Moskvakanalen – ett gigantiskt byggprojekt

Ungefär femton kilometer norr om Moskvas centrum, i förstaden Chimki ligger Norra flodhamnen, som är en viktig punkt för båttrafiken längs Moskvakanalen – eller som den hette fram till 1947: Moskva-Volgakanalen. Det tog fem år (1932–1937) att bygga den 128 km långa kanalen som förenar floderna Moskva och Volga.

Syftet med kanalen var framför allt att öka vattentillgången i den snabbt växande huvudstaden, men också att skapa en ny transportled och göra Moskva till ”de fem havens hamnstad”. När kanalen var färdig var staden genom olika kanalsystem förbunden med Östersjön, Vita havet, Kaspiska havet, Azovska sjön och Svarta havet.

Kanalbygget var inte bara enorm teknisk utmaning. En viktig del av det gigantiska bygget var också den arkitektoniska utformningen av hamnterminaler, slussar, pumpstationer och andra byggnader som hörde till kanalen, och även utformningen av landskapet runtomkring. I Norra flodhamnen, vid den konstgjorda sjö som också är en del av Moskvakanalen, ligger den terminalbyggnad som byggdes samtidigt som kanalen.

Den 150 meter långa byggnaden är formad som ett fartyg, försedd med ett överflöd av pelare och arkader och utsmyckad med reliefer och skulpturer. I byggnadens mitt reser sig ett 75 meter högt torn krönt av en guldstjärna med hammaren och skäran. Terminalen ligger i en stor parkanläggning som också den är en del av kanalbygget.

Den storslagna Moskva-Volgakanalen byggdes av hundratusentals slavarbetare, och för att genomföra detta enorma byggprojekt skapade man landets största lägerkomplex, Dmitlag, vars centrum blev staden Dmitrov, fem mil norr om Moskva. Sovjetunionens största fångläger låg alltså alldeles i närheten av huvudstaden, och vissa delar var till och med placerade inne i själva Moskva. Som mest arbetade 200 000 fångar med bygget av kanalen.

Fångarna som byggde Moskva-Volgakanalen arbetade under obeskrivligt svåra förhållanden. Det mesta av arbetet, bland annat allt grävande, utfördes för hand av fångar som kunde stå upp till midjan i gyttja eller iskallt vatten. De arbetade tolv timmar utan mat och arbetet inställdes bara om temperaturen sjönk till under minus 30 grader. Matransonerna var små och blev ännu mindre för dem som inte lyckades uppfylla arbetsnormen.

Fångar dog i tusental av svält och sjukdomar och slängdes då ner i namnlösa massgravar i närheten av bygget – sammanlagt dog över 22 000 av fångarna. Trots detta uppstod det ingen brist på arbetskraft, eftersom Gulag-systemet hela tiden kunde skaffa fram nya slavarbetare.

Den nya kanalen invigdes under högtidliga former den 2 maj 1937. Bara några dagar innan hade den stora terrorn nått ledningen för kanalprojektet, och en av dem som arresterades var chefen för Dmitlag. Snart hade man arresterat över tvåhundra personer, av vilka de allra flesta senare avrättades.

Den 15 juli öppnades Moskva-Volgakanalen för reguljär passagerar- och transporttrafik, och dagen innan hade man beslutat att som belöning frige 55 000 av Dmitlags fångar. När man sedan slutligen upplöste lägret i slutet av 1937 avrättade man tusentals av de kvarvarande fångarna istället för att föra över dem till andra läger. Minst 2 500 av de före detta fångarna från Dmitlag sköts och begravdes i Butovskij poligon och ett okänt antal i Kommunarka.

Byggandet av Moskva-Volgakanalen gavs mycket stor uppmärksamhet över hela Sovjetunionen. Det man lyfte fram i propagandan var inte bara hur teknik och ingenjörskonst kunde omforma naturen, utan även hur tvångsarbete kunde omforma människor och göra dem till nyttiga samhällsmedborgare. I Dmitlag anordnade man kurser, startade tidningar, publicerade litteratur, satte upp teaterpjäser och anordnade andra kulturella evenemang, som skulle mobilisera och sporra fångarna i deras arbete. I lägret skapades en liten elit bland fångarna som fick till uppgift att syssla med konstnärlig verksamhet, samtidigt som de vanliga fångarna dog i tusental av svält och umbäranden.

När kanalbygget var klart planerade man att ge ut ett praktverk som dokumenterade bygget och hur människor fostrades och omformades genom tvångsarbete. Boken var redan färdig men kom aldrig att ges ut eftersom de som skrivit den, de ledande personerna vid kanalbygget, vid det laget redan hade arresterats och avrättats.