dödsdomar.

Redan på 1950-talet började det gå rykten om att man under massterrorns år även hade verkställt arkebuseringarna i Militärkollegiets källare, och huset började gå under namnet ”arkebuseringshuset”. Men inga starka skriftliga bevis på detta har hittas, och bland forskarna är meningarna delade. De flesta är nog överens om att man inte kan ha avrättat människor här i någon större skala, det hade helt enkelt inte varit praktiskt möjligt. Istället fördes de dödsdömda till andra avrättningsställen, oftast redan inom ett dygn efter att dom avkunnats.

Ett annat rykte talar om en underjordisk gång från Militärkollegiet till Lubjanka, säkerhetstjänstens högkvarter på andra sidan Lubjankatorget, men inte heller dessa uppgifter har kunnat bekräftas.

Högsta domstolens militärkollegium var också en av de platser dit förtvivlade människor gick för att försöka få information om vad som hänt anhöriga som hade arresterats. Det vanligaste svaret de fick efter att ha köat vid informationsluckan på Nikolskaja 23 var: ”Dömd till tio år utan rätt till brevväxling”.

Många anhöriga blev då lättade, eftersom den dömde trots allt inte fått 25 års lägerstraff, som andra man hört om. Tio år kan man ju överleva. Först långt senare blev det känt att detta svar alltid betydde att den dömde hade avrättats. Tusentals anhöriga fick detta lögnaktiga svar, samtidigt som dödsdomarna avkunnades på löpande band i samma byggnad.

Huset på Nikolskaja 23 är nu nyrenoverat, men under många år stod det tomt och var i mycket dåligt skick. Det fanns till och med planer på att det skulle rivas.  Olika organisationer har tillsammans med anhöriga till offren kämpat för att Militärkollegiets tidigare byggnad skulle omvandlas till ett museum tillägnat repressionens offer. Men de har inte fått något gehör hos myndigheterna.