Serbskij-institutet – terror och läkarvetenskap

Centralt i Moskva, på Kropotkinskij pereulok, ligger Serbskij-insitutet, Rysslands och tidigare Sovjetunionens ledande klinik för rättspsykiatri, grundad redan 1921 och uppkallad efter den ryske psykiatrikern Vladimir Serbskij (1858–1917). Serbskij-institutet blev under 1960- och 70-talet en symbol för Sovjetunionens politiska missbruk av psykiatrin.

Redan under Lenins och Stalins styre förekom politisk psykiatri, men under Chrusjtjov började psykiatrin systematiskt att utnyttjas som ett redskap för att skrämma och straffa personer som motsatte sig sovjetregimen. De som protesterade mot makten riskerade att sjukförklaras, spärras in på mentalsjukhus och tvångsmedicineras. Chrusjtjov lär ha sagt att ingen person som är frisk skulle protestera mot regeringen eller kommunismen. Alltså kunde det inte finnas några politiska eller sociala orsaker till de protesterandes avvikande beteende – antingen var de psykiskt sjuka eller så stod de under västligt inflytande. Detta sätt att straffa politiska dissidenter fortsatte när Chrusjtjov avsatts och Brezjnev tagit över som ledare.

Syftet med att spärra in dissidenterna på mentalsjukhus var att misskreditera deras åsikter – det var ju bara psykiskt sjuka personers vanföreställningar – men också att bryta ner dem fysiskt och psykiskt. Genom att sjukförklara dissidenterna undvek man också rättegångarna, som de anklagade kunde använda som ett forum för att ge uttryck åt sina protester och politiska åsikter. Fångarna kunde istället utan rättegång spärras in på mentalsjukhus, där de tvångsbehandlades för att fås att avsvärja sig sina politiska uppfattningar. Ledande sovjetiska psykiatriker deltog villigt i denna hantering, och många av dem hade höga positioner inom säkerhetstjänsten KGB.

Till Serbskij-instiutet i Moskva skickades fångar från hela landet för rättspsykiatrisk utredning. Läkarna på institutet skulle avgöra om de var psykiskt sjuka eller om de kunde medverka vid en rättegång och dömas till fängelse. För att förklara problemet med dissidenterna lanserade man vid Serbskij-institutet en helt ny och mycket flexibel diagnos: långsam schizofreni eller schizofreni med smygande utveckling. Denna sjukdom sades ha ett utdraget, smygande förlopp och subtila symptom. En patient kunde vara fullt fungerande i vardagen och ändå lida av denna speciella form av schizofreni. Sjukdomen saknade tydliga schizofrena symptom och sades främst påverkade en persons sociala beteende. Små förändringar i beteendet kunde diagnostiseras som tecken på schizofreni, en av de allvarligaste psykiska sjukdomarna. Kännetecken på denna nya typ av schizofreni kunde vara paranoida idéer om sanning och rättvisa, reformistiska vanföreställningar, grandiositet i form av opposition mot staten, dålig social anpassning eller – när inget annat passade – skenbar normalitet.

Författaren och dissidenten Viktor Nekipelov (1928–1989) arresterades 1973 och skickades året därpå till Serbskij-institutet, där man innan rättegången skulle utreda om han led av en psykisk sjukdom. Till sin egen förvåning förklarades Nekipelov vara frisk och ställdes istället inför rätta och dömdes till två års arbetsläger. Att han friskförklarades trodde han själv berodde på att det just då i Väst pågick en kampanj mot den sovjetiska psykiatrins övergrepp mot dissidenterna. Myndigheterna vågade därför inte fullfölja sitt beslut att spärra in honom på mentalsjukhus.

Nekipelov skrev senare en bok om sina upplevelser på Serbskij-institutet, som han i boken kallar ”denna märkliga hybrid av sovjetisk terror och läkarvetenskap”. Boken publicerades som samizdat och gavs sedan ut utomlands i engelsk översättning under titeln Institute of Fools: Notes on the Serbsky Institute. För boken dömdes Nekipelov till sju års arbetsläger för ”antisovjetisk agitation och propaganda” och frigavs först 1987. Efter frigivningen tilläts han emigrera till Frankrike, där han dog 1989.

De fångar som läkarna på Serbskij-institutet förklarade vara psykisk sjuka skickades sedan vidare till vanliga mentalsjukhus. Vissa fångar som ansågs vara särskilt farliga skickades till de speciella mentalsjukhus som löd under säkerhetsorganen och mer liknade fängelser. På sjukhusen behandlades de tvångsintagna fångarna bland annat med elchocker, insulininjektioner och tvångsmedicinering med starka antidepressiva och lugnande medel. Men även ren misshandel ingick i behandlingen. Många av dem som överlevde tiden på mentalsjukhus fick allvarliga fysiska och psykiska skador. Syftet med behandlingen var att passivisera fångarna och bryta ner deras vilja, och de fångar som tog avstånd från sina politiska åsikter hade en chans att friskförklaras och friges.

Nekipelov beskriver i sin bok hur fångarna på Serbskij-institutet behandlas med ”sanningsserum”, en kombination av droger som tvångsinjicerades för att få fångarna att börja prata och avslöja sina hemligheter. Han berättar också hur de intagna utsattes för lumbalpunktioner, då en nål sticks in i ryggraden för att tappa ut ryggmärgsvätska.

Det finns säkra belägg för att minst 365 friska personer behandlades för politiskt definierad psykisk sjukdom på mentalsjukhus i Sovjetunionen, men det totala antalet är sannolikt betydligt större.