Sjarasjkan i Marfino – helvetets bästa och yttersta krets

I Moskvas norra utkant, i det som en gång var byn Marfino men som sedan blev en del av Moskva, ligger en byggnad som en gång i tiden hyste ett prästseminarium. Under Sovjettiden användes byggnaden under en period som straffkoloni för minderåriga, och under åren 1947–1953 inrymdes här ett specialfängelse för forskare och specialister, en så kallad "sjarasjka". 

Författaren och nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn tillbringade tre år som fånge på sjarasjkan i Marfino, ett radio- och telefonlaboratorium där man sysslade med kryptering, dechiffrering och avlyssningsapparatur.

Sina erfarenheter från livet i sjarasjkan skildrar han i lätt förtäckt form i romanen I den första kretsen, och personerna i romanen har levande förebilder även om de i boken har fått andra namn. Solzjenitsyns alter ego heter Gleb Nerzjin, och förebilden till Nerzjins vän och medfånge Rubin var författaren Lev Kopelev, som också har skrivit om sin tid i sjarasjkan i Marfino.

Den kompakta röda tegelbyggnaden som inrymde sjarasjkan har ett märkligt halvcirkelformat torn, vars övre del är en tillbyggnad ovanpå kupolen till det tidigare prästseminariets kyrka. I denna del av byggnaden var den cell placerad där Solzjenitsyn hade sin sovplats:

Den svaga blå lampan ovanför de breda dubbeldörrarna till den välvda ingången kastade sitt ljus över ett dussin hopsvetsade tvåvåningsbäddar som stod solfjädersformigt uppställda i det stora halvcirkelformade rummet. Detta rum – kanske det enda i sitt slag i Moskva – mätte gott och väl tolv karlakliv i diameter; upptill fanns en vid, hög kupol som buktade likt ett segel under det sexkantiga tornets bas, och i en båge satt fem symmetriska upptill rundade fönster. Dessa var gallerförsedda men saknade munkorg (Översättning Hans Björkegren.)

Titeln på Solzjenitsyns roman anspelar på Dantes Den gudomliga komedin, som beskriver helvetets nio kretsar och där den första kretsen är den mildaste. Sjarasjkorna var Gulags första krets, där förhållandena var oerhört mycket bättre än i de vanliga straffarbetslägren. Fångarna slapp det hårda fysiska arbetet, de fick äta sig mätta och sova på madrasser med lakan och filtar, de hade tillgång till ett bibliotek och fick ta emot brev och böcker.

I romanens inledning kommer några nya fångar från arbetslägren till sjarasjkan i Marfino, och kan inte tro sina ögon:

Var är det jag hamnat? De kommer inte och jagar ut mig i iskallt vatten i morgon! Fyrtio gram smör! Svart bröd – på bordet! Inget förbud för böcker! Man får raka sig själv! Vakterna misshandlar inte fångarna! Vad är det för märkesdag idag? Vad är det för en strålande alptopp? Kanske jag är död? Kanske jag drömmer? Det känns som om jag var i paradiset!
– Nej, bäste herre, liksom förut befinner ni er i helvetet, fast i dess bästa och yttersta krets – den första kretsen.
(Översättning Hans Björkegren.)

Sjarasjkan framstår i romanen också som ett slags fristad i det stalinistiska Sovjetunionen, en plats där fångarna kan ägna sig åt intellektuella och politiska diskussioner eftersom de redan är dömda och fängslade. Diskussionerna med den brokiga skaran av medfångar i Marfino kom tillsammans med Solzjenitsyns erfarenheter och möten i fängelser och läger att förändra hans livsåskådning och politiska uppfattningar. Från att ha varit övertygad kommunist blir han så småningom dissident och en skarp kritiker av sovjetsystemet.

Solzjenitsyn attesterades 1945 när han var inkallad i Röda armén och stred vid ostpreussiska fronten. Fältpostcensuren hade snappat upp några brev han skrivit till studentkamrater som också var inkallade. Solzjenitsyn var på den tiden övertygad marxist-leninist, men uttryckte i breven en förtäckt kritik av Stalins ledarskap. Han dömdes till åtta års lägerstraff, och menade senare att han sannolikt inte hade överlevt strafftiden om han inte 1947 hade blivit överflyttad till Marfino-sjarasjkan för att arbeta som matematiker. Efter tre år i Marfino skickades han tillbaka till ett vanligt arbetsläger, där han avtjänade resten av sitt åttaåriga straff.

Redan 1955 skrev Solzjenitsyn första versionen av den roman som skulle bli I den första kretsen. Den smugglades senare ut ur landet och publicerades 1968 utomlands (1969 på svenska), men då i en version som Solzjenitsyn själv förkortat och censurerat i början av 1960-talet, när han fortfarande trodde att det var möjlig att publicera romanen i Sovjetunionen. Den fullständiga versionen av romanen gavs ut på svenska först 2009.

1970 tilldelades Solzjenitsyn Nobelpriset i litteratur, ett pris som han personligen kunde motta i Stockholm först 1974, efter att han landsförvisats från Sovjetunionen. Tjugo år senare, några år efter Sovjetunionens fall, återvände Solzjenitsyn till Ryssland.

Byggnaden där Marfino-sjarasjkan var inrymd är idag fortfarande omgiven av taggtråd, men nya byggnader i närheten har tillkommit sedan Solzjenitsyns tid och skymmer nu en del av den tidigare sjarasjkan från gatan. Även idag ligger här ett företag och forskningsinstitut som bland annat sysslar med kryptering och säkerhetssystem för telekommunikation.